Mörkrets hjärta

Jag läste just en mycket intressant artikel om hur Indien omvärderar sitt deltagande i FN:s fredsbevarande operationer av Varun Vira på Small Wars Journal som fick mig att tänka på framtiden för svenska internationella insatser.

Flera faktorer samverkar för att göra ett ökat svenskt deltagande i FN-operationer efter 2014 sannolikt: Afghanistaninsatsen dras ner till runt 200 man (om den fortsätter alls), det har länge framförts högljudda krav på mer FN från den vänstra delen av oppositionen och för närvarande ligger ambitionsnivån om 2 000 man i insats eller beredskap fast (det återstår dock att se ifall den ambitionen kvartstår efter nästa försvarsbeslut).

Jan Eliassons nya post som vice generalsekreterare kan dessutom öka förväntningarna på att Sverige ställer upp även med militära resurser för FN. Sedan kalla kriget har västvärldens andel av FN:s fredsbevarande operationer minskat från 25 % till 2 % så varje bidrag från ett Nato-/partnerland är uppskattat (en av poängerna i artikeln i Small Wars Journal är att Indien tröttnat på att bära så stor del av bördan).

Det finns dock en betydande risk att vi går in i dessa framtida FN-operationer med hopplöst naiva föreställningar om vad de kommer att innebära. FN och FN-operationer har i debatten för vänstern, som vanligt definierad som Aftonbladets kultursidor och vänsterut, kommit att symbolisera allt som är gott i kontrast till det onda imperialistiska förtryckarna USA och Nato.

Mittfåran i svensk debatt ligger inte så långt därifrån; FN har ett exceptionellt starkt varumärke i Sverige.

Verkligheten har dock ytterst få likheter med Harry Potter -  det räcker inte att vifta med trollstaven och ropa pax för att skapa fred. Inte ens med blå basker. Det finns som regel någon som har allt att tjäna på att det inte blir någon fred och som på ett eller annat sätt behöver neutraliseras - om nödvändigt med dödligt våld.

I Afrika har FN tillbringat ett drygt årtionde i strider med diverse miliser, ofta minst lika underbemannade och spridda över enorma ytor som svenskarna i PRT MeZ, och behovet av militära resurser där är i stort sett oändligt. Så när vi talar om FN-insatser så betyder det i praktiken FN-insatser i Afrika.

I vissa avseenden kommer utmaningarna i Afrika att bli större än vad de har varit i Afghanistan. Det är nämligen mycket stor skillnad på att vara en väldigt junior partner i en operation ledd av väldens mäktigaste militärallians och att vara den enda västmakten i en FN-ledd operation i Afrika. I Kongo finns varken något fullt utrustat tyskt akutsjukhus eller amerikanskt attackflyg cirklande över operationsområdet.

Det kommer med andra ord inte att finnas några stormaktsresurser att ta hjälp av utan det blir tvärtom vi som dels behöver stå för för alla förmågor vi själva behöver för att verka och dels förväntas stödja andra kontingenter med de kvalificerade resurser de saknar.

Brutaliteten som många av miliserna i Afrika uppvisar får dessutom till och med Talibanerna att framstå som civiliserade. För att undvika att utsätta vår trupp för en helt omänsklig situation är det därför viktigt att den ges insatsregler som tillåter ett robust upprädande mot dessa och möjligheter att vidta proaktiva åtgärder för att skydda civilbefolkningen.

En av de indiska lärdomarna av erfarenheterna från deltagandet i, och ledningen av, UNAMSIL i Sierra Leone år 2000 var behovet av egen nationell förmåga att snabbt förstärka insatsen.

Isolerade FN-enheter överraskades av RUF-rebellernas offensiv, 23 indiska soldater togs som gisslan och 200, huvudsakligen indiska, FN-soldater inringades vid gränsen mot Guinea. 120 snabbt influgna indiska jägarsoldater, hjälpta av brittiska specialförband och en brittisk tung helikopter, inledde en snabb motoffensiv och en indiskledd mekaniserad styrka på 1 000 man lyckades med understöd av indiska attackhelikoptrar undsätta den strandsatta styrkan.

