Lika för lika

Jag är väl lite sen, men jag kan förfarande inte låta bli att kommentera senaste Uppdrag granskning: har Carolina Jemsby ingen skam i kroppen?

För att sammanfatta inslaget så rekryterades informatören Magnus från de vänsterextrema och grovt kriminella miljöer han sökt sig till som spänningstörstande 18-åring. Säkerhetspolisen fortsatte att utnyttja hans tjänster i tio år innan de ansåg att det saknades förutsättningar för ett fortsatt samarbete; i Magnus värld berodde detta på säkerhetsproblem efter en misslyckad "drop" i centrala Stockholm.

Magnus börjar nu kräva arbetsgivarintyg och pension från Säkerhetspolisen (i chatten efter programmet framkommer att han menar att han lurats att anta att han haft en tjänst som analytiker att vänta hos dem). Detta är är, bokstavligen, skrattretande.

I min värld är det ganska uppenbart att det är det faktum att Magnus delvis lever i en fantaisvärld, och är beredd att gå till Uppdrag granskning i ett fåfängt hopp om att realisera den, var något som borde varit tydligt för de som var satta att hantera honom och den mest sannolika anledningen till att de avbröt samarbetet.

En tipsare som får några tusenlappar av en kvällstidning för lite skvaller och några mobilbilder blir lika lite därmed reporter där som en polisinformatör är statstjänsteman.

Inslagets ingång är att Magnus varit anställd och utfört polisarbetsuppgifter; den här absurda utgångspunkten ifrågasätts överhuvudtaget inte under hela programmet. Det som gör det här så djupt cyniskt är att Carolinas egen relation till Magnus är analog med den mellan honom och hans hanterare på Säkerhetspolisen.

För tittarna så är kanske Uppdrag granskning synonymt med den sorts konfronterade intervjuer med "Den Skyldige" som Janne Josefsson gjorde sig känd för på Striptease (och fortfarande slentrianmässigt levererar då och då), men för att få något att konfrontera med så har reportern dessförinnan gjort några veckors researcharbete (ibland helt eller delvis outsourcat till en frilans) och samlat på sig intervjuer med "offret" och lämpliga "experter"

"Offret" är vad en journalist skulle kalla för en källa och en polis skulle kalla för en informatör.

I bägge fallen handlar det om att framstå som sympatisk och förtroendeingivande så att någon berättar saker för dig som du behöver veta för ditt jobb. I bägge fallen är det ofta inte i denne någons intresse att göra det, men det uppmärksammar man dem aldrig på. Om källan tror att det är han som kommer att vinna stora journalistpriset, eller få fast jobb som analytiker på Författningsskyddet, så är det enklast att låt honom fortsätta tro det.

I alla fall tills knäcket är klart.

Så tänker SVT ge Magnus fast anställning, arbetsgivarintyg och pension? Om inte bör redaktionen och företaget offentligt be Polisen om ursäkt; eller skulle göra det ifall de hade någon form av anständighet.

Det enda uppmuntrande i hela affären är att SVT:s försök att få igång ett drev verkar ha fallit ganska platt. Magasinsprogram som Uppdrag granskning försöker få uppmärksamhet i andra media, speciellt pressen, inför varje nytt program genom t ex exklusiva förhandsvisningar av inslagen några dagar innan sändning. DN och kvällstidningarna (Ab, Exp) har fört in de artiklar de skrev som en del av lanseringen av inslaget, men snöbollseffekten verkar har uteblivit. Bortsett från försök att hålla liv i "avslöjandet" i SVT:s, och systerbolaget SR:s, egna nyhetssändningar så verkar ingen riktigt vilja kliva på tåget.

Tar jag ut segern i förskott eller kan det verkligen vara så att dumheten inte kommer att segra den här gången?


I sakfrågan kan jag överhuvudtaget inte se på vilket sätt Säpo skulle ha agerat klandervärt.