forsnoblogg

Lika för lika

2011-11-25T09:26:00.016+01:00

Jag är väl lite sen, men jag kan förfarande inte låta bli att kommentera senaste Uppdrag granskning: har Carolina Jemsby ingen skam i kroppen?

För att sammanfatta inslaget så rekryterades informatören Magnus från de vänsterextrema och grovt kriminella miljöer han sökt sig till som spänningstörstande 18-åring. Säkerhetspolisen fortsatte att utnyttja hans tjänster i tio år innan de ansåg att det saknades förutsättningar för ett fortsatt samarbete; i Magnus värld berodde detta på säkerhetsproblem efter en misslyckad "drop" i centrala Stockholm.

Magnus börjar nu kräva arbetsgivarintyg och pension från Säkerhetspolisen (i chatten efter programmet framkommer att han menar att han lurats att anta att han haft en tjänst som analytiker att vänta hos dem). Detta är är, bokstavligen, skrattretande.

I min värld är det ganska uppenbart att det är det faktum att Magnus delvis lever i en fantaisvärld, och är beredd att gå till Uppdrag granskning i ett fåfängt hopp om att realisera den, var något som borde varit tydligt för de som var satta att hantera honom och den mest sannolika anledningen till att de avbröt samarbetet.

En tipsare som får några tusenlappar av en kvällstidning för lite skvaller och några mobilbilder blir lika lite därmed reporter där som en polisinformatör är statstjänsteman.

Inslagets ingång är att Magnus varit anställd och utfört polisarbetsuppgifter; den här absurda utgångspunkten ifrågasätts överhuvudtaget inte under hela programmet. Det som gör det här så djupt cyniskt är att Carolinas egen relation till Magnus är analog med den mellan honom och hans hanterare på Säkerhetspolisen.

För tittarna så är kanske Uppdrag granskning synonymt med den sorts konfronterade intervjuer med "Den Skyldige" som Janne Josefsson gjorde sig känd för på Striptease (och fortfarande slentrianmässigt levererar då och då), men för att få något att konfrontera med så har reportern dessförinnan gjort några veckors researcharbete (ibland helt eller delvis outsourcat till en frilans) och samlat på sig intervjuer med "offret" och lämpliga "experter"

"Offret" är vad en journalist skulle kalla för en källa och en polis skulle kalla för en informatör.

I bägge fallen handlar det om att framstå som sympatisk och förtroendeingivande så att någon berättar saker för dig som du behöver veta för ditt jobb. I bägge fallen är det ofta inte i denne någons intresse att göra det, men det uppmärksammar man dem aldrig på. Om källan tror att det är han som kommer att vinna stora journalistpriset, eller få fast jobb som analytiker på Författningsskyddet, så är det enklast att låt honom fortsätta tro det.

I alla fall tills knäcket är klart.

Så tänker SVT ge Magnus fast anställning, arbetsgivarintyg och pension? Om inte bör redaktionen och företaget offentligt be Polisen om ursäkt; eller skulle göra det ifall de hade någon form av anständighet.

Det enda uppmuntrande i hela affären är att SVT:s försök att få igång ett drev verkar ha fallit ganska platt. Magasinsprogram som Uppdrag granskning försöker få uppmärksamhet i andra media, speciellt pressen, inför varje nytt program genom t ex exklusiva förhandsvisningar av inslagen några dagar innan sändning. DN och kvällstidningarna (Ab, Exp) har fört in de artiklar de skrev som en del av lanseringen av inslaget, men snöbollseffekten verkar har uteblivit. Bortsett från försök att hålla liv i "avslöjandet" i SVT:s, och systerbolaget SR:s, egna nyhetssändningar så verkar ingen riktigt vilja kliva på tåget.

Tar jag ut segern i förskott eller kan det verkligen vara så att dumheten inte kommer att segra den här gången?

I sakfrågan kan jag överhuvudtaget inte se på vilket sätt Säpo skulle ha agerat klandervärt.

Godtycke

2011-10-07T08:12:00.018+02:00

Tioårsdagen av den senaste amerikanska militära inblandningen i Afghanistans krig uppmärksammas i media som tioårsdagen av Afghanistankrigets början. I alla fall i SVT och SR. Det är ett väldigt snävt västerländskt perspektiv; de senaste tio åren i Afghanistan har varit betydligt fredligare än de föregående tio – för att inte tala om de tio innan dess.

Men visst, nu är det tio år sedan vi blev direkt inblandade.

Jag vet inte ifall jag har så mycket nytt att tillföra i ämnet. Efter Emiratets fall blev insatsen närmast symbolisk när Irakkriget tog resurser och fokus fram till Obamas tillträde som president. De senaste två åren har avvärjt nederlaget, men krigströttheten och den ekonomiska krisen har tagit ut sin rätt vilket lett till att västvärlden har gjort en betydande ambitionssänkning.

Nu är målet att dra sig ur med hedern i behåll; det vill säga utan att Kabul faller till Talibanerna.

Den afghanska armén kan, till skillnad från polisen, mycket väl vara redo att axla huvudansvaret 2014, men korruptionen och godtycket i den afghanska myndighetsutövningen gör att sannolikheten för ett fredligt och stabilt Afghanistan efter 2014 får anses som mycket låg.

DN, Godmorgon Sverige, P1-Morgon

Uppdatering 23:10: McChrystal har blivit intervjuad av Tom Brokaw på ett event med anledning av tioårsdagen på Council of Foreign Relations. Det är djupt tragiskt att den mannen inte hade bättre omdöme angående vem han var beredd att ta en en öl med.

Rätt och fel

2011-10-02T11:36:00.015+02:00

Den amerikanska ståndpunkten att landet befinner sig i krig med al-Qaida brukar inte ges någon större tyngd i svenska, eller för den delen europeiska, medier. I samband med med den mycket lyckade attacken mot al-Awlakis bil i Jemen har oförståelsen fått ny aktualitet.

För européer, liksom för en extremt liten minoritet amerikaner, är det obegripligt hur en stat kan rättfärdiga mordet på en av dess egna medborgare. Motargumentet är att al Qaida är en militär organisation som redan på 90-talet formellt förklarade krig mot USA och sedan dess begått tillräckligt många krigshandlingar mot USA, och dess allierade, för att även USA ska se konflikten som militär.

Att som Anwar al-Awlaki och Samir Khan ansluta sig till fienden är visserligen att göra sig skyldig till det i USA med dödsstraff belagda brottet förräderi, men det relevanta är inte ifall de var brottslingar utan att de var fiender på slagfältet. Lika lite som varje konfederationssoldat behövde dras inför rätta innan han kunde bekämpas på inbördeskrigets slagfält behöver den som idag anslutit sig till den samtida fienden lagföras för att kunna bekämpas med militära medel.

USA:s regering har inte mördat någon – den har utövat USA:s rätt till självförsvar.

I stort ansluter jag mig till den amerikanska tolkningen även om den öppnar för mycket allvarliga gränsdragningsproblem; framför allt: hur avgränsar man vad som utgör slagfältet i en global asymmetrisk konflikt och hur avgränsar man vad som utgör stöd till fienden?

Det hade varit svårt på gränsen till omöjligt att gripa al-Alwaki och föra honom till USA för rättegång, men hur svårt behöver det vara för att man ska slippa försöka? Al-Awlakis roll inom al-Qaida var huvudsakligen propagandistens, men var drar vi gränsen för vad som utgör stöd till al-Qaida; det räcker att vara utgivare av Inspire, men räcker det att vara moderator på ett jihadi-forum?

Det riskerar att bli väldigt mycket gråzon vilket öppnar för väldigt mycket godtycke.

Den som undrar över vem Anwar al-Awlaki var och varför USA:s regering ville har honom död, och har en dryg timme över såhär på söndagen, kan tittat på den här paneldebatten anordnad av Carnegie Endowment for International Peace i samband med att det blev känt att han var med på listan över prioriterade mål.

There But For The Grace of God...

2011-07-22T16:58:00.006+02:00

Det verkar som om Taimour Abdulwahabs norska motsvarighet var mer händig med sprängämnen än Sveriges förste shahid. Det är ännu oklart om hur omfattande skadorna i Oslo är, men det talas preliminärt om flera skadade.

