Konvergens

Samtidigt som värnpliktens avskaffande och övergången till frivillig rekrytering har utsatts för omfattande kritik här hemma förväntas Storbritanniens försvarsminister Liam Fox inom kort presentera ett förslag i parlamentet som innebär att de närmar sig vår målbild från andra hållet.

Den brittiska utgångspunkten baseras på den försvarsmakt man haft det senaste halva århundradet: huvudsakligen stående förband med en liten ren personalreserv och ett hemvärn som trots kvalificerade territorialförsvarsuppgifter under kalla kriget, och flera skarpa internationella insatser sedan dess slut, i fortfarande ses som lite av Dad's Army.

Bara stående förband med under flera år verksamma yrkessoldater är på riktigt; reservister är bara civilister i uniform.

Lite som här hemma – fast tvärtom.

Som en del av besparingarna inom försvarsbudgeten kommer den stående armén nu att minskas med totalt 17 000 man till 84 000 man. Samtidigt ska den insatsberedda reserven ökas från 20 000 till 35 000 man. Det brittiska målet för 2015 är med andra ord det omvända förhållandet mellan stående och kontrakterade förband som det svenska.

Från ett brittiskt perspektiv är det här dock en oroande hög andel reservister.

All kritik är dock inte kulturell, varken här eller där, och grundproblemet i bägge fallen är, i alla fall enligt min uppfattning, resursbrist; i det brittiska fallet beroende på mycket ansträngda statsfinanser och i det svenska på att det inte anses finnas märkbart många röster att vinna på att stärka försvaret men väl på att hålla försvarsutgifterna nere.

Regementsdöden, som ju härjat så våldsamt i Sverige, kommer att skörda offer i framförallt Tyskland och Skottland. Det enda plåstret på såren är en reell ökning av materielanslaget på en procent mellan 2015 och 2020.

Kommer Storbritannien att lyckas skapa reservförband, i tillräcklig volym, som är både effektiva och kostnadseffektiva? Kommer vi?

Som amerikanerna säger: There's no such thing as a free lunch.