Mörkrets hjärta

Jag läste just en mycket intressant artikel om hur Indien omvärderar sitt deltagande i FN:s fredsbevarande operationer av Varun Vira på Small Wars Journal som fick mig att tänka på framtiden för svenska internationella insatser.

Flera faktorer samverkar för att göra ett ökat svenskt deltagande i FN-operationer efter 2014 sannolikt: Afghanistaninsatsen dras ner till runt 200 man (om den fortsätter alls), det har länge framförts högljudda krav på mer FN från den vänstra delen av oppositionen och för närvarande ligger ambitionsnivån om 2 000 man i insats eller beredskap fast (det återstår dock att se ifall den ambitionen kvartstår efter nästa försvarsbeslut).

Jan Eliassons nya post som vice generalsekreterare kan dessutom öka förväntningarna på att Sverige ställer upp även med militära resurser för FN. Sedan kalla kriget har västvärldens andel av FN:s fredsbevarande operationer minskat från 25 % till 2 % så varje bidrag från ett Nato-/partnerland är uppskattat (en av poängerna i artikeln i Small Wars Journal är att Indien tröttnat på att bära så stor del av bördan).

Det finns dock en betydande risk att vi går in i dessa framtida FN-operationer med hopplöst naiva föreställningar om vad de kommer att innebära. FN och FN-operationer har i debatten för vänstern, som vanligt definierad som Aftonbladets kultursidor och vänsterut, kommit att symbolisera allt som är gott i kontrast till det onda imperialistiska förtryckarna USA och Nato.

Mittfåran i svensk debatt ligger inte så långt därifrån; FN har ett exceptionellt starkt varumärke i Sverige.

Verkligheten har dock ytterst få likheter med Harry Potter -  det räcker inte att vifta med trollstaven och ropa pax för att skapa fred. Inte ens med blå basker. Det finns som regel någon som har allt att tjäna på att det inte blir någon fred och som på ett eller annat sätt behöver neutraliseras - om nödvändigt med dödligt våld.

I Afrika har FN tillbringat ett drygt årtionde i strider med diverse miliser, ofta minst lika underbemannade och spridda över enorma ytor som svenskarna i PRT MeZ, och behovet av militära resurser där är i stort sett oändligt. Så när vi talar om FN-insatser så betyder det i praktiken FN-insatser i Afrika.

I vissa avseenden kommer utmaningarna i Afrika att bli större än vad de har varit i Afghanistan. Det är nämligen mycket stor skillnad på att vara en väldigt junior partner i en operation ledd av väldens mäktigaste militärallians och att vara den enda västmakten i en FN-ledd operation i Afrika. I Kongo finns varken något fullt utrustat tyskt akutsjukhus eller amerikanskt attackflyg cirklande över operationsområdet.

Det kommer med andra ord inte att finnas några stormaktsresurser att ta hjälp av utan det blir tvärtom vi som dels behöver stå för för alla förmågor vi själva behöver för att verka och dels förväntas stödja andra kontingenter med de kvalificerade resurser de saknar.

Brutaliteten som många av miliserna i Afrika uppvisar får dessutom till och med Talibanerna att framstå som civiliserade. För att undvika att utsätta vår trupp för en helt omänsklig situation är det därför viktigt att den ges insatsregler som tillåter ett robust upprädande mot dessa och möjligheter att vidta proaktiva åtgärder för att skydda civilbefolkningen.

En av de indiska lärdomarna av erfarenheterna från deltagandet i, och ledningen av, UNAMSIL i Sierra Leone år 2000 var behovet av egen nationell förmåga att snabbt förstärka insatsen.

Isolerade FN-enheter överraskades av RUF-rebellernas offensiv, 23 indiska soldater togs som gisslan och 200, huvudsakligen indiska, FN-soldater inringades vid gränsen mot Guinea. 120 snabbt influgna indiska jägarsoldater, hjälpta av brittiska specialförband och en brittisk tung helikopter, inledde en snabb motoffensiv och en indiskledd mekaniserad styrka på 1 000 man lyckades med understöd av indiska attackhelikoptrar undsätta den strandsatta styrkan.

Även om Indien ledde hela FN-insatsen var många av de deltagande länderna ovilliga att delta i några offensiva operationer. Indien fick förlita sig till nationella resurser med visst stöd från några villiga deltagande länder och Storbritannien.

Strax efter detta intervenerade Storbritannien militärt och en bataljonsstridgrupp uppbyggd kring en luftburen bataljon och specialförband besegrade RUF-gerillan under den drygt månadslånga Operation Palliser ledd av dåvarande brigadgeneralen David Richards. Som kuriosa kan nämnas att idag är general Sir David Richards (GCB, CBE, DSO) Storbritanniens motsvarighet till ÖB Chief of the Defence Staff.

En intressant illustration av den kvalitativa skillnaden mellan olika länders militär, man skulle kunna parafrasera Stalin och säga att kvalitet är en kvantitet i sig.

Vad innebär då det här för ett svenskt deltagande med en bataljonsstridsgrupp i t ex MONUSCO? Det innebär för det första att det inte är effektivt att göra en insats med ett mindre förband än så på grund av den nödvändiga förmågebredden; kontingenten behöver egen logistik, sjukvård, underrättelse- och understödsförmåga.

Det innebär för det andra att det måste finnas en egen nationell beredskap att snabbt förstärka insatsen med både en andra bataljon och kanske ännu viktigare: stridsflyg för CAS. Redan riksdagsbeslutet om insaten bör innehålla det nödvändiga bemyndigandet av både beredskap och insats för att korta beslutsprocessen vid en plötsligt uppdykande kris.

Det innebär för det tredje att bara delta ifall mandatet och insatsreglerna är tillräckligt robusta för att insatsen ska ha möjlighet att ha någon märkbar effekt samt att skydda både egen trupp och civilbefolkningen.

Det innebär slutligen att både den politiska och militära ledningen måste sätta rätt förväntningar för insatsen. I de FN-insatser där ett svenskt deltagende behövs är riskerna inte obetydliga; vilket innebär att risken för att vi i debatten hemma hamnar i ett läge där “krig” ska ha sålts som “fred” inte heller är det.



Som vanligt i de här sammanhangen så vill jag uppmana alla att läsa Sir Rupert Smiths lysande bok The Utility of Force - The Art of War in the Modern World från 2005 (eller fuska och titta på lite video i stället).