söndag 20 maj 2012

Utdelning

Efter lunch imorgon lokal tid så inledningstalar statsministern på partnerdelen av Nato-toppmötet i Chicago; en stor framgång för ansträngningarna att vinna acceptans för den svensk-finska linjen om medlemskap utan medlemskap bland de faktiska medlemmarna.

Förutom andras förståelse för det faktum att de flesta länder har sina egna inrikespolitiska egenheter som kan te sig oförklarliga för utomstående så är det som gett Reinfeldt pole position att vi, retoriken till trots, bevisat oss vara goda och pålitliga allierade.

De insättningar Sverige gjort på Nato-kontot i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen har gett utdelning.

För jag kan i alla fall bara tolka riksdagens avsikt med Afghanistaninsatsen som att med minsta möjliga insats och risk demonstrera lojalitet med alliansen. Om det nu faktiskt fanns en avsikt hos enskilda ledamöter att ha en märkbar påverkan på utvecklingen i ansvarsområdet så var insatsens storlek inte längre djupt cynisk utan istället chockerande verklighetsfrämmande.

Alla får göra sin egen bedömning om vilket som är värst.

Så mina gratulationer till Fredrik Reinfeldt och Göran Persson; det funkade.

Ett skäl till att jag har undvikit att skriva inlägg den senaste tiden är att jag bävat inför hur mycket energi det skulle krävas att ta debatten med alla upprörda anhängare av invasionsförsvar ano dazumal som spammar kommentarsfälten på varje nyhetsartikel eller blogginlägg i försvarsfrågor nu för tiden. Så om du någonsin använt ordet “långtbortistandoktrinen”, här är mina motargument:

Problemet med internationella insatser och försvarets resurser är inte att de utgör en gökunge utan att de kräver för lite.

Ett försvar som enbart är dimensionerat för utlandsuppdrag kan utgöras av ett regemente lätt mekaniserat infanteri med tre stående bataljoner och inget mer. Det är det nationella försvaret som är verkligt resurskrävande; både när det gäller förbandsvolym och plattformar.

Sverige har inte haft förmåga att utan hjälp utifrån avvärja ett storskaligt och isolerat anfall av Ryssland/Sovjetunionen på flera hundra år; vi hade det definitivt inte under kalla kriget. Att tro att det skulle gå att uppnå genom en återgång till värnpliktsförsvar är fria fantasier.

Försvarets grundproblem är istället underfinansieringen.

Det går inte att upprätthålla en trovärdig militär förmåga över tid med ett anslag som ligger runt en procent av BNP. “Finland”, säger då någon. Till att börja med så är Finlands geostrategiska läge ett helt annat. För ett land med lång landgräns mot Ryssland är det en vettig avvägning att satsa på förhållandevis stor numerär på bekostnad av bland annat skydd och rörlighet. Men jag skulle även ifrågasätta ifall de kan upprätthålla den försvarsförmågan på lite längre sikt utan tillskott.

Sverige behöver inte en halv miljon sega gubbar utan en insatsberedd och flexibel försvarsmakt som kan hantera snabbt uppblossande kriser och konflikter i närområdet. Sveriges säkerhet avgörs under, på, över och kring Östersjön.

Att säkra vår egen, och neka Rysslands, tillgång till Östersjön vid en konflikt kan inte göras utan nära operativ samordning och samverkan med våra de facto allierade: Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA.

Poängen med att delta i Nato-insatserna är att de stärker våra band med alliansen; både de militära och de politiska. De ger erfarenheter från skarpa insatser ihop med samma länder vi skulle samarbeta med vid en väpnad konflikt i närområdet. Erfarenheter som bygger både förmåga och förtroende.

Jag skulle bli väldigt positivt överraskad ifall Reinfeldt talade klarspråk i några av de här frågorna i Chicago, eller för den delen hemma, men bara det faktum att han är på Nato-toppmötet är ett steg i rätt riktning.


SvD, DN

8 kommentarer:

  1. Du är klok som vanligt. Är själv trött på alla invasionsförsvarsivrare. Tyvärr verkar de vinna mark, i alla fall i kommentarsfälten, så de måste bemötas även om argumenten inte verkar gå fram.

    SvaraRadera
  2. Det är just det som gör att det känns lite tröstlöst; högt tonläge och många oneliners.

    SvaraRadera
  3. Debatten är för svart-vit. Talar man för nationell förmåga är man invasionsförsvarskramare och vice versa. Är man för värnplikt är man automatiskt mot yrkesförsvar. Den intellektuella spänsten är i många fall tveksam.

    Sverige har inte befolkningsunderlaget eller de ekonomiska resurserna att helt basera sitt försvar på endast yrkesmodellen, medan enbart värnplikt också innebär ett väldigt resursslöseri.


    Under Kalla Kriget utgjorde Sverige en oerhört viktig del av den europeiska fronten och faktiskt 50 % av den. Likväl som vi var helt beroende av hjälp utifrån kunde vi också vara säkra på att få den samtidigt som vi visste att kategori A-förbanden aldrig skulle sättas in i Sverige utan i Centraleuropa. Hade vi förmågan att avskräcka? Ja, sannolikt hade vi det framförallt tack vare den mängd stridsflyg, ubåtar och ytstridsfartyg som innebar att en överskeppning skulle bli alldeles för kostsam om man höll sig till konventionell krigföring. WP hade aldrig kunnat avdela sin huvudstyrka mot enbart Sverige för Sverige var aldrig intressant i sig. För det nukleära scenariot omfattades vi av NATO:s paraply.