Även om Indien ledde hela FN-insatsen var många av de deltagande länderna ovilliga att delta i några offensiva operationer. Indien fick förlita sig till nationella resurser med visst stöd från några villiga deltagande länder och Storbritannien.

Strax efter detta intervenerade Storbritannien militärt och en bataljonsstridgrupp uppbyggd kring en luftburen bataljon och specialförband besegrade RUF-gerillan under den drygt månadslånga Operation Palliser ledd av dåvarande brigadgeneralen David Richards. Som kuriosa kan nämnas att idag är general Sir David Richards (GCB, CBE, DSO) Storbritanniens motsvarighet till ÖB Chief of the Defence Staff.

En intressant illustration av den kvalitativa skillnaden mellan olika länders militär, man skulle kunna parafrasera Stalin och säga att kvalitet är en kvantitet i sig.

Vad innebär då det här för ett svenskt deltagande med en bataljonsstridsgrupp i t ex MONUSCO? Det innebär för det första att det inte är effektivt att göra en insats med ett mindre förband än så på grund av den nödvändiga förmågebredden; kontingenten behöver egen logistik, sjukvård, underrättelse- och understödsförmåga.

Det innebär för det andra att det måste finnas en egen nationell beredskap att snabbt förstärka insatsen med både en andra bataljon och kanske ännu viktigare: stridsflyg för CAS. Redan riksdagsbeslutet om insaten bör innehålla det nödvändiga bemyndigandet av både beredskap och insats för att korta beslutsprocessen vid en plötsligt uppdykande kris.

Det innebär för det tredje att bara delta ifall mandatet och insatsreglerna är tillräckligt robusta för att insatsen ska ha möjlighet att ha någon märkbar effekt samt att skydda både egen trupp och civilbefolkningen.

Det innebär slutligen att både den politiska och militära ledningen måste sätta rätt förväntningar för insatsen. I de FN-insatser där ett svenskt deltagende behövs är riskerna inte obetydliga; vilket innebär att risken för att vi i debatten hemma hamnar i ett läge där “krig” ska ha sålts som “fred” inte heller är det.



Som vanligt i de här sammanhangen så vill jag uppmana alla att läsa Sir Rupert Smiths lysande bok The Utility of Force - The Art of War in the Modern World från 2005 (eller fuska och titta på lite video i stället).

Kärnfrågan

Sveriges och Finlands förhållande till Nato under de senaste årtiondena kan sammanfattas som ett gradvis närmande med en ambition om att både äta kakan och ha den kvar; medlemskap utan medlemskap. Partnerländernas ökade status inom alliansen, senast manifesterat i Chicago, har fått oss att tro att det formella medlemskapet skulle vara en isolerad inrikespolitisk fråga vi kan ta i vår egen takt.

Vi kommer inte att få den lyxen.

Det har från finskt håll gjorts tappra försök att framställa Makarovs kommentarer som missförstånd och en enskild generals åsikter. Om det stämmer så är saken ur världen, men själv är jag helt övertygad om att det här bara är början.

Utspelet var till inget plötsligt infall utan en signal om en ny hård rysk säkerhetspolitisk inriktning för Norden: Finland och de baltiska länderna ingår i den ryska maktsfären och ska inte förvänta sig att kunna föra en självständig säkerhetspolitik.

När Finland skrev på VSB-avtalet 1948 så hade de egentligen inget val; idag har de dock ett alternativ: Natomedlemskap.

