Petraeus efteträdare

I och med att general Petraeus tvingades ta över efter general McChrystal i Afghanistan uppstod en vakans som regional befälhavare för hela mellanöstern och centralasien – CENTCOM. Den utsedde efterträdaren, marinkårsgeneralen James Mattis, hade sitt senatsutskottsförhör igår tisdag.

För svenska öron kan det kanske låta som om Mattis vore anklagad för någonting, men alla högre utnämningar den amerikanske presidenten gör måste godkännas av senaten och representanthuset.

Generalen är dock inte helt okontroversiell; speciellt med tanke på omständigheterna kring McChrystals avsked.

Han är visserligen väl bekant med regionen. Han var befälhavare för 1st Marine Expeditionary Brigade/Task Force 58 under inledningen av Afghanistanoperationerna och för 1st Marine Division under Irakinvasionen och bägge slagen om Fallujah.

Hans problem är att han inte alltid vet när det är bäst att inte säga vad han tycker. Hans mest ökända uttalande är från 2005 då han under en paneldebatt förklarade att talibanerna var sånt avskum att det var kul att skjuta dem.

Vilket möjligen är sant, men inte sånt man bör säga offentligt.

Under utskottsförhören var han dock hur PK som helst och höll sig i alla delar till partilinjen. Den som inte tror mig kan titta själv på C-SPAN.

Som den marinkårsgeneral han är anser Mattis att det är kvaliteten på männen människorna som utkämpar krig, snarare än utrustningens, som fäller avgörandet. Han utvecklar sin syn i en intervju med Vago Muradian på This Week In Defense News.

Att plocka körsbär

När jag tittar igenom de läckta rapporterna och läser reaktionerna på nätet så påminns jag om de underrättelserapporter som användes för att rättfärdiga invasionen av Irak.

De påståenden som återfanns i dem var inte helt fabricerade utan byggde på uppgifter som kommit brittisk underrättelsetjänst tillhanda; lösryckta och obekräftade uppgifter utan något omnämnande av de fakta som motsade dem eller pekade på en annan tolkning.

De nu aktuella rapporterna laddades ner från Secret Internet Protocol Router Network och Joint Worldwide Intelligence Communications System, två amerikanska nätverk för underrättelseinformation, av Bradley ”Bradass87” Manning när han var posterad i Irak. Han var även källan till cockpitvideon som Wikileaks använde till Collateral Murder och det amerikanska diplomattelegram som avslöjade att Kaupthing plundrades innan konkursen.

Manning sitter just nu i förvar i väntan på att den amerikanska militära rättsprocessen ska ha sin gång. De åtalspunkter som nämnts innebär ett maxstraff på 52 år och efter dagens händelser är det närmast otänkbart att den militäre åklagaren skulle att kräva mindre.

Urvalet har ett amerikanskt fokus, det finns bara 2 143 rapporter från Regional Command North jämfört med 30 234  för RC South, men det är väntat eftersom syftet med läckan är att vända den amerikanska opinionen mot ”Kriget mot terrorismen”; en etikett som för övrigt sedan många år uteslutande används av just dess motståndare.

För PRT MeS del handlar det huvudsakligen om rapporter om desarmerade eller detonerade vägbomber.

De uppgifter som verkligen tagit fart i USA är dock de som handlar om den pakistanska underrättelsetjänsten ISI:s samröre med talibanerna. Dessa är dock, liksom det om iranska revolutionsgardets aktiviteter, just den sortens råa och obekräftade underrättelser som hävdade att Irak kunde sätta in kemiska vapen med 45 minuters förvarning och hade mobila biovapenlaboratorier.

Det är förmodligen sant att element inom, eller möjligen hela, ISI spelar under täcket med talibanerna, men de nu läckta rapporterna utgör inte bevis för detta.

Alldeles oavsett vad som faktiskt framgår av materialet är det tydligt vilken tolkning som blir dominerande, nämligen Wikileaks egna: att krigsförbrytelser och det oundvikliga nederlaget medvetet dolts för medborgarna men nu bevisas i den läckta databasen. Jag har hittills inte hittat något stöd för den tolkningen i materialet, men det finns ju några tiotusental rapporter kvar att läsa...

Uppdatering 2010-07-27: Jag håller med Andrew "Abu Muqawama" Exum om allt han skriver i sin debattartikel i New York Times, den snärtigaste formuleringen är dock:

Third, the site asserts that the Pentagon employs a secret task force of highly trained commandos charged with capturing or killing insurgent leaders. I suspect that in the eyes of most Americans, using special operations teams to kill terrorists is one of the least controversial ways in which the government spends their tax dollars.

Researchtips

Jag har inte hunnit börja läsa Wikileaks-dokumenten om Afghanistan än, men jag vill tipsa om the Guardians portal för den som vill börja göra sin egen research.

En kort kommentar till artikeln om TF 373: den typ av operationer och den befälsordning som beskrivs tyder på att styrkan kommer från de "svarta" specialförbanden i JSOC snarare än något av de "vita" som 7th Special Forces Group.

