I grunden handlar det om ifall man tolkar Usama bin Ladins jihad som ett krig eller ett antal misstänkta brott utan något bevisat samband. Slutsatserna i de respektive fallen blir typiskt att räden var en legitim krigshandling respektive att den var mord.
Dessutom finns som vanligt ståndpunkten att all västlig militär våldsanvändning alltid är olaglig.
Behövs det kanske en fällande dom för att få bekämpa en specifik stabsplats? Går det att styrka en brottsmisstanke mot någon vars identitet inte är säkerställd bortom allt tvivel? Behövs det kanske fullständigt namn och folkbokföringsadress innan en stämning kan delges den enskilde fiendesoldaten misstänkt fientlige påstådde soldaten?
Oavsett vad folkrätten säger idag, något som sannolikt inte kommer att kunna prövas utanför tidningarnas debattsidor, så är den föränderlig och i grunden politisk.
Kriget är till sin natur brutalt och inhumant. Utvecklingen mot en striktare reglering av militärt våld är i grunden positiv och en naturlig följd av det senaste århundradets samhälleliga och teknologiska utveckling. Om den går för långt står vi dock avväpnade och utlämnade till varje fiendes välvilja eller brist därpå.
Det är kanske inte nödvändigt att vrida tillbaka klockan till att rent formellt förklara jihadister hostis humani generis, men vi får inte beröva oss själva de medel som krävs för att hantera de konflikter vi har att utkämpa idag och i framtiden.
Låt mig lyfta ner frågan till en mer individuell motsvarighet.
Att vinna ett slagsmål kan ibland vara svårt, men aldrig särskilt komplicerat: slå först, slå hårt och fortsätt slå tills motståndaren är oförmögen att utgöra ett hot. I lagens ögon innebär det här grov misshandel eller i bästa fall nödvärnsexcess; i mina innebär det att inte åka på stryk – eller om man så vill: vinna.
Tröskeln för våldsanvändning behöver vara hög, men när den väl passerats behöver våldet vara så omfattande och effektiv att det kan avslutas så snabbt som möjligt.*
De eventuella juridiska konsekvenserna får man ta om och när de dyker upp; om man nu inte lyckas undvika dem helt det vill säga. Det här med att inte åka dit är ju det viktigaste skälet till att hemliga operationer är just hemliga eller i alla fall erbjuder de ansvariga deniability.
Även om en del länder uttryckligen tillåter egen underrättelse-verksamhet så innebär den ju oundvikligen lagbrott sett från målets perspektiv.
Om man tycker sig behöva ägna sig åt inte bara så kallad särskild inhämtning, det vill säga bedrägeri, stöld och utpressning, utan även hemliga direkta aktioner, det vill säga allmänfarlig ödeläggelse, olaga frihetsberövande och mord, så blir behovet av att inte åka fast ännu större.
Det nya, och problematiska, under det senaste årtiondet är att många av dessa hemliga operationer blivit så storskaliga att det inte längre är möjligt att spela ovetande (delar av den förra amerikanska regeringen försökte inte ens av ideologiska skäl utan var stolta som franska Algerietveteraner över sin roll i storskalig tortyr).
Det är visserligen ett brott mot krigets lagar att döda en fiende som gett sig, men det finns inget krav på att ge fienden tillfälle att ge sig. Om bilderna från hjälmkameran så småningom visar att Usama bin Ladin stod på knä med händerna bakom huvudet när han sköts så ska jag ändra åsikt om hur berättigat det var att skjuta honom i huvudet; inte förr.
Det bästa vore ifall folkrätten utvecklas till att explicit hantera de avvägningar som krävs i en värld där väpnade konflikter nästan aldrig är krig i traditionell mening. Tills dess kommer nationalstaterna fortsätta att driva sina egna nytolkningar och försöka hålla sina värsta överträdelser i skuggorna.
Men kriget kommer aldrig att bli aptitligt.
Sannolikheten att vinna en väpnad konflikt står i direkt proportion till både militär förmåga och villigheten till uppoffringar, och det första offret kan ofta bli ett skålpund av den egna medmänskligheten. En dyrköpt seger må smaka bittert, men hur bittert den än smakar är den fortfarande lättare att svälja än nederlaget.
Uppdatering 2011-05-09: David Axe på Wired-bloggen Danger Room tar upp behovet av tydligare lagar inför framtidens bin Ladin-räder på bloggen och i en artikel på Politico.
* Eller som nordstatsgeneralen, och sedermera presidenten, Ulysses S Grant uttryckte saken: ”The art of war is simple enough. Find out where your enemy is. Get at him as soon as you can. Strike him as hard as you can, and keep moving on.”
Inlägg