Hur stor sannolikheten är för att de faktiskt ansöker om medlemskap beror till stor del på hur den ryska positionen utvecklas. Ifall alla Makarovs krav kvarstår tror jag att den är ganska hög. Jag har i alla fall svårt att tänka mig att Finland skulle gå med på att avstå från partnerskapsövningar, lämna det nordiska försvarssamarbetet och avsäga sig rätten att genomföra övningar i de östra delarna av det egna territoriet.

Är det här då en missräkning från Putins sida? Inte nödvändigtvis.

Putin kom till makten genom att dra igång ett nytt Tjetjenienkrig för att ena nationen (och Georgienkriget fyllde en liknande funktion). Om oppositionen i Moskva och St Petersburg börjar utgöra ett reellt hot mot maktinnehavet så är en lagom stor konfrontation med Nato mycket användbar inrikespolitiskt.

Så länge påtryckningarna håller sig till utspel och övningar så är det dessutom förhållandevis riskfritt; inget Natoland kommer under några omständigheter att initiera ett militärt anfall mot Ryssland och utan rysk gas fryser Västeuropa. Om han går så långt att börja med systematiska gränskränkningar så uppstår dock risken för upptrappning till en militär konfrontation med mer svårförutsägbara konsekvenser.

I det offentliga Sverige råder samsyn om att konflikter bör undvikas och om de uppstår kan lösas med ett konstruktivt samtalsklimat; i vårt stora östra grannland är dock fokus mer på att vinna dem - och gärna även personligen vinna på dem.

Det offentliga Sveriges vägran att debattera relationen till Nato kommer därför under de närmaste åren att bli ännu mer ohållbar. Förr eller senare blir debatten oundviklig och jag tänkte passa på att redan nu avfärda de vanligaste argumenten mot medlemskap så att jag har det gjort:

Opinionen
Den vanligaste undanflykten för att slipa debattera sakfrågan är att peka på att den svenska opinionen idag otvetydigt är mot ett Natomedlemskap och, får man förmoda, därför inte bör besväras med en massa obekväma argument som skulle kunna få den att ändra åsikt.

Att flera generationer av indoktrinering inte försvinner av sig själv är varken förvånade eller avskräckande.

Handlingsfriheten
Det brukar hävdas att vår trovärdighet som internationell medlare skulle minska ifall vi tillhörde en militärallians; ett argument som kräver att mottagaren är helt ovetande om att Norge har en betydligt mer framträdande medlarroll i internationella konflikter än Sverige (alternativt inte vet att Norge är Natomedlem).

Det vanligaste argumentet kopplat till förlorad handlingsfrihet är dock att vi vill kunna välja att stå utanför en konflikt i närområdet; ett argument som kräver att målgruppen antingen är okunnig om solidaritetsförklaringen, och tror att formuleringen i utrikesförklaringen fortfarande är “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, eller besitter mycket effektiva förträngningsmekanismer.

Inget Natoland kan tvingas delta i någon alliansoperation oavsett syfte eller insatsområde. Luxemburg har veto. Den debattör som är riktigt deprimerande okunnig, eller utgår från att publiken är det, kan i det här sammanhanget till och med häva ur sig någon absurditet om att Sverige hade tvingats delta i Irakinvasionen ifall vi varit Natomedlemmar (Operation Iraqi Freedom hade överhuvudtaget ingenting med Nato att göra).

Det politiska trycket från andra medlemmar att delta, eller i alla fall inte blockera insatsen, kan dock vara betydligt, men vårt ensidiga Natoberoende gör att vi redan är utsatta för det trycket och dessutom behöver demonstrera solidaritet med alliansen även i situationer där en medlem med faktiska försvarsgarantier kan avstå.

Försvarsgarantierna
Jag får erkänna att jag aldrig förstått på vilket sätt det är moraliskt högstående att lämna sina grannar åt sitt öde och hoppas att deras angripare nöjer sig det grannen hade, men det är uppenbart att blotta omnämnandet av ömsesidiga försvarsgarantier frammanar någon slags betingad reflex hos många svenskar.