Det dyker upp frågor i huvudet som: är det här det nya normalläget och kommer våra offentliga byggnader att behöva byggas om till bunkrar?

Mest av allt fylls jag dock av känslan av hur nära vi var en massaker på Drottninggatan i julas.

Det dock inte hållbart i längden att förlita sig på egen tur och fiendens inkompetens; vilket om inte annat bevisas av dagens tragedi. För att besvara min egen inledande fråga: ja, det här är det nya normalläget och vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till det.

Uppdatering 23:30
...eller var det kanske Norges Tim McVeigh? Jihadis kan visserligen vara av vilken etnicitet som helst, men de brukar inte ge sig levande på själva attentatsplatsen.

Konvergens

2011-07-18T19:16:00.008+02:00

Samtidigt som värnpliktens avskaffande och övergången till frivillig rekrytering har utsatts för omfattande kritik här hemma förväntas Storbritanniens försvarsminister Liam Fox inom kort presentera ett förslag i parlamentet som innebär att de närmar sig vår målbild från andra hållet.

Den brittiska utgångspunkten baseras på den försvarsmakt man haft det senaste halva århundradet: huvudsakligen stående förband med en liten ren personalreserv och ett hemvärn som trots kvalificerade territorialförsvarsuppgifter under kalla kriget, och flera skarpa internationella insatser sedan dess slut, i fortfarande ses som lite av Dad's Army.

Bara stående förband med under flera år verksamma yrkessoldater är på riktigt; reservister är bara civilister i uniform.

Lite som här hemma – fast tvärtom.

Som en del av besparingarna inom försvarsbudgeten kommer den stående armén nu att minskas med totalt 17 000 man till 84 000 man. Samtidigt ska den insatsberedda reserven ökas från 20 000 till 35 000 man. Det brittiska målet för 2015 är med andra ord det omvända förhållandet mellan stående och kontrakterade förband som det svenska.

Från ett brittiskt perspektiv är det här dock en oroande hög andel reservister.

All kritik är dock inte kulturell, varken här eller där, och grundproblemet i bägge fallen är, i alla fall enligt min uppfattning, resursbrist; i det brittiska fallet beroende på mycket ansträngda statsfinanser och i det svenska på att det inte anses finnas märkbart många röster att vinna på att stärka försvaret men väl på att hålla försvarsutgifterna nere.

Regementsdöden, som ju härjat så våldsamt i Sverige, kommer att skörda offer i framförallt Tyskland och Skottland. Det enda plåstret på såren är en reell ökning av materielanslaget på en procent mellan 2015 och 2020.

Kommer Storbritannien att lyckas skapa reservförband, i tillräcklig volym, som är både effektiva och kostnadseffektiva? Kommer vi?

Som amerikanerna säger: There's no such thing as a free lunch.

Ut ur bubblan

2011-07-18T18:41:00.000+02:00

Jag har väldigt dåligt samvete över mitt bloggande, eller snarare bristen därpå, under de senaste månaderna. Det har varit en del på jobbet som krävt mycket tid och energi; nu blir det i alla fall en försenad semester från och med i övermorgon. Under nästa vecka blir eventuella inlägg dock från New York och därför antingen utan å, ä, ö eller väldigt korta och skrivna på mobilen.

Moralkaka

2011-05-08T22:04:00.008+02:00

Den folkrättsliga grunden för dödandet av Usama bin Ladin har debatterats under de senaste dagarna och den svenska delen av debatten har inte oväntat dominerats av en folkrättslig tolkning som skiljer sig väsentligt från den amerikanska.

I grunden handlar det om ifall man tolkar Usama bin Ladins jihad som ett krig eller ett antal misstänkta brott utan något bevisat samband. Slutsatserna i de respektive fallen blir typiskt att räden var en legitim krigshandling respektive att den var mord.

Dessutom finns som vanligt ståndpunkten att all västlig militär våldsanvändning alltid är olaglig.

Behövs det kanske en fällande dom för att få bekämpa en specifik stabsplats? Går det att styrka en brottsmisstanke mot någon vars identitet inte är säkerställd bortom allt tvivel? Behövs det kanske fullständigt namn och folkbokföringsadress innan en stämning kan delges den ~~enskilde fiendesoldaten~~ misstänkt fientlige påstådde soldaten?

Oavsett vad folkrätten säger idag, något som sannolikt inte kommer att kunna prövas utanför tidningarnas debattsidor, så är den föränderlig och i grunden politisk.

Kriget är till sin natur brutalt och inhumant. Utvecklingen mot en striktare reglering av militärt våld är i grunden positiv och en naturlig följd av det senaste århundradets samhälleliga och teknologiska utveckling. Om den går för långt står vi dock avväpnade och utlämnade till varje fiendes välvilja eller brist därpå.

Det är kanske inte nödvändigt att vrida tillbaka klockan till att rent formellt förklara jihadister hostis humani generis, men vi får inte beröva oss själva de medel som krävs för att hantera de konflikter vi har att utkämpa idag och i framtiden.

Låt mig lyfta ner frågan till en mer individuell motsvarighet.

Att vinna ett slagsmål kan ibland vara svårt, men aldrig särskilt komplicerat: slå först, slå hårt och fortsätt slå tills motståndaren är oförmögen att utgöra ett hot. I lagens ögon innebär det här grov misshandel eller i bästa fall nödvärnsexcess; i mina innebär det att inte åka på stryk – eller om man så vill: vinna.

Tröskeln för våldsanvändning behöver vara hög, men när den väl passerats behöver våldet vara så omfattande och effektiv att det kan avslutas så snabbt som möjligt.*

De eventuella juridiska konsekvenserna får man ta om och när de dyker upp; om man nu inte lyckas undvika dem helt det vill säga. Det här med att inte åka dit är ju det viktigaste skälet till att hemliga operationer är just hemliga eller i alla fall erbjuder de ansvariga deniability.

Även om en del länder uttryckligen tillåter egen underrättelse-verksamhet så innebär den ju oundvikligen lagbrott sett från målets perspektiv.

Om man tycker sig behöva ägna sig åt inte bara så kallad särskild inhämtning, det vill säga bedrägeri, stöld och utpressning, utan även hemliga direkta aktioner, det vill säga allmänfarlig ödeläggelse, olaga frihetsberövande och mord, så blir behovet av att inte åka fast ännu större.

Det nya, och problematiska, under det senaste årtiondet är att många av dessa hemliga operationer blivit så storskaliga att det inte längre är möjligt att spela ovetande (delar av den förra amerikanska regeringen försökte inte ens av ideologiska skäl utan var stolta som franska Algerietveteraner över sin roll i storskalig tortyr).

Det är visserligen ett brott mot krigets lagar att döda en fiende som gett sig, men det finns inget krav på att ge fienden tillfälle att ge sig. Om bilderna från hjälmkameran så småningom visar att Usama bin Ladin stod på knä med händerna bakom huvudet när han sköts så ska jag ändra åsikt om hur berättigat det var att skjuta honom i huvudet; inte förr.

Det bästa vore ifall folkrätten utvecklas till att explicit hantera de avvägningar som krävs i en värld där väpnade konflikter nästan aldrig är krig i traditionell mening. Tills dess kommer nationalstaterna fortsätta att driva sina egna nytolkningar och försöka hålla sina värsta överträdelser i skuggorna.

Men kriget kommer aldrig att bli aptitligt.

Sannolikheten att vinna en väpnad konflikt står i direkt proportion till både militär förmåga och villigheten till uppoffringar, och det första offret kan ofta bli ett skålpund av den egna medmänskligheten. En dyrköpt seger må smaka bittert, men hur bittert den än smakar är den fortfarande lättare att svälja än nederlaget.

Uppdatering 2011-05-09: David Axe på Wired-bloggen Danger Room tar upp behovet av tydligare lagar inför framtidens bin Ladin-räder på bloggen och i en artikel på Politico.

* Eller som nordstatsgeneralen, och sedermera presidenten, Ulysses S Grant uttryckte saken: ”The art of war is simple enough. Find out where your enemy is. Get at him as soon as you can. Strike him as hard as you can, and keep moving on.”