    Idag har vi inte längre samma fördel. Andra områden är betydligt intressantare för våra tidigare bundsförvanter och vi är av nöden tvungna att ställa upp när de kallar för att fortsatt försäkra oss om stöd. Däremot ställer det betydligt högre krav idag än tidigare på vår egen förmåga att föra en avvärjningsstrid till dess att hjälp kan anlända. Vi måste kunna säkra eget territorium under minst en vecka för att möjliggöra yttre styrketillförsel. Det är en oerhört grannlaga uppgift för IO 14. Men, liksom tidigare utgör Sverige i sig inte ett mål utan en flankmanöver för något större, oavsett om detta nu är tillträde till Atlanten eller säkra/hindra tillträde till Östersjön.

    På samma sätt som det för 80 år sedan argumenterades för "både och" är det både och som måste gälla idag. Dock verkar en allt mindre del av den politiska halsen vara kvar ovanför sanden när det gäller att inse att förmåga i högsta grad är en funktion av investeringar.

    2014 kommer att bli mycket, mycket intressant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar ifall det någonsin blir klarlagt varför det drevs på för just den här lösningen av personalförsörjningen på bekostnad av att ens öppet överväga andra alternativ.

      För även där blev det ju väldigt binärt: antingen värnplikt exakt som under kalla kriget eller ingen plikt alls.

      Jag utgår från att inget av intresse finns fäst på papper. Vi får väl vänta på memoarerna.

      Vi hade ett exceptionellt starkt flygvapen, en hyfsat stark Marin och en stor armé. Så vi var oberoende av Nato - om vi som sagt inte räknar med att vi utgick från att de skulle binda huvuddelen av fiendens slagkraftiga förband, släppa in oss under sitt kärnvapenparaply och i värsta fall komma till vår hjälp.

      "Intressant" som i det kinesiska ordspråket.

      Radera
    2. Forsno, kan vi nu bara övertyga ryssen om det omoderna i att satsa på luftlandsättningsförband och överskeppningstonnage ;-)

      Se där, en till oneliner...

      Radera
  4. Ett utökat nordiskt samarbete och ett kk förhållande med Nato där har vi grejer . nordiskt samarbete = samövade förband och sammansatta nordiska krigsförband (i min fantasi ) . Vi har inte råd med en jätte armé så måste vi bli en pilgiftgroda !

    SvaraRadera
  5. Jag är väl en av de utpekade "invasionsförsvarskramarna" med bristande insikt...
    Icke desto mindre funderar jag på raderna "Sverige behöver inte en halv miljon sega gubbar utan en insatsberedd och flexibel försvarsmakt som kan hantera snabbt uppblossande kriser och konflikter i närområdet. Sveriges säkerhet avgörs under, på, över och kring Östersjön".
    Jag tror inte heller att vi behöver en halv miljon "sega gubbar" - men jag har alltför ofta hört flosklerna "insatsberedd" respektive "flexibel" - utan att någonsin fått dem förklarade i någon större kontext.
    I citatets sista mening beskrivs var eventuella konflikter i närområdet kommer att avgöras, och det är väl inte svårt att räkna ut att Östersjön med närområden är Sveriges närområde. Vad jag dock saknar är något exempelscenario; Kommer Ryssland att göra ett blixtöverfall för att säkra Slite, med två korvetter, en transportfärja och ett minfkompani (+), och sedan dra sig tillbaka efter något dygn?
    Vilka är dessa konflikter som kräver "insatsberedda" och "flexibla" resurser - och på vilket sätt är de mer flexibla än "invasionsförsvarets" annodazumalförband?
    Jag vill alltså påstå att detta är lika goda generaliseringar och förenklingar som vi "invasionsförsvarskramare" levererar.

    Patrik Lander

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Patrik Lander
      Jag skulle säga att de scenarier som är mest sannolika är de som beskrivs i Till bröders hjälp, men visst: om vi lämnar en alltför frestande blotta på Gotland är det inte uteslutet att Ryssland skulle genomföra markoperationer där i samband med en allvarligare kris/fullt krig.

      Men i så fall tror jag inte att det skulle röra sig om en räd utan frambasering av långräckviddiga vapensystem.

      På armésidan skulle jag helst se ett par kompanistridsgrupper omedelbart gripbara inom någon timme, ett par bataljonsstridsgrupper inom ett dygn och minst tre brigadstridgrupper bemannade inom några dygn och fullt insatsberedda på några veckor.

      Förbanden behöver dock vara användbara i fler scenarier än tredje världskriget; både när det gäller tillgänglighet och förmågor.

      Det viktigaste för försvaret av Sverige är dock att, tillsammans med allierade, säkra luft och sjöherravälde. De största hålen i försvarsförmågan är avsaknaden av strategiskt luftvärn och fregatter. Bägge kan avhjälpas av Nato-förband, men dessa är inte utgångsbaserade här.

      Jag tror att den största skillnaden mellan min ståndpunkt och den att allt blir bra bara vi återskapar FM anno 1995 är att jag ser ingen möjlighet till ett trovärdigt nationellt försvar utan nära samverkan med våra grannar - vilket kräver ett operativt samarbete med Nato.

      Det är i det ljuset jag ser de internationella insatserna; som nödvändiga för att bygga upp det samarbetet. Vi försvarar Sverige i Afghanistan genom att vi är där ihop med Finland under tyskt befäl.

      Radera