Den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget var hård realpolitik, under kalla kriget en dogm för inrikespolitisk konsumtion och efter kalla kriget ett kollapsande korthus; etisk var den aldrig.

Nuläget är att vi har redan i och med solidaritetsförklaringen lämnat ensidiga försvarsgarantier till våra grannländer och vi har ända sedan kalla kriget varit beroende av Natos hjälp i den händelse vårt territorium utsattes för ryska, eller sovjetiska, krigshandlingar.

Vi tar redan alla riskerna och betalar redan det fulla priset för medlemskap men har valt bort det inflytande och de garantier som ett faktiskt medlemskap skulle innebära. Det här är en irrationell säkerhetspolitisk hållning som bara kan förklaras av den mytologiska kraften hos föreställningen om alliansfriheten.

Norden
Ibland framförs en fördjupning av det nordiska försvarssamarbetet som ett alternativ till Natomedlemskap; ett argument som till att börja med kräver att man bortser från det faktum att alla nordiska länder utom Sverige och Finland redan är Natomedlemmar.

Det nordiska samarbetet är i själva verket huvudsakligen det fikonlöv vi i Sverige och Finland behöver för att kunna samarbeta med våra övriga grannländer och samtidigt låtsas att det inte innebär ett samarbete med Nato.

Om det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas ytterligare behöver det bli operativt; något som bara kan ske inom Natos ledningsstrukturer eftersom inget Natoland har något som helst intresse av att tillåta uppbyggnaden av regionala ledningsstrukturer utanför alliansen.

Själv ser jag mycket gärna ett nära operativt nordiskt samarbete, med gemensam ledning av luft- och sjöstridskrafter, en svensk-norsk-finsk Lapplandsdivision och en finsk-svensk Nylandsbrigad, inom Nato.

Finland
Argumentet att vi inte kan lämna Finland ensamma utanför Nato kan, som jag spekulerade inledningsvis, falla under de kommande åren. Motviljan att överhuvudtaget ta i frågan gör att ett eventuellt svenskt Natointräde hursomhelst inte lär ske innan ett finskt; möjligen i samband med men troligare något år efter.

Kärnvapnen
Det faktum att Nato har kärnvapenavskräckning som en grundpelare i det kollektiva försvaret är Natomotståndarnas starkaste argument och ett som avskräcker varje motargument (det finns ingen svensk politiker som skulle våga riskera att uppfattas som försvarare av kärnvapen).

Det är helt korrekt att alliansen delar en gemensam kärnvapenförmåga. Precis  som med försvarsgarantierna är det här en av de huvudsakliga fördelarna med medlemskap; att slippa ha egna kärnvapen utan kunna förlita sig på sina allierades.

Sverige har redan gjort just det valet - fast som vanligt enbart grundat på hemliga inofficiella försäkringar istället för internationella avtal.

Skälet till att vi avbröt det svenska kärnvapenprogrammet var att Sverige fick försäkringar från USA om att vi omfattades av deras kärnvapenparaply. Vi slapp därmed den enorma kostnaden för att utveckla både kärnvapen och lämpliga kärnvapenbärare utan kunde istället fokusera på våra konventionella stridskrafter under 70-talet (som även då var kraftigt underfinansierade - speciellt Armén).

Det var rätt val då och det är rätt val nu. Vi kan dela kärnvapen på samma sätt som vi delar strategiskt transportflyg, med våra allierade.

Om det verkligen skulle vara så att vi inte kan anses redan omfattas av Natos kärnvapenparaply, med samma ensidiga beroendeförhållande som kännetecknar våra övriga relationer till alliansen, så behöver vi återuppta ett nationellt kärnvapenprogram.

Det skulle bli extremt dyrt.


Karin Enström kommenterar Makarovs besök och uttalanden  efter 06:10 i klippet ovan.