Kartan kontra verkligheten

Jag åkte utomlands under Almedalsveckan och missade större delen av Säkerhetspolitiskt sommartorg, men nu har jag tittat ikapp. Det här året, liksom förra, så drev IKFF och Kvinna till Kvinna profilfrågan våldtäkter i krig. Kvinna till Kvinna gör insatser för krigets offer men IKFF kombinerar enbart en fundamentalistisk feminism med dito pacifism på ett sätt som gör att jag måste avreagera mig lite.

Först en liten positionering från min sida: genusvetenskap är lika lite vetenskap som intelligent design är det eller för den delen rasbiologi var det. När svaret redan är av ideologi givet går det inte att hävda att man tillämpar den vetenskapliga metoden.

Visst är socialt kön en aspekt värd analys, men att göra Könsmaktsordningen till en allt överordnad förklaringsmodell är intellektuellt ohederligt.

Att överhuvudtaget hävda att det social könet är en av biologin oberoende konstruktion, vilket är deprimerande vanligt i feministiska kretsar, är inte förenligt med observerbara fakta. Om någon vill ha ett exempel på vad jag menar säger jag: David Reimer. Om någon vill ha ett till så vad sägs om försöken att ”bota” homosexuella?

Det är huvudsakligen hur genusforskningen används som politiskt facit som retar upp mig.

Kvinna till Kvinna visade filmen Kvinnornas krig om erfarenhetsutbyte mellan grupper för våldtagna kvinnor i Bosnien och Kongo. Feminister talar konsekvent om våldtäkt i krig som ett vapen; i fallet Bosnien var det onekligen en del i den etniska rensningen, men jag skulle bestämt hävda att våldtäkterna i Kongo inte har något militärt syfte utan att det rör sig om ersättning.

Under tusentals år har den huvudsakliga ersättningen för krigare i förmoderna samhällen bestått av möjligheter att plundra och våldta. Våra egna förfäders härjningar längst den baltiska kusten och Rysslands floder är ett exempel från vår egen historia, men så sent som för några hundra år sedan var det kutym i Europa att soldater som tvingats storma en stad som inte kapitulerat fick några dagar på sig att plundra och våldta.

Den process som gjort att det inte längre är acceptabelt är till lika delar en fråga om militär disciplin och ändrade värderingar.

I Bosnien var visserligen inte Arkan och Arklöv ensamma bland förövarna om att ha ett kriminellt förflutet, men miliserna i Kongo förstås bäst som organiserad brottslighet. Genom att kontrollera en mineralfyndighet ges milisledaren inkomster, men hans män försörjs på de omgivande byarnas bekostnad.

Att komma till rätta med detta kräver omfattande och kvalificerat militärt våld.

Till detta kommer övergreppen från regeringens polis och militär som har mer gemensamt med det i hela Afrika utbredda sexuella våldet. Att komma till rätta med de övergreppen kräver ett omfattande och långsiktigt SSR-arbete uppbackat av diplomatiska och ekonomiska påtryckningar.

Det är i det här sammanhanget man bör förstå min upprördhet över att företrädare för IKFF framställer det som att militär säkerhet inte hjälper kvinnor utan är en manlig angelägenhet. De som har relativt sett sämre förmåga till våldsanvändning, det vill säga kvinnor och barn, har mer inte mindre att förlora på situationer där det statliga våldsmonopolet utmanas eller där fientliga stater utövar det.

En lärdom alla borde dragit av Bosnien är att fredsbevarande insatser i bästa fall är verkningslösa när det inte finns någon fred att bevara. Det var först när insatsen blev fredsframtvingande som det gick att få slut på konflikten och övergreppen.

Effektivt fredsframtvingande innebär som regel i praktiken att bekämpa den sida, eller de sidor, som man ser som ett hinder tills de ger sig. Det är inte att vara neutral. Det är inte att begränsa sina insatser till snävt definierat självförsvar av egen trupp.

I fallet Kongo så är det enda sättet att få milismännen att sluta våldta att göra det olönsamt att vara milisman. Det gör man genom att spåra upp dem och döda dem tills de ger sig.

Eftersom de flesta afrikanska miliser enbart slåss för egen vinning så saknar de den ideologiska övertygelse om gör talibanerna, eller för den delen al-Shabab, till en uthållig motståndare. De är helt enkelt rövarband.

Även en relativt begränsad insats kan få betydande effekt när motståndaren är van vid försvarslösa offer. Storbritanniens tillträdande ÖB general sir David Richards framgångar under operation Palliser i Sierra Leone år 2000 är ett exempel på detta.

En sak är säker: att bråka med Gunilla Carlsson om behovet av kommissioner gör ingenting för kvinnors säkerhet; varken i Kongo eller någon annanstans. Våldtäkt i krig är redan så olagligt det kan bli; det som saknas är vilja att upprätthålla det förbudet.

Jag är för att Försvarsmakten åker ner i en offensiv EU/NATO-operation med syfte att slå ut miliserna i Kongo.

Det som hindrar är en sådan insats är dock inte en sammansvärjning av det internationella patriarkatet att förtrycka Kongos kvinnor utan att inga europeiska eller nordamerikanska politiker tycker det är värt priset i liv, pengar och därmed röster att göra något åt saken.