Faites vos jeux

När Karzai först offentligt kommenterade sin ”valseger” fanns där formuleringar om att den nya regeringen skulle spegla hela Afghanistan och tal om försoning med i alla fall delar av talibanerna.

Den som var mycket naiv och helt obekant med afghansk politik kan möjligen ha tolkat detta som en antydan om en mjölig samlingsregering. Det innebar i själva verket att Karzai undergräver Abdullahs möjligheter att skapa en livskraftig opposition genom att köpa över tunga ledare från den gamla Norra alliansen.

Både talibanerna och deras nyttiga idioter i väst hävdar som vanligt att valet var uppgjort av de utländska ockupanterna.

Detta har tråkigt nog ingenting med verkligheten att göra.

FN och USA hjälpte Karzai till makten men hans maktbas är afghanskt. Det är just det som driver korruptionen inom statsförvaltingen; det är så man köper inflytande i Afghanistan. Pengarna som förskingras kommer visserligen från väst, men de köper oss ingenting eftersom vi inte låtsas om spelet.

Om Afghanistan vore ockuperat så skulle det här vara lätt att avhjälpa, vi skulle bara behöva byta ut de ämbetsmän vi var missnöjda med och ändra regler och lagar för att förhindra korruption, men Afghanistan är inte ockuperat och har inte varit det sedan Sovjetunionen lämnade landet 1989.

Ockupation innebär inte utländsk militär närvaro utan utländskt militärt styre.

Vårt inflytande över den Afghanska regeringen är därför beroende av utpressning – eller diplomati om man nu vill vara fin i kanten. Vårt enda påtryckningsmedel är dock att dra tillbaka vårt stöd. Karzai har satsat på att vi fortsätter att stödja honom oavsett vad han gör eftersom vi inte kan acceptera alternativet och vunnit varje gång.

En tolkning av Obamas tystnad kring storleken och inriktningen på den fortsatta amerikanska militära närvaron de senaste månaderna är att detta varit del av ett chicken race mellan honom och Karzai.

Afghanska utrikesdepartementet har nu i ett ilsket fördömande av Kai Eide markerat att det inte blir några reformer. Hela det internationella samfundet behöver därför ställa ultimativa krav på Karzai, och man ska aldrig framföra tomma hot.

Om Karzai slutgiltigt vägrar minska korruption och vanstyre inom sin regering lämnar det oss bara två mycket oattraktiva alternativ: att avlägsna honom med våld eller avveckla vår närvaro. Det första alternativet skulle inte ha några möjligheter att vinna afghanernas förtroende och det andra leder förmodligen till ett mångårigt inbördeskrig och hundratusentals döda afghaner.

Det finns tyvärr ett tredje alternativ: att inte göra någonting alls utan bara låta oss bli beskjutna och bestulna tills väljarkårerna i ISAF-länderna tröttnar. Jag säger ”tyvärr” för det här är det alternativ våra regeringar med största sannolikhet kommer att välja och i slutändan blir konsekvenserna desamma som för alternativ två; det bara drar ut på det oundvikliga och kostar mer.

Det hela ger en känsla som påminner mig om att försöka kontrollera en bil med sommardäck utan låsningsfria bromsar som fått sladd i en isig nedförsbacke; det finns fortfarande saker man kan göra men frågan är om det hjälper.