Försoning

Ibland framförs försoning som lösningen på den nuvarande konflikten i Afghanistan. Det framställs i värsta fall som att försoning skulle bli den naturliga konsekvensen av ett trupptillbakadragande; som om alla Afghanistans problem skulle försvinna tillsammans med de utländska trupperna.

Det är inte så enkelt.

De i en amerikansk kontext liberala tankesmedjorna Center for American Progress och New America Foundation anordnade en paneldebatt med ämnet Reconciliation and Insurgency - Political Strategies in the Afghan War i torsdags. Medverkande var Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace, Michael Semple från Carr Center on Human Rights Policy och Joanna Nathan tidigare analytiker vid International Crisis Group.



Alla panelmedlemmarna var överens om att försoning bara kan utgöra en del av en större politisk lösning och att shuran i Quetta inte har någon anledning att förhandla så länge talibanerna vinner militärt.

Gilles Dorronsoro hade en intressant invändning mot general McChrystals strategi. Han menar att försöken att kontrollera byarna i södra Afghanistan är dömda att misslyckas; det är enligt honom omöjligt för en utländsk aktör att vinna över den pashtunska befolkningen på landsbygden. Man bör istället nu koncentrera sig på att säkra de större städerna i söder.

Angående konsekvenserna av ett trupptillbakadragande var Gilles Dorronsoro och Michael Semple oense. Den förre ansåg att talibanerna skulle ta makten inom tre månader och Michael Semple att de skulle få svårare att rekrytera i bredare folklager och att inbördeskriget därför skulle bli ett utdraget utnötningskrig.