Wannabes

2011-05-04T20:07:00.014+02:00

PBS Frontlines senaste program handlar om det hemliga kriget i Pakistan, som kanske inte längre är så hemligt efter räden mot bin Ladin, och några al-Qaida wannabes som delvis är aktiva i den södra delen av det svenska ansvarsområdet i Afghanistan. Lika utmärkta reportage som vanligt.

Watch the full episode. See more FRONTLINE.

Hur stökigt CIA:s och JSOC:s krig i Pakistan än är så så är det fortfarande städat jämfört med ett öppet krig mot Pakistan. Så jag tror inte att de nya bevisen, eller i alla fall indicierna, på Pakistans dubbelspel i samband med Usama bin Ladins fristad en kilometer från Pakistans Karlberg kommer att få några alltför dramatiska konsekvenser.

Insallah.

Ja, men...

2011-03-29T18:05:00.004+02:00

Jag kan nog inte uttrycka min reaktion på dagens regeringsbeslut om Libyeninsatsen bättre än i mitt svar på en kommentar av Teaterdirektören på Chefsingenjörens blogg från tidigare idag:

En för sen och meningslös gest till en bedömd politisk kostnad i nivå med effekten - helt i linje med säkerhetspolitiken i övrigt med andra ord.

Om man ska se till det positiva så har naturligtvis Wiseman och Chefsingenjören rätt i att detta ger användbara erfarenheter för Flygvapnet. Det danska flygvapnet behöver dessutom inte slösa resurser på att flyga rena jaktuppdrag mot fiender som inte flyger längre och viktigast: när FN kallade så sa vi inte ”nej” utan vi väntade tills andra var klara med det svåraste och farligaste innan vi svarade ”ja, men”.

Symmetri

2011-03-20T09:16:00.018+01:00

De vanliga anklagelserna om kolonialkrig för olja har framförts av de vanliga foliehattarna inom nätvänstern. Även om det pågående inbördeskriget naturligtvis påverkar leveranssäkerheten så är detta trams; det var ingen som hade några problem med att köpa gas och olja av Khadaffi.

Om vi ska isolera ett enda avgörande motiv så är min kandidat snarare Frankrikes Ära.

Frankrikes inledande stöd till den tunisiska regimen fick landet att tappa ansiktet och tvingade till slut fram utrikesminister Michèle Alliot-Maries avgång. Frankrikes, och republikens presidents, ära krävde att landet demonstrerade att det var redo att med vapenmakt försvara de värden republiken är grundad på.

Ett bra historiskt exempel på en liknande motivbild är De Gaulles allt överskuggande mål under andra världskriget att återupprätta Frankrikes Ära; vilket vid flera tillfällen orsakade slitningar med de övriga allierande.

Ett annat sätt att uttrycka det, och kanske ett som är mer begripligt i en svensk kontext, är att det hade varit oförenligt med den franska självbilden att agera på något annat sätt. Det hela är på sätt och vis existentialistiskt i och med att det handlar om vem och vad man väljer att vara; vilket även vi i Sverige gör, men med andra resultat.

Det borde kanske inte komma som någon överraskning. Vi har i Sverige inte bara övergett alla begrepp om ära som hopplöst föråldrade, vi är dessutom olidligt självgoda och överlägsna över detta.

Det har även uttryckts en del oro över att Khadaffi nu skulle övergå till irreguljära metoder för att bekämpa både koalitionen och oppositionen, men hans metoder är redan irreguljära. De hjälpförband av libyska anhängare och utländska legosoldater som rensar de återtagna städerna på oppositionella är ett exempel och uppgifterna om operatörer från säkerhetstjänsten i Benghazi skulle kunna vara ett annat.

Utan tunga vapen hade dock regeringssidan inte återtagit en enda stad och utan tunga vapen kommer de inte att kunna hålla de med ett omfattande stöd för revolutionen. Det är ett rimligt antagande att stödet för denna ökat snarare än minskat i städer som Brega och Misurata.

Om han gör slag i saken och beväpnar alla sina anhängare så innebär det att resten av inbördeskriget kommer att utkämpas mellan irreguljära förband på bägge sidor. Detta är inte asymmetri utan symmetri och utnötningskrig, vilket gynnar sidan med flest arga män med automatkarbin.

Det vill säga rebellerna.

Innan han, skrämd av invasionerna av Afghanistan och Irak, övergav det var Khadaffi en av världens största sponsorer av terrorism – eller möjligen frihetskämpar beroende på läsarens ideologiska hemvist. Det är troligt att han försöker återuppta de kontakterna för att slå mot länderna i koalitionen men om han lyckas är en mer öppen fråga.

Libyen var en effektiv bas för grupper från IRA till PLO eftersom det var utanför västs kontroll men samtidigt hade kommunikations-möjligheter dit. Så länge flygoperationerna pågår och rebellerna är aktiva är det svårt att se hur han skulle kunna återskapa den situationen.

Vi har, i hela den globala mediadebatten, i alltför stor utsträckning köpt myten om att asymmetriska och irreguljära metoder inte kan besegras, men om regimen inte faller inom någon vecka så riskerar inbördeskriget att bli både utdraget och blodigt.

Guardian (forts.) DN SvD

Febrigt

2011-02-17T14:22:00.015+01:00

Jag har haft väldigt mycket att göra de senaste månaderna så det har även blivit väldigt låg frekvens på inläggen. Nu är jag hemma och däckad i feber så jag har fått några timmars oväntad fritid så länge effekten av de febernedsättande håller i sig; det ger mig även en bekväm ursäkt ifall jag råkar bli lite svamligare än vanligt.

På försvarsbloggarna finns ett, förklarligt, fokus på förmågor och förmågebrister i det militära försvaret. Ibland slinker det in utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden, men det blir lätt mycket system och lite mjuka värden – när dessa inte får tragikomiska uttryck i Firman.

En fråga som jag har funderat alltmer över på sista tiden är ifall det inte finns ett djupare, och allvarligare, problem på det kulturella planet: har pacifismen blivit en etablerad svensk överideologi och går utvecklingen mot anarki den medför att avstyra?

Låt mig utveckla.

Det finns två uppfattningar angående konflikters natur som är deprimerande dominerande i Sverige: att konflikter beror på missförstånd och att en konflikt aldrig kan lösas med våld; den första missuppfattningen bidrar till det andra logiska felslutet.

Konflikter, i både det stora och lilla formatet, beror i en överväldigande majoritet av fallen på motstridiga intressen eller livsåskådningar. Om det inte finns både tydliga gemensamma intressen och en gemensam referensram kan konflikter förvärras av att ”prata om saken”; i tryckpressens spår följde två århundraden av europeiska religionskrig.

Att våld aldrig löser konflikter är lika felaktigt som att påstå det motsatta, men det avgörande i varje förhandlingslösning är parternas styrkeförhållanden; vilket på en grundläggande nivå innebär egen, eller på annat sätt tillgänglig, förmåga till våldsanvändning. Detta gäller vid alla konflikter, men alldeles särskilt ifall tröskeln för faktisk våldsanvändning passerats.

Den som har övertaget kan genomdriva sin vilja även vid förhandlingsbordet eftersom alternativet finns att annars göra det fysiskt. Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det är närmast en naturlag.

Hans Linde ägnade större delen av sitt inledande anförande under den utrikespolitiska debatten åt männens krig mot kvinnorna i Liberia och resten av världen. Den nu allt vanligare feministiska dogmen om våldtäkt som massförstörelsevapen var en de bärande punkterna. Det rör sig, som jag tidigare påpekat, inte om våldtäkt som vapen utan om våldtäkt som löneförmån. I förmoderna väpnade konflikter är möjlighet till plundring och våldtäkt det huvudsakliga incitamentet för att bära vapen.

Vidrigheterna i Liberia och Kongo är inte nya utan uråldriga och precis det som det statliga våldsmonopolet och den moderna militärmakten utvecklades för att motverka.

Om en tilltagande pacifism får oss att avrusta statens våldsinstrument leder det även till den moderna statens avvecklande, eftersom den stat som inte längre kan garantera sina medborgares säkerhet förlorat grunden för sitt existensberättigande. Oförmåga att möta externa hot innebär att vi i varje konflikt saknar alternativ till underkastelse under vilka krav en extern part än kan tänkas ha, men en oförmåga att möta interna hot riskerar att få ännu allvarligare konsekvenser.

