onsdag 13 januari 2010

Han e bakom're!

Jag är för ett svensk NATO-medlemskap, men mot att vi fortsätter att backa in i alliansen på samma sätt som vi backade in i EU.

EU-medlemskapet presenterades för medborgarna som en ekonomisk nödvändighet i samband med en finanskris. Genom att framställa EU som det frihandelsområde det ursprungligen var, snarare än den politiska union det var på väg att bli, gick det att ansöka och gå med utan att ifrågasätta den svenska självbilden.

Att undvika de grundläggande frågorna har dock varit starkt bidragande till att den svenska opinionen efter 15 år av medlemskap fortfarande är uppdelad i Ja och Nej; även om den dimensionen tack och lov är i avtagande.

En svekdebatt är inte helt obefogad i Europafrågan och svek är ingenting vi vill ha förknippat med vår säkerhetspolitik. Den risken finns. På ett liknande sätt har nämligen den försvars- och säkerhetspolitiska förändringen sedan början av 90-talet skett utan någon som helst debatt i kärnfrågan.

Försvarsmakten är idag mer NATO-anpassad än de flesta NATO-länders, samtidigt som förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige är obefintlig och de ensidiga utfästelser vi gör i solidaritetsförklaringen går längre än de i Atlantfördragets artikel fem.

Inget av detta är tillfälligheter eller utan djupa rötter i vår nutidshistoria.


När "Sveriges beredskap är god" gick från att vara en besvärjelse till att bli grunden i den svenska neutralitetsmytologin var regering och försvarsledning realister nog att inse att Sverige omöjligt kunde stå emot Sovjetunionen utan hjälp från NATO.

Medborgarna ansågs dock inte mogna nog att betros med kunskap om landets verkliga strategiska överväganden. Tro nu inte för ett ögonblick att detta rörde sig om att hålla någonting hemligt från Sovjetunionen; de visste redan allt och vi visste att de visste.

Med åren fick myterna allt större betydelse i och med att nya generationer av politiker växt upp med dem. Den svenska neutralitetspolitiken var inte längre egennyttig, och vad som räddat oss undan kriget, utan moraliskt överlägsen (och vad som räddat oss undan kriget).

Det är kanske bättre för självkänslan att tro att det var vår höga moral snarare än vår järnmalm som höll oss ur kriget och uppbyggligare att tro att det var unika svenska kvalitéer, snarare än det faktum att vårt land inte låg i ruiner, som låg bakom rekordåren.

Någon som anmanat den här värdsbilden har dock svårt att se poängen med att söka europeiska eller transatlantiska lösningar på våra utmaningar; därav det fortsatta behovet av att inte tala klarspråk.


Det är därför väldigt positivt att allt fler börjar kräva en öppen och saklig debatt om Sveriges förhållande till NATO; nu senast med en debattartikel av Annika Nordgren Christensen och Ulf Henricsson i SvD.

Jag tycker för övrigt att Annika Nordgren Christensen och Allan Widman med flera ska börja debattera NATO i alla tillgängliga fora tills de ortodoxas tystnad blir så pinsam att även den trognaste partifunktionär måste ta debatten.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att ha tvingat in oss själva i NATO när den nuvarande situationen blivit tillräckligt ohållbar. Min gissning är att detta i så fall inträffar efter 2015 men innan 2025 och utan föregående debatt.

I alla fall ingen där Socialdemokratiska partiföreträdare deltar frivilligt.


Rubriken bör läsas på gammaldags Stockholmsdialekt; tänk Robban Aschberg, Jacques Wallner eller Jerry Williams.

2 kommentarer:

  1. Som Obama sade om kriget i Afghanistan "This is not a war of choice, this is a war of necessity" så kommer vi med den riktning utvecklingen har av svensk säkerhetspolitik och den svenska försvarsmakten förr eller senare heller inte ha ett val.

    Kommer EU att någonsin oavsett Sveriges förhoppningar om Lissabonfördraget ha en egen förmåga till insatser? Battle Groups konceptet har fortfarande att komma upp till bevis.

    USA är helt emot denna inriktning då man är rädda för att det kommer att försvaga NATO. Den enda anledningen för USA att stödja denna inriktning är om de samlade försvarsresurserna inom EU skulle omfördelas för att på så sätt skapa mer effekt för pengarna. Sverige har redan gått in på den linjen. Vi bygger ett försvar som inte längre är en helhet i sig själv utan en byggkloss i någonting annat.

    Frågan är bara vad det där andra är för något?

    SvaraRadera
  2. De länder som har något inflytande att tala om i EU är dessutom redan medlemmar i NATO.

    De har redan byggt upp de nödvändiga strukturerna för militärt samarbete så varför skulle de betala för att bygga upp motsvarande förmåga en gång till?

    EU:s militära operationer kommer att förbli små, inriktade på rena stabilitetsoperationer och beroende av "lånade" NATO-resurser.

    Nu när Frankrike har återinträtt i alla NATO:s strukturer så finns det ingen möjlighet till ett fristående EU-försvar längre.

    Null.

    Jag är konspiratorisk nog att tro att de senaste 15-20 åren inte var en olyckshändelse.

    SvaraRadera