Hemmafronten

Motståndarna till den internationella insatsen i Afghanistan har fått styra debatten på bägge sidor av Atlanten under de senaste månaderna vilket synts i opinionsundersökningarna.

Motståndarna i Sverige har en tendens av komma från vänster och förespråka ett totalt tillbakadragande från en pacifistisk utgångspunkt. I USA finns det dock även motståndare från höger som vill dra tillbaka alla markstridskrafter och förlita sig till underrättelsetjänst, specialförband och flygstridskrafter för att hindra Talibanerna från att etablera en ny regering. Den här senare gruppen är helt öppen i sin likgiltighet för hur det går för afghanerna.

Utan politiskt stöd på hemmaplan blir en fortsatt närvaro i Afghanistan omöjlig. I USA har förespråkarna av Obamas politik, både bland militärledningen och opinionsbildare, börjat argumentera för sin sak under veckan. Rösten som saknas är dock Obamas. Att vända opinionen kan bli lika svårt som att vända utvecklingen på marken i Afghanistan, men är en förutsättning för det.

Det svåra med att bemöta argument som i stort består av slagord baserade på lite mer än fördomar med argument baserade på fakta är att det senare tar lång tid. Verkligheten är krånglig och passar sällan in en enkla berättelser om gott och ont; i Afghanistan och Pakistan i ännu högre grad än i Sverige.

Den pakistanske journalisten, författaren och debattören Ahmed Rashid har en debattartikel i dagens Washington Post. Den är en kort sammanfattning av vad som gått fel under de senaste åtta åren och vad som behöver göras nu. Så för den som har lite mer tid över lägger jag till ett klipp från förra årets bokturné för Descent into Chaos. Det är på en hel timme, men hinner på den täcka mycket av bakgrunden till sakernas tillstånd i Afghanistan och Pakistan.



Ett bra exempel på att man kan vara mycket kritisk mot hur insatsen i Afghanistan genomförts utan att vara motståndare till den.