Om jag inte längre kan förvänta mig att staten garanterar min och de minas säkerhet så blir alternativet att göra det själv, och mina metoder skulle inte vara begränsade av någon lag som då förlorat all relevans.

Om säkerheten privatiseras på grund av att staten abdikerar från denna sin mest grundläggande funktion, oavsett om det är till bevakningsföretag, medborgargarden eller den organiserade brottsligheten, får detta betydande konsekvenser för hela samhällsstrukturen.

Myndigheternas förmåga att leverera säkerhet består av både resurser och det utrymme lagstiftning och förordningar ger dem att verka. Det är till exempel inte primärt resursbrist som hindrar ett effektivt bekämpande av jihadis, och andra extremister, utan begränsningar i lagstiftningen.

Det här är inte abstrakt utan väldigt konkret; Taimour Abdulwahab parkerade sin vita Audi några våningar under mitt dåvarande kontor och sprängde som tur var bara sig själv inom synhåll från mitt nuvarande, men det faktum att han propagerat för jihad på sin Facebook-sida var bara ett uttryck för hans grundlagsskyddade åsiktsfrihet och därmed inte grund för någon övervakning från säkerhetspolisens sida.

Men eftersom behovet av en fungerande inrikes underrättelsetjänst bara tangerar frågan om pacifismens utbredning får det vänta till ett annat inlägg.

Kanske när jag blir sjuk nästa gång...

With his own /b/tard

2010-12-09T21:49:00.024+01:00

Det är fascinerande att Wikipedias lyckats mobilisera delar av internets anonyma undermedvetna i en DDoS-attack med en oväntad knorr: frivilliga botnets. Det här är inte grupper som normalt är kända för sitt samhällsengagemang och västvärldens samlade regeringar är en betydligt mer kapabel motståndare än till och med Scientologerna.

Risken finns att det här kommer att bli för internetlagstiftningen vad 11 september blev för det internationella resandet. I den mån dessa attacker inte är explicit olagliga i något land idag kommer de att vara det inom något år. Det som oroar mig är att vi kan komma att hantera något som mer är att likna vid grov skadegörelse som om det vore självmordsbombningar.

I alla fall om det republikanska partiet i USA får som de vill.

Det är inte bara Anonymous som har svårt att tro att åtalet inte är politiskt motiverat. Oförståelsen för för hur det svenska rättssystemet hanterat frågan är ganska kompakt utanför landets gränser. Utvecklingen av sexualbrottslagstiftningen, och praxis för dess tillämpning, har under några årtionden av mycket framgångsrik lobbying gjort att Sverige skiljer sig från resten av världen och Europa i den här frågan; kanske bäst illustrerat av utvecklingen av vår våldtäktsstatistik

Jag har dock egentligen ingen åsikt om vad Assange kan tänkas ha gjort, eller inte gjort, i sängen. Det finns ett brott med betydligt större allmänintresse att utreda och åtala. Assanges betydelse för Wikileaks är kanske inte så stor som han själv vill ge sken av, och förmodligen inbillar sig, men någon på Wikileaks bör ha gjort sig skyldig till obehörig befattning med hemlig uppgift.

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

7 kap. 4 § 4 st. Tryckfrihetsförordningen (1949:105)

7 § Den som, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, döms, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för obehörig befattning med hemligt uppgift till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1981:1165).

8 § Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehörig befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. Lag (1976:509).

19 kap. 7-8 §§ Brottsbalken (1962:700)

Konspirationsteoretikerna kan därför ha rätt såtillvida att de lagliga förutsättningarna, det vill säga dubbel straffbarhet, verkar föreligga för att utlämna Assange till USA om de begär det. Jag utgår från att Storbritannien inte har några invändningar.

Även om jag kommer att sakna Cirkus Assange lika lite som de före detta Wikileaks-medarbetarna som nu startar en egen site för anonyma källor så har den senaste mediakampanjen haft en positiv bieffekt som nu riskerar att drunkna i havet av diplomatskvaller.

De läckor som har gjort att det faktiska innehållet i den svenska inrikespolitiska fiktionen kallad Neutraliteten precis bryter genom ytan på offentligheten kan nog vara värda att en dryg australisk primadonna får sina femton minuter.

Det började en gång med den vita lögnen att Sveriges beredskap var god.

För att hålla oss ur Andra världskriget gav vi Tredje riket det det ville ha av oss: järnmalm, kullager och det svenska järnvägsnätet. I utbyte fick vi judisk tandguld och annat stöldgods samt slapp Danmarks och Norges öde.

De ländernas neutralitet gjorde nämligen ingenting för att rädda dem undan kriget; lika lite som vår gjorde det. Men enligt den gemensamma självbilden var det just den som frälst oss och med tiden fick den även en aura av moralisk överlägsenhet.

Sveriges sätt att hantera kriget är dock ingenting att vara stolt över; våra ”beskyddarpengar” förlängde kriget och kostade därmed en mycket stor mängd människor livet. Däremot så hade vi inget val. Om rollerna hade varit ombytta hade inte heller Danmark eller Norge sökt konflikt för att komma till ett ockuperat Sveriges undsättning.

Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad blev det alltmer uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget och Sverige knöt närmare band med västmakterna för att förbereda sig inför detta, hemliga sådana, och för att undvika att störa den inrikespolitiskt gynnsamma mytbildningen var det enklast att fortsätta att hålla dem hemliga i årtionde efter årtionde.

Peter Bratt har en strålande debattartikel i DN i ämnet. Den är lika obekväm som den är sann och kommer därför att sjukna utan ett spår. Ingen i den svenska offentligheten har något intresse av att låtsas om dess existens.

Strutstaktiken har hållit all debatt om N-ordet stången i årtionden och den kan tyvärr fortfarande vara gångbar.

Kollektivanslutning

2010-11-21T17:37:00.026+01:00

Det här inlägget är både mer filosofiskt och mer pessimistiskt än vanligt, och tar sin början i det tidiga folkhemmet. Även om Sverigedemokraternas folkhemskramande säger mer om periodens symbolvärde än om hur det faktiskt var så var Sverige mer homogent på 50-talet.

Landet var mitt uppe i en relativt sen urbaniseringsprocess, men hade kvar bondekulturens intolerans mot avvikelser och en stark moderniseringsrörelse som fått bränsle av tillväxten den krigsrustade svenska industrin fick några frivarv mot ett sönderbombat Europa under årtiondet efter andra världskrigets slut.

Alla tittade på Hyland, lyssnade på Ingos match mot Patterson och var övertygade om att framtiden var en extrapolering av de senaste årtiondets framsteg för Saltsjöbadsandans ombonade version av korporativism. Steriliseringar och andra mörka kvarlevor från 30-talets rasbiologi var tryggt förvisade till det kollektiva undermedvetna.

Det fanns en kultur, en sanning och en framtid.

Det tidiga folkhemmets paradigm, och problemformulerings-monopol, ersattes under det sena 60-talet med 68-vänsterns. För oss som växte upp på 70-talet med Mumlan, eller i bästa fall någon öststatsimport som John Blund eller Professor Balthazar, och uppfostrades av velourtomtar av bägge könen i skolan dröjde det länge innan vi ens reflekterade över att det kunde vara på något annat sätt.

Motreaktionen var dock oundviklig och bestod dels av förorts-ungdomar som ville ha liv som tilläts innehålla någon form av njutning, och dels av en näringslivshöger som lärt av sina motståndare och påbörjat en Hearts and Minds-kampanj med måsar och så småningom reklamfinansierade media.

Men vi talar, den mer uttalade individualismen till trots, fortfarande om ett tydligt grupptänkande.

90-talets mediaexplosion, och speciellt internets spridning under årtiondets slut, leder tillsammans med konsekvenserna av finanskrisen till att konsensus börjar luckras upp. Under det senaste årtiondet har den utvecklingen accelererat och den svenska offentligheten fragmenterats.

Jag har välkomnat mycket i den utvecklingen. Ifrågasättande av etablerade ståndpunkter är något i grunden positivt. Att tillåta människor att vara och tycka olika är grunden för varje samhälle som är värt att leva i.

