Godtycke

Tioårsdagen av den senaste amerikanska militära inblandningen i Afghanistans krig uppmärksammas i media som tioårsdagen av Afghanistankrigets början. I alla fall i SVT och SR. Det är ett väldigt snävt västerländskt perspektiv; de senaste tio åren i Afghanistan har varit betydligt fredligare än de föregående tio – för att inte tala om de tio innan dess.

Men visst, nu är det tio år sedan vi blev direkt inblandade.

Jag vet inte ifall jag har så mycket nytt att tillföra i ämnet. Efter Emiratets fall blev insatsen närmast symbolisk när Irakkriget tog resurser och fokus fram till Obamas tillträde som president. De senaste två åren har avvärjt nederlaget, men krigströttheten och den ekonomiska krisen har tagit ut sin rätt vilket lett till att västvärlden har gjort en betydande ambitionssänkning.

Nu är målet att dra sig ur med hedern i behåll; det vill säga utan att Kabul faller till Talibanerna.

Den afghanska armén kan, till skillnad från polisen, mycket väl vara redo att axla huvudansvaret 2014, men korruptionen och godtycket i den afghanska myndighetsutövningen gör att sannolikheten för ett fredligt och stabilt Afghanistan efter 2014 får anses som mycket låg.


DN, Godmorgon Sverige, P1-Morgon

Uppdatering 23:10: McChrystal har blivit intervjuad av Tom Brokaw på ett event med anledning av tioårsdagen på Council of Foreign Relations. Det är djupt tragiskt att den mannen inte hade bättre omdöme angående vem han var beredd att ta en en öl med.

Rätt och fel

Den amerikanska ståndpunkten att landet befinner sig i krig med al-Qaida brukar inte ges någon större tyngd i svenska, eller för den delen europeiska, medier. I samband med med den mycket lyckade attacken mot al-Awlakis bil i Jemen har oförståelsen fått ny aktualitet.

För européer, liksom för en extremt liten minoritet amerikaner, är det obegripligt hur en stat kan rättfärdiga mordet på en av dess egna medborgare. Motargumentet är att al Qaida är en militär organisation som redan på 90-talet formellt förklarade krig mot USA och sedan dess begått tillräckligt många krigshandlingar mot USA, och dess allierade, för att även USA ska se konflikten som militär.

Att som Anwar al-Awlaki och Samir Khan ansluta sig till fienden är visserligen att göra sig skyldig till det i USA med dödsstraff belagda brottet förräderi, men det relevanta är inte ifall de var brottslingar utan att de var fiender på slagfältet. Lika lite som varje konfederationssoldat behövde dras inför rätta innan han kunde bekämpas på inbördeskrigets slagfält behöver den som idag anslutit sig till den samtida fienden lagföras för att kunna bekämpas med militära medel.

USA:s regering har inte mördat någon – den har utövat USA:s rätt till självförsvar.

I stort ansluter jag mig till den amerikanska tolkningen även om den öppnar för mycket allvarliga gränsdragningsproblem; framför allt: hur avgränsar man vad som utgör slagfältet i en global asymmetrisk konflikt och hur avgränsar man vad som utgör stöd till fienden?

Det hade varit svårt på gränsen till omöjligt att gripa al-Alwaki och föra honom till USA för rättegång, men hur svårt behöver det vara för att man ska slippa försöka? Al-Awlakis roll inom al-Qaida var huvudsakligen propagandistens, men var drar vi gränsen för vad som utgör stöd till al-Qaida; det räcker att vara utgivare av Inspire, men räcker det att vara moderator på ett jihadi-forum?

Det riskerar att bli väldigt mycket gråzon vilket öppnar för väldigt mycket godtycke.


Den som undrar över vem Anwar al-Awlaki var och varför USA:s regering ville har honom död, och har en dryg timme över såhär på söndagen, kan tittat på den här paneldebatten anordnad av Carnegie Endowment for International Peace i samband med att det blev känt att han var med på listan över prioriterade mål.