Ledare:
SvD, DN
Bloggat:
Wiseman, Observationsplatsen,, Staffan Danielsson (c)

Utdelning

Efter lunch imorgon lokal tid så inledningstalar statsministern på partnerdelen av Nato-toppmötet i Chicago; en stor framgång för ansträngningarna att vinna acceptans för den svensk-finska linjen om medlemskap utan medlemskap bland de faktiska medlemmarna.

Förutom andras förståelse för det faktum att de flesta länder har sina egna inrikespolitiska egenheter som kan te sig oförklarliga för utomstående så är det som gett Reinfeldt pole position att vi, retoriken till trots, bevisat oss vara goda och pålitliga allierade.

De insättningar Sverige gjort på Nato-kontot i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen har gett utdelning.

För jag kan i alla fall bara tolka riksdagens avsikt med Afghanistaninsatsen som att med minsta möjliga insats och risk demonstrera lojalitet med alliansen. Om det nu faktiskt fanns en avsikt hos enskilda ledamöter att ha en märkbar påverkan på utvecklingen i ansvarsområdet så var insatsens storlek inte längre djupt cynisk utan istället chockerande verklighetsfrämmande.

Alla får göra sin egen bedömning om vilket som är värst.

Så mina gratulationer till Fredrik Reinfeldt och Göran Persson; det funkade.

Ett skäl till att jag har undvikit att skriva inlägg den senaste tiden är att jag bävat inför hur mycket energi det skulle krävas att ta debatten med alla upprörda anhängare av invasionsförsvar ano dazumal som spammar kommentarsfälten på varje nyhetsartikel eller blogginlägg i försvarsfrågor nu för tiden. Så om du någonsin använt ordet “långtbortistandoktrinen”, här är mina motargument:

Problemet med internationella insatser och försvarets resurser är inte att de utgör en gökunge utan att de kräver för lite.

Ett försvar som enbart är dimensionerat för utlandsuppdrag kan utgöras av ett regemente lätt mekaniserat infanteri med tre stående bataljoner och inget mer. Det är det nationella försvaret som är verkligt resurskrävande; både när det gäller förbandsvolym och plattformar.

Sverige har inte haft förmåga att utan hjälp utifrån avvärja ett storskaligt och isolerat anfall av Ryssland/Sovjetunionen på flera hundra år; vi hade det definitivt inte under kalla kriget. Att tro att det skulle gå att uppnå genom en återgång till värnpliktsförsvar är fria fantasier.

Försvarets grundproblem är istället underfinansieringen.

Det går inte att upprätthålla en trovärdig militär förmåga över tid med ett anslag som ligger runt en procent av BNP. “Finland”, säger då någon. Till att börja med så är Finlands geostrategiska läge ett helt annat. För ett land med lång landgräns mot Ryssland är det en vettig avvägning att satsa på förhållandevis stor numerär på bekostnad av bland annat skydd och rörlighet. Men jag skulle även ifrågasätta ifall de kan upprätthålla den försvarsförmågan på lite längre sikt utan tillskott.

Sverige behöver inte en halv miljon sega gubbar utan en insatsberedd och flexibel försvarsmakt som kan hantera snabbt uppblossande kriser och konflikter i närområdet. Sveriges säkerhet avgörs under, på, över och kring Östersjön.

Att säkra vår egen, och neka Rysslands, tillgång till Östersjön vid en konflikt kan inte göras utan nära operativ samordning och samverkan med våra de facto allierade: Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA.

Poängen med att delta i Nato-insatserna är att de stärker våra band med alliansen; både de militära och de politiska. De ger erfarenheter från skarpa insatser ihop med samma länder vi skulle samarbeta med vid en väpnad konflikt i närområdet. Erfarenheter som bygger både förmåga och förtroende.

Jag skulle bli väldigt positivt överraskad ifall Reinfeldt talade klarspråk i några av de här frågorna i Chicago, eller för den delen hemma, men bara det faktum att han är på Nato-toppmötet är ett steg i rätt riktning.


SvD, DN