Problemet uppstår när våra världsbilder glider så långt isär att vi inte längre kan kommunicera på ett meningsfullt sätt.

En sanning har nämligen kommit att ersättas av min sanning. Alla uppfattningar om världens beskaffenhet är lika giltiga; sanningen är vad jag känner att den borde vara och du ska inte komma och förtrycka mig med observerbara fakta och rationella argument.

När relativismen drivits så långt att inga påståenden lägre är falsifierbara är vi riktigt illa ute.

Internet och det diversifierade och globaliserade medialandskapet har gjort det möjligt att isolera sig från avvikande uppfattningar. Den amerikan i en röd stat som väljer att leva i en Fox News-bubbla behöver aldrig få sin kreationism eller konstitutionsfundamentalism ifrågasatt. Alls. Motsvarande gäller den som lever i en HuffPost-bubbla i San Francisco.

Geografins betydelse för att upprätthålla den bubblan minskar dock alltmer.

Det här är, exemplen ovan till trots, inte ett amerikanskt fenomen. Även om kreationismen, ännu, inte gjort några större framsteg i Sverige så finns även här företrädare för en minst lika kontrafaktisk strömning: Sanningsrörelsen.

Sanningsrörelsen är en löst sammanhållen grupp konspirationsteoretiker som inte tror att skyskrapor går sönder om man flyger in fulltankade passagerarplan i dem. Innan nätet skulle de förmodligen varit en litet antal isolerade kufar, men de som tror på rörelsens budskap är en inte obetydlig minoritet i västvärlden och en majoritet i delar av den muslimska världen.

Alla rörelsens påståenden kan motbevisas, men det spelar ingen roll; fakta och naturlagar är irrelevanta.

Den minoritet i Västeuropa som tror på konspirationsteorierna kring 11 september återfinns, utöver bland de rena foliehattarna, inom den hårda vänstern och bland muslimer. I bägge fallen handlar det om att de inte kan tillåta sig att tro att al-Qaida gjort det organisationen själv skryter om att ha genomfört. Detta skulle nämligen tvinga dem att konfronteras med att al-Qaida inte är den antikoloniala befrielserörelse fiendens fiendelogiken gjort dem till, respektive de problematiska aspekterna av den egna religionen.

Sanningsrörelsen är bara ett symptom bland flera på samma sanningsrelativistiska atomisering. Det har alltid funnits subkulturer, men när dessa får allt färre beröringspunkter med varandra, eller det som återstår av majoritetssamhället, uppstår problem.

Om det inte finns någon minsta gemensam nämnare, någon överlappning mellan våra världsbilder, så finns det heller inga förutsättningar för meningsfulla samtal. Detta leder i sin tur till att när det uppstår intressemotsättningar leder dessa oundvikligen till konflikter och konfrontationer; olösliga sådana.

När den här typen av oförmåga till meningsfull kommunikation uppstår mellan samhällen är det illa nog; när den uppstår inom dem, och blir tillräckligt omfattande, faller de sönder.

Och Sumatra som brukar anklaga mig för att vara för optimistisk...

Något för alla

2010-11-19T10:28:00.009+01:00

Idag inleds NATO:s toppmöte i Lissabon. Media har fokuserat på konsekvenserna för ISAF:s framtid, men på agendan återfinns även fastläggande av ett nytt strategiskt koncept för alliansen, och NATO:s utveckling kommer att påverka oss mer än huruvida ISAF är kvar i Afghanistan till 2020 eller 2025.

Som bloggen Observationsplatsen rapporterade har läckor till den polska tidningen Gazeta Wyborcza gjort gällande att den nya krigsplaneringen för Polen och Baltikum innebär att nio divisioner, varav fyra polska, öronmärkts för dess försvar.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att Polen och Baltikum länge krävde en uppdaterad försvarsplanering och i efterdyningarna av den ryska Georgieninvasionen fick gehör för detta. Baltikum fick dock ingen egen, eftersom det skulle kunna uppfattas som provocerande av Ryssland, utan skulle omfattas av den polska.

Samtidigt som alliansen stärker trovärdigheten för sin förmåga och avsikt att försvara även sina mindre och mer perifera medlemmar, och därmed gör en större insats för fred, säkerhet och stabilitet i Norden är någon högstämd men innehållslös svensk solidaritetsförklaring någonsin kan göra, så återupptar man även arbetet i det samarbetsråd man har med Ryssland.

Det senare är ett starkt tyskt intresse och de tyska liberalerna har även en lite egen tolkning av planerna på ett, jämfört med Bushregeringens förslag, förenklat missilförsvar för hela Europa; de ser det som ett alternativ till alliansens kärnvapen.

De är visserligen helt ensamma om den tolkningen, men innehar utrikesministerposten i den tyska koalitionsregeringen. Den som vill följa eventuella bråk i frågan får dock förmodligen söka sig bortom svenska media.

Se även: Chefsingenjören,Försvar och säkerhe t,Alla Dessa Dagar,Obamas debattartikel och min egen Teaser.

Köpläge?

2010-10-21T20:25:00.011+02:00

Storbritannien har nyligen presenterat de förväntade budget-nedskärningarna och försvarsbudgeten krymper med 8 procent. Förhandstipsen talade om betydligt större nedskärningar på upp till 20 procent, vilket är den genomsnittliga minskningen för alla politik-områden förutom vård och bistånd, så det kunde varit värre. Förmodligen var just den jämförelsen avsikten med läckorna.

En av konsekvenserna är att Royal Fleet Auxiliary kommer att avveckla ett av de fyra stödfartygen av Bay-klass.

Bay-klassen är baserad på den mycket framgångsrika holländska Enforcer-designen och det äldsta fartyget sjösattes 2003. De är stora men enkla fartyg menade att komplettera andra brittiska amfibiefartyg med framförallt logistikstöd.

Det svenska projektet för stridsstödsfartyget L10 håller på och kravställer, men är det inte läge att lägga ett snabbt skambud?

Teaser

2010-10-09T17:15:00.005+02:00

Om en dryg månad ska NATO anta en ny strategi på ett toppmöte i Lissabon och generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen gav en försmak av NATO 3.0 vid ett tal i Bryssel i veckan. Det fulla versionsnumret till trots så är det en väldigt evolutionär strategi han indikerar; en allians som bygger vidare på de erfarenheter man gjort sedan det kalla krigets slut och, utan att ge avkall på det kollektiva självförsvaret, öppnar sig för nya samarbeten.

Han tog bland annat upp behovet av cyberförsvar, bättre möjligheter till samverkan med civila aktörer, som EU och FN, och av att permanenta förmågan till utbildning och mentorskap som värkt fram i Afghanistan under det senaste årtiondet.

Rasmussen slutar med att påpeka att de europeiska medlemmarna, budgetunderskotten till trots, inte kan skära mycket i sina försvarsbudgetar utan att det får konsekvenser för både Lissabonfördragets och det transatlantiska samarbetets trovärdighet.

Helt sant, men frågan är om det räcker för att avskräcka; konsekvenserna är långsiktiga men besparingarna omedelbara.

Någon annans problem

2010-09-20T07:43:00.008+02:00

Valresultatet ser ut att innebära att det, utan ännu en Socialdemokratisk kovändning, inte finns majoritet i den nya riksdagen för att förlänga den militära insatsen i Afghanistan.

Afghanistans framtid blir i så fall någon annans problem.

Vi ska visserligen inte överskatta betydelsen av vårt nuvarande bidrag. Den svenska kontingenten gör ett bra jobb, men utgör trots allt mindre än en halv procent av ISAF:s truppstyrka; andra truppbidragande länder kommer inte att ha några större svårigheter att ta över våra uppgifter.

Åskådarplats är dock knappast en styrkeposition och vårt inflytande över Afghanistans framtid kommer att gå från marginellt till obefintligt.

Jag är kanske lite väl cynisk, men kan inte låta bli att undra om inte de rödgröna anklagelserna om att regeringen kommer att göra sig beroende av Sverigedemokaterna inte är fråga om projektion. Min fråga till Mona Sahlin är om hon verkligen tänker ta hjälp av en samling gamla nynazister för att kunna vrida svensk utrikes- och säkerhetspolitik i en mer nationalistisk och isolationistisk riktning.

