Bakom kulisserna

New York Times har idag en artikel om den tre månader långa beslutsprocessen bakom tisdagens Obamatal. Den bygger på ett antal anonyma källor som ska styrka varandra så den kan tänkas ligga nära sanningen. Min egen erfarenhet av beslutsprocesser där motstridiga viljor och synsätt ska samsas är att det är svårt nog att enas om vad man beslutat; närmast omöjligt att enas om hur man kom fram till det.

Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.

Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.

"The White House suspected the military of leaking details of the review to put pressure on the president. The military and the State Department suspected the White House of leaking to undercut the case for more troops. The president erupted at the leaks with an anger advisers had rarely seen, but he did little to shut down the public clash within his own government."

Enligt artikeln så är de rykten som cirkulerat i media om att vicepresident Joe Biden, säkerhetsrådgivare James Jones och vita husets stabschef Rahm Emanuel drivit på för en mindre och snävare strategi fokuserad på terroristbekämpning sanna. Mot Bidens grupp av skeptiker stod en grupp som ville ge McChrystal det han bad om; bestående av utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates och ÖB Michael Mullen.

Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.

I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.

Det är detta som tagit tre månader.

Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.

Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.

"Still, for the first time, he made it clear that he was ready to send more troops if a strategy could be found to ensure that it was not an endless war. He indicated that the Taliban had to be beaten back. “What do we need to break their momentum?” he asked.

Four days later, at a meeting with the Joint Chiefs of Staff on Oct. 30, he emphasized the need for speed. “Why can’t I get the troops in faster?” he asked. If they were going to do this, he concluded, it only made sense to do this quickly, to have impact and keep the war from dragging on forever. “This is America’s war,” he said. “But I don’t want to make an open-ended commitment."

Gates ledde så framtagandet av en ny plan, kallad Option 2A, som minskade den amerikanska truppförstärkningen från 40 000 till 30 000 man med förhoppningen att andra NATO-länder skulle stå för mellanskillnaden. Dessa trupper skulle tillföras under 18 månader. Obamas reaktion var att han ville ha en snabbare förstärkning och ett snabbare tillbakadragande.

Han ville ha en surge.

Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.