Fiendens fiende

Lena Andersson har en kolumn i dagens DN där hon, med anledning av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”, tar upp paradoxen att den kulturkonservativa främlingsfientliga högern i Danmark påstår sig försvara kulturradikalism för att kontrastera mot kulturkonservativa muslimer.

Hon avslutar med:

Så hur ska samhället bära sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det berömda locket och låta hatet koka över leder bara till mer förakt och förråelse, visar det danska exemplet. Verklighet skapas av ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att man observerar och talar om tillvaron oavsett hur den ser ut, och att var och en och inte minst konsten är fri att göra påståenden om idéer, värderingar och religioner. Fast helst inte bara en av dem och aldrig i mobbningssyfte.

Att infantilisera minoriteter är heller inte lösningen, och inte att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström framhåller måste det göras med anständighet och framför allt med likvärdigheten som princip, vilket framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som intervjuas i boken: ”Jag har lov att vara här och du har lov att vara här.” Det är en bra grund, om man bara är medveten om att sådant som blasfemi och hädelse ofta har ansetts just oanständigt i sin samtid, men som oumbärliga land­vinningar i efterhand.

Jag har för ovanlighetens skull inga invändningar, sarkasmer eller tillägg. Hon har helt rätt.