Jag hyser inga större förhoppningar om att hon tänker avstå.

Skynda långsamt

2010-09-19T10:17:00.003+02:00

Jag vill få in ett sista inlägg om valet såhär på valdagen. Även om jag nu lagt min röst på ytterligare en mandatperiod av Alliansstyre så betyder inte det att jag är helt nöjd med den förda politiken, och min huvudsakliga invändning kan sammanfattas som slarv.

Grundproblemet med Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem, sjukförsäkringsreformen, Boultbee-affären och NK-express är i samtliga fall att Alliansen, drivna av lika delar ideologi och önskan om att kunna visa snabba resultat, forcerat ogenomtänkta åtgärder.

Om Alliansen får förnyat förtroende idag så hoppas jag att man upplever mindre tidspress denna andra mandatperiod och kan göra rätt från början lite oftare.

Start och stopp

2010-09-04T15:59:00.002+02:00

Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén har en debattartikel med rubriken Krig utan tidsgräns gagnar ingen i dagens SvD. De kommer återigen med det direkt löngaktiga påståendet att den rödgröna Afghanistanpolitiken är identisk med Obamas.

Trots att alla tre författarna vet bättre skiljer de inte på start- och slutdatum.

Obama har satt ett datum för när processen att lämna över till Afghanskt huvudansvar för säkerheten ska inledas; det rödgröna förslaget sätter ett arbiträrt slutdatum. Ett slutdatum inte bara för en överlämning av huvudansvaret utan för svensk militär närvaro.

Vi vet att de vet bättre eftersom deras ståndpunkt och analys innan överenskommelsen med Vänsterpartiet inte skilde sig från regeringens.

Om jag nu hade haft några tankar på att ändra den förhandsröst jag lade i onsdags så hade de blåsts bort av dagens inlägg och enkätsvaren på Wisemans valguide.

Ut ur garderoben

2010-08-27T17:37:00.004+02:00

Många som följt bloggen, och framförallt de som debatterat med mig från en vänsterståndpunkt, blir möjligen förvånade men jag är inte Höger höger utan gammal högersosse.

Skälet till mina bitvis hätska utfall vänsterut är att det huvudsakligen är om utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik jag bloggat och att det är just där mina åsikter alltid skilt sig från partiets; och ja, jag har under en stor del av mitt liv i dagligt tal använt det Sahlinska ”Partiit”.

Jag har alltid varit anhängare av ett starkt försvar. Den åsikten var kanske i minoritet i vissa sammanhang men jag var inte helt ensam om den. Som federalist gjorde EU-frågan, och de otillfredsställande kompromisserna för att hantera sprickan i den inom partiet, mer för att få mig att sluta vara aktiv.

Valet nästa månad blir dock första gången i mitt liv som jag kommer att rösta borgerligt i ett riksdagsval.

Sedan Mona Sahlin misslyckades med att driva partiet mot mitten, och istället gick i koalition med Vänsterpartiet, var planen först att rösta blankt, men nu har sakernas tillstånd blivit sådant att jag är tvungen att göra min del för att hålla kvar oppositionen i oppositionsställning.

Man kan möjligen samarbeta med kommunister i vissa enstaka frågor, men man släpper inte in dem i regeringen – och man låter dem definitivt inte styra utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken.

Isberg och etiketter

2010-08-15T10:27:00.024+02:00

Det finns en tendens inom media att bara följa en fråga i taget (som kommer till sitt mest fulla uttryck i ett drev). I den mediaskugga den öppna insatsen i Afghanistan kastar kan man dock ana konturerna av det hemliga kriget.

Då och då så sticker notiserna om drone strikes upp över ytan av afghanska IED:er och pakistanska skyfall. Det är dock bara toppen av isberget. Under toppen av våldsanvändning finns ett omfattande och långvarigt underrättelsearbete – inte bara i Pakistan utan globalt.

Det är nuförtiden mest motståndare till det som använder begreppet Kriget mot terrorismen. President Obamas terroristbekämpnings-rådgivare John O Brennan har beskrivit det som en kampanj mot al-Qaida och dess samarbetspartners som kommer att sträcka sig över flera generationer;inom Pentagon talas det om Det långa kriget.

Det här är det nya normalläget så det kan vara bra att bekanta sig med det. New York Times publicerade en artikel om igår som ger en överblick över omfattningen med fokus på Jemen. För vidare studier rekommenderas The Long War Journal.

Det tal av John Brennan från i maj i år, hållet vid CSIS Statesmen's Forum, som New York Times-artikeln hänvisar till.

Det här är dock inte Civilisationerna kamp. Bin Ladins jihad är lika mycket mot den nära som den fjärran fienden; det vill säga otillräckligt fanatiska muslimer respektive väst.

Men det är inte bara inom Umma det finns sprickor.

Inom vad man får beteckna som den västliga kultursfären så har vi dels nationalistisk höger, som mer än gärna utmålar den lokale jourbutiksföreståndaren som företrädare för ”Stormakt Grön”, dels en vänster som bara ser att jihadisterna har en gemensam motståndare med dem – de etablerade maktstrukturerna i de liberala marknadsekonomierna.

Konflikten blir alltså inte bara långvarigt utan även komplex och multidimensionell. Det är nätverk mot nätverk, koalition mot koalition och världsbild mot världsbild. Jag borde nog kanske till och med använt pluralformer i föregående mening.

Jag har inga som helst moraliska betänkligheter mot att döda jihadis; om detta sedan sker med med handeldvapen eller beväpnade obemannade flygplan är en teknikalitet. Däremot är jag mindre tvärsäker på hur vi bör hantera de inre politiska och kulturella konflikterna.

Kan man till exempel effektivt bekämpa Assange och Wikileaks utan att göra våld på för vårt samhälle grundläggande principer som åsikts- och yttrandefrihet?

Frågan är inte retorisk, jag har ingen aning, men jag vill ogärna acceptera att vi långsiktigt måste välja mellan nederlag och pyrrhusseger.

En annan sak som tydligen ligger i svensk mediaskugga är den tyska försvarsmaktens kommande övergång till frivillighet och möjligen en organisation på så lite som 156 000 man. Är det så att ingen läser tyska längre eller görs nyhetsvärderingen att ett politiskt storbråk om försvars- och säkerhetspolitik i vårt stora södra grannland inte är värt ens en notis?

Uppdatering 2010-08-28: Se där, inte bara en notis utan en hel artikel.

Petraeus efteträdare

2010-07-28T12:01:00.004+02:00

I och med att general Petraeus tvingades ta över efter general McChrystal i Afghanistan uppstod en vakans som regional befälhavare för hela mellanöstern och centralasien – CENTCOM. Den utsedde efterträdaren, marinkårsgeneralen James Mattis, hade sitt senatsutskottsförhör igår tisdag.

För svenska öron kan det kanske låta som om Mattis vore anklagad för någonting, men alla högre utnämningar den amerikanske presidenten gör måste godkännas av senaten och representanthuset.

Generalen är dock inte helt okontroversiell; speciellt med tanke på omständigheterna kring McChrystals avsked.

Han är visserligen väl bekant med regionen. Han var befälhavare för 1st Marine Expeditionary Brigade/Task Force 58 under inledningen av Afghanistanoperationerna och för 1st Marine Division under Irakinvasionen och bägge slagen om Fallujah.

Hans problem är att han inte alltid vet när det är bäst att inte säga vad han tycker. Hans mest ökända uttalande är från 2005 då han under en paneldebatt förklarade att talibanerna var sånt avskum att det var kul att skjuta dem.

Vilket möjligen är sant, men inte sånt man bör säga offentligt.

Under utskottsförhören var han dock hur PK som helst och höll sig i alla delar till partilinjen. Den som inte tror mig kan titta själv på C-SPAN.

Som den marinkårsgeneral han är anser Mattis att det är kvaliteten på ~~männen~~ människorna som utkämpar krig, snarare än utrustningens, som fäller avgörandet. Han utvecklar sin syn i en intervju med Vago Muradian på This Week In Defense News.

Att plocka körsbär

2010-07-26T19:53:00.017+02:00

När jag tittar igenom de läckta rapporterna och läser reaktionerna på nätet så påminns jag om de underrättelserapporter som användes för att rättfärdiga invasionen av Irak.

De påståenden som återfanns i dem var inte helt fabricerade utan byggde på uppgifter som kommit brittisk underrättelsetjänst tillhanda; lösryckta och obekräftade uppgifter utan något omnämnande av de fakta som motsade dem eller pekade på en annan tolkning.

De nu aktuella rapporterna laddades ner från Secret Internet Protocol Router Network och Joint Worldwide Intelligence Communications System, två amerikanska nätverk för underrättelseinformation, av Bradley ”Bradass87” Manning när han var posterad i Irak. Han var även källan till cockpitvideon som Wikileaks använde till Collateral Murder och det amerikanska diplomattelegram som avslöjade att Kaupthing plundrades innan konkursen.

Manning sitter just nu i förvar i väntan på att den amerikanska militära rättsprocessen ska ha sin gång. De åtalspunkter som nämnts innebär ett maxstraff på 52 år och efter dagens händelser är det närmast otänkbart att den militäre åklagaren skulle att kräva mindre.

Urvalet har ett amerikanskt fokus, det finns bara 2 143 rapporter från Regional Command North jämfört med 30 234 för RC South, men det är väntat eftersom syftet med läckan är att vända den amerikanska opinionen mot ”Kriget mot terrorismen”; en etikett som för övrigt sedan många år uteslutande används av just dess motståndare.

För PRT MeS del handlar det huvudsakligen om rapporter om desarmerade eller detonerade vägbomber.

De uppgifter som verkligen tagit fart i USA är dock de som handlar om den pakistanska underrättelsetjänsten ISI:s samröre med talibanerna. Dessa är dock, liksom det om iranska revolutionsgardets aktiviteter, just den sortens råa och obekräftade underrättelser som hävdade att Irak kunde sätta in kemiska vapen med 45 minuters förvarning och hade mobila biovapenlaboratorier.

Det är förmodligen sant att element inom, eller möjligen hela, ISI spelar under täcket med talibanerna, men de nu läckta rapporterna utgör inte bevis för detta.

Alldeles oavsett vad som faktiskt framgår av materialet är det tydligt vilken tolkning som blir dominerande, nämligen Wikileaks egna: att krigsförbrytelser och det oundvikliga nederlaget medvetet dolts för medborgarna men nu bevisas i den läckta databasen. Jag har hittills inte hittat något stöd för den tolkningen i materialet, men det finns ju några tiotusental rapporter kvar att läsa...

Uppdatering 2010-07-27: Jag håller med Andrew "Abu Muqawama" Exum om allt han skriver i sin debattartikel i New York Times, den snärtigaste formuleringen är dock:

Third, the site asserts that the Pentagon employs a secret task force of highly trained commandos charged with capturing or killing insurgent leaders. I suspect that in the eyes of most Americans, using special operations teams to kill terrorists is one of the least controversial ways in which the government spends their tax dollars.

Researchtips

2010-07-26T12:07:00.001+02:00

Jag har inte hunnit börja läsa Wikileaks-dokumenten om Afghanistan än, men jag vill tipsa om the Guardians portal för den som vill börja göra sin egen research.

En kort kommentar till artikeln om TF 373: den typ av operationer och den befälsordning som beskrivs tyder på att styrkan kommer från de "svarta" specialförbanden i JSOC snarare än något av de "vita" som 7th Special Forces Group.

Kartan kontra verkligheten

2010-07-24T16:30:00.019+02:00

Jag åkte utomlands under Almedalsveckan och missade större delen av Säkerhetspolitiskt sommartorg, men nu har jag tittat ikapp. Det här året, liksom förra, så drev IKFF och Kvinna till Kvinna profilfrågan våldtäkter i krig. Kvinna till Kvinna gör insatser för krigets offer men IKFF kombinerar enbart en fundamentalistisk feminism med dito pacifism på ett sätt som gör att jag måste avreagera mig lite.

Först en liten positionering från min sida: genusvetenskap är lika lite vetenskap som intelligent design är det eller för den delen rasbiologi var det. När svaret redan är av ideologi givet går det inte att hävda att man tillämpar den vetenskapliga metoden.

Visst är socialt kön en aspekt värd analys, men att göra Könsmaktsordningen till en allt överordnad förklaringsmodell är intellektuellt ohederligt.

Att överhuvudtaget hävda att det social könet är en av biologin oberoende konstruktion, vilket är deprimerande vanligt i feministiska kretsar, är inte förenligt med observerbara fakta. Om någon vill ha ett exempel på vad jag menar säger jag: David Reimer. Om någon vill ha ett till så vad sägs om försöken att ”bota” homosexuella?

Det är huvudsakligen hur genusforskningen används som politiskt facit som retar upp mig.

Kvinna till Kvinna visade filmen Kvinnornas krig om erfarenhetsutbyte mellan grupper för våldtagna kvinnor i Bosnien och Kongo. Feminister talar konsekvent om våldtäkt i krig som ett vapen; i fallet Bosnien var det onekligen en del i den etniska rensningen, men jag skulle bestämt hävda att våldtäkterna i Kongo inte har något militärt syfte utan att det rör sig om ersättning.

Under tusentals år har den huvudsakliga ersättningen för krigare i förmoderna samhällen bestått av möjligheter att plundra och våldta. Våra egna förfäders härjningar längst den baltiska kusten och Rysslands floder är ett exempel från vår egen historia, men så sent som för några hundra år sedan var det kutym i Europa att soldater som tvingats storma en stad som inte kapitulerat fick några dagar på sig att plundra och våldta.

Den process som gjort att det inte längre är acceptabelt är till lika delar en fråga om militär disciplin och ändrade värderingar.

I Bosnien var visserligen inte Arkan och Arklöv ensamma bland förövarna om att ha ett kriminellt förflutet, men miliserna i Kongo förstås bäst som organiserad brottslighet. Genom att kontrollera en mineralfyndighet ges milisledaren inkomster, men hans män försörjs på de omgivande byarnas bekostnad.

Att komma till rätta med detta kräver omfattande och kvalificerat militärt våld.

Till detta kommer övergreppen från regeringens polis och militär som har mer gemensamt med det i hela Afrika utbredda sexuella våldet. Att komma till rätta med de övergreppen kräver ett omfattande och långsiktigt SSR-arbete uppbackat av diplomatiska och ekonomiska påtryckningar.

Det är i det här sammanhanget man bör förstå min upprördhet över att företrädare för IKFF framställer det som att militär säkerhet inte hjälper kvinnor utan är en manlig angelägenhet. De som har relativt sett sämre förmåga till våldsanvändning, det vill säga kvinnor och barn, har mer inte mindre att förlora på situationer där det statliga våldsmonopolet utmanas eller där fientliga stater utövar det.

En lärdom alla borde dragit av Bosnien är att fredsbevarande insatser i bästa fall är verkningslösa när det inte finns någon fred att bevara. Det var först när insatsen blev fredsframtvingande som det gick att få slut på konflikten och övergreppen.

Effektivt fredsframtvingande innebär som regel i praktiken att bekämpa den sida, eller de sidor, som man ser som ett hinder tills de ger sig. Det är inte att vara neutral. Det är inte att begränsa sina insatser till snävt definierat självförsvar av egen trupp.

I fallet Kongo så är det enda sättet att få milismännen att sluta våldta att göra det olönsamt att vara milisman. Det gör man genom att spåra upp dem och döda dem tills de ger sig.

Eftersom de flesta afrikanska miliser enbart slåss för egen vinning så saknar de den ideologiska övertygelse om gör talibanerna, eller för den delen al-Shabab, till en uthållig motståndare. De är helt enkelt rövarband.

Även en relativt begränsad insats kan få betydande effekt när motståndaren är van vid försvarslösa offer. Storbritanniens tillträdande ÖB general sir David Richards framgångar under operation Palliser i Sierra Leone år 2000 är ett exempel på detta.

En sak är säker: att bråka med Gunilla Carlsson om behovet av kommissioner gör ingenting för kvinnors säkerhet; varken i Kongo eller någon annanstans. Våldtäkt i krig är redan så olagligt det kan bli; det som saknas är vilja att upprätthålla det förbudet.

Jag är för att Försvarsmakten åker ner i en offensiv EU/NATO-operation med syfte att slå ut miliserna i Kongo.

Det som hindrar är en sådan insats är dock inte en sammansvärjning av det internationella patriarkatet att förtrycka Kongos kvinnor utan att inga europeiska eller nordamerikanska politiker tycker det är värt priset i liv, pengar och därmed röster att göra något åt saken.

McChrystals avsked

2010-06-23T20:19:00.028+02:00

Under veckan har den trehundrade brittiske soldaten dött i Afghanistan och FN rapporterat om att talibanernas användning av väg- och självmordsbomber ökat dramatiskt i samband med att ISAF utökat sina operationer i södra delarna av landet.

Våldet är tragiskt men väntat och säger i sig ingenting om huruvida ISAF, och COIN, är framgångsrikt eller inte. Problemet under operation Moshtarak är inte att ISAF har problem att besegra talibanerna på slagfältet utan att innehållet i "regeringslådan" inte levt upp till förhoppningarna.

Problemet och risken i Afghanistan är alltså i första hand det afghanska politiska systemets oförmåga att hantera andra frågor än interna maktkamper; tråkigt nog gäller detsamma i USA.

Amerikansk inrikespolitik, och president Obamas prestige, har lett till general McChrystals avsked på grund av nedlåtande åsikter om den egna regeringen han skulle ha gett uttryck för i en artikel av Michael Hastings i Rolling Stone.

Den kommentar som har ansetts vara nedlåtande mot vicepresident Biden är det inte. Här är den i sitt sammanhang:

The general prides himself on being sharper and ballsier than anyone else, but his brashness comes with a price: Although McChrystal has been in charge of the war for only a year, in that short time he has managed to piss off almost everyone with a stake in the conflict. Last fall, during the question-and-answer session following a speech he gave in London, McChrystal dismissed the counterterrorism strategy being advocated by Vice President Joe Biden as "shortsighted," saying it would lead to a state of "Chaos-istan." The remarks earned him a smackdown from the president himself, who summoned the general to a terse private meeting aboard Air Force One. The message to McChrystal seemed clear: Shut the fuck up, and keep a lower profile

Now, flipping through printout cards of his speech in Paris, McChrystal wonders aloud what Biden question he might get today, and how he should respond. "I never know what's going to pop out until I'm up there, that's the problem," he says. Then, unable to help themselves, he and his staff imagine the general dismissing the vice president with a good one-liner.

"Are you asking about Vice President Biden?" McChrystal says with a laugh. "Who's that?"

Den är med andra ord ett skämt om konsekvenserna av att svara ~~ärligt~~ fel på en oförberedd fråga. Alla citat angående hur McChrystal skulle uppfattat sitt första möte med Obama är attribuerade till anonyma medarbetare - inte till generalen själv.

Artikelförfattarens syfte och tendens är tydlig; angreppet på McChrystal, och "McChrystals strategi", är ett sätt att angripa COIN. Hastings är en del av det i USA utbredda motståndet mot allt vad nationsbyggande heter.

Det var naturligtvis idiotiskt av McChrystal att överhuvudtaget ge en intervju, än mindre ge tillgång under flera dagar, till Michael Hastings. Tydligen ska det isländska askmolnet varit orsaken till att en intervju blev till en utekväll och flera dagars förtrolighet. Det är ingen ursäkt. I ett krig där informationsaspekterna är avgörande var det ett katastrofalt nybörjarfel.

Det finns tillfällen när det inte är nödvändigt att säga hela sanningen. Det här var ett sånt tillfälle.

General David Petraeus, som ska ta över även det direkta befälet i Afghanistan, kan som befälhavare för hela CENTCOM inte ge den uppmärksamhet landet kräver, så han är förhoppningsvis bara en tillfällig lösning. Situationen är inte sådan att vi har råd med några distraktioner just nu.

Det här är illa.

Det börjar allt mer se ut som om det kanske är lika bra att se Afghanistan gå under från ett säkert avstånd; USA saknar politisk vilja och Afghanistan politisk förmåga.

SvD, DN, Alla dessa dagar (Carl Bildts blogg)1 och 2.

Uppdatering 2010-06-24: Army Times har en artikel om att Petraeus ska lämna ifrån sig befälet över CENTCOM för att koncentrera sig på Afghanistan.

Den osynlige mannen

2010-06-23T18:57:00.001+02:00

Jag har bollat tre samtidiga projekt och en ny certifiering de senaste veckorna och har har inte haft tid över för bloggen. Det blir ett nytt inlägg om den allt annat än osynlige general McChrystal under kvällen.

Strategiskt

2010-05-27T23:07:00.006+02:00

USA:s nya nationella säkerhetsstrategi presenterades av utrikesminister Hillary Clinton vid ett anförande följt av en frågestund på Brookingsinstitutet i Washington tidigare idag.

Sumatra kan vara intresserad av att den svaga amerikanska ekonomins effekter på landets förmåga togs upp flera gånger (första gången ungefär en halvtimme in i klippet). Strategin har dock kritiserats, av bland andra CNAS, för att inte ta ekonomin på tillräckligt stort allvar; framförallt för att inte prioritera tillräckligt tydligt hur alltmer begränsade resurser ska användas.

Det som i grunden skiljer detta dokument från den svenska situationen är att det rör sig om en uttalad samlad nationell strategi som samordnar utrikes- och säkerhetspolitik; utrikes- och försvarsdepartementet; myndigheter för bistånd och inrikes säkerhet.

Ni vet just en sån där comprehensive approach vi gärna och ofta talar om i så generella, och därmed politiskt ofarliga, ordalag som möjligt.

Något som får mig att tänka på chefsbytet på SIDA.

Kan man våga hoppas på att detta inte bara är början på att en mindre del av biståndet förskingras utan att det även äntligen blir en samordnad del av utrikes- och säkerhetspolitiken?

Förmodligen inte.

Folk och Förslag

2010-05-20T23:38:00.019+02:00

Folk och Försvar har lagt upp video från seminariet Framtiden och det militära försvaret på Armémuseum tidigare idag för den som vill se hela Lars Björklunds försvarsutspel (jag är ju som alla som följer bloggen vet svag för ursprungliga källor).

Annars är jag ju inte först på bollen.

Timmen är sen så jag inskränker mig till att säga att jag håller med.

Allan Widman utvecklar Folkpartiets ståndpunkt ytterligare en timme in i det första klippet. Paneldebatten med Allan Widman, Håkan Juholt, Annika Nordgren Christensen och Rolf K Nilsson börjar 38 minuter in i det andra klippet.

Grupparbete

2010-05-17T22:31:00.007+02:00

Den expertgrupp ledd av USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright som tagit fram ett förslag till nytt strategiskt koncept för NATO-alliansen presenterade idag resultatet av sitt arbete i Bryssel (det nu gällande antogs 1999).

Kärnan i alliansen, den nära transatlantiska länken syftande till kollektivt försvar, ska bestå men NATO behöver anpassa sig till en förändrad hotbild och även bli bättre på att hantera andra uppgifter; bland dem utökad global förmåga till stabiliseringsoperationer, pirat- och terroristbekämpning samt missilförsvar.

Det flaggas även för behovet att hitta samordningsvinster och effektivisera den omfattande civila och militära byråkratin inom organisationen.

En fråga som ställdes under presskonferensen var hur de förväntade budgetnedskärningarna i många europeiska länder skulle påverka det redan stora gapet mellan amerikansk och europeisk militär förmåga. Rasmussen var diplomatisk, det vill säga hal, och föredrog att se det som en drivkraft för nödvändiga effektiviseringar. Albright påpekade att NATO-medlemskapet även medför vissa förpliktelser...

Alliansen kommer att ta beslut om strategiskt koncept på toppmötet i Lissabon i november.

NATO:s minisite om det nya strategiska konceptet.

The Biggest Loser

2010-05-14T12:37:00.007+02:00

Faran med att försöka att korrekt beskriva de betydande problemen med att stabilisera Afghanistan är att kvällstidningensversionen blir att allt är hopplöst förