Utdelning

Efter lunch imorgon lokal tid så inledningstalar statsministern på partnerdelen av Nato-toppmötet i Chicago; en stor framgång för ansträngningarna att vinna acceptans för den svensk-finska linjen om medlemskap utan medlemskap bland de faktiska medlemmarna.

Förutom andras förståelse för det faktum att de flesta länder har sina egna inrikespolitiska egenheter som kan te sig oförklarliga för utomstående så är det som gett Reinfeldt pole position att vi, retoriken till trots, bevisat oss vara goda och pålitliga allierade.

De insättningar Sverige gjort på Nato-kontot i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen har gett utdelning.

För jag kan i alla fall bara tolka riksdagens avsikt med Afghanistaninsatsen som att med minsta möjliga insats och risk demonstrera lojalitet med alliansen. Om det nu faktiskt fanns en avsikt hos enskilda ledamöter att ha en märkbar påverkan på utvecklingen i ansvarsområdet så var insatsens storlek inte längre djupt cynisk utan istället chockerande verklighetsfrämmande.

Alla får göra sin egen bedömning om vilket som är värst.

Så mina gratulationer till Fredrik Reinfeldt och Göran Persson; det funkade.

Ett skäl till att jag har undvikit att skriva inlägg den senaste tiden är att jag bävat inför hur mycket energi det skulle krävas att ta debatten med alla upprörda anhängare av invasionsförsvar ano dazumal som spammar kommentarsfälten på varje nyhetsartikel eller blogginlägg i försvarsfrågor nu för tiden. Så om du någonsin använt ordet “långtbortistandoktrinen”, här är mina motargument:

Problemet med internationella insatser och försvarets resurser är inte att de utgör en gökunge utan att de kräver för lite.

Ett försvar som enbart är dimensionerat för utlandsuppdrag kan utgöras av ett regemente lätt mekaniserat infanteri med tre stående bataljoner och inget mer. Det är det nationella försvaret som är verkligt resurskrävande; både när det gäller förbandsvolym och plattformar.

Sverige har inte haft förmåga att utan hjälp utifrån avvärja ett storskaligt och isolerat anfall av Ryssland/Sovjetunionen på flera hundra år; vi hade det definitivt inte under kalla kriget. Att tro att det skulle gå att uppnå genom en återgång till värnpliktsförsvar är fria fantasier.

Försvarets grundproblem är istället underfinansieringen.

Det går inte att upprätthålla en trovärdig militär förmåga över tid med ett anslag som ligger runt en procent av BNP. “Finland”, säger då någon. Till att börja med så är Finlands geostrategiska läge ett helt annat. För ett land med lång landgräns mot Ryssland är det en vettig avvägning att satsa på förhållandevis stor numerär på bekostnad av bland annat skydd och rörlighet. Men jag skulle även ifrågasätta ifall de kan upprätthålla den försvarsförmågan på lite längre sikt utan tillskott.

Sverige behöver inte en halv miljon sega gubbar utan en insatsberedd och flexibel försvarsmakt som kan hantera snabbt uppblossande kriser och konflikter i närområdet. Sveriges säkerhet avgörs under, på, över och kring Östersjön.

Att säkra vår egen, och neka Rysslands, tillgång till Östersjön vid en konflikt kan inte göras utan nära operativ samordning och samverkan med våra de facto allierade: Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA.

Poängen med att delta i Nato-insatserna är att de stärker våra band med alliansen; både de militära och de politiska. De ger erfarenheter från skarpa insatser ihop med samma länder vi skulle samarbeta med vid en väpnad konflikt i närområdet. Erfarenheter som bygger både förmåga och förtroende.

Jag skulle bli väldigt positivt överraskad ifall Reinfeldt talade klarspråk i några av de här frågorna i Chicago, eller för den delen hemma, men bara det faktum att han är på Nato-toppmötet är ett steg i rätt riktning.


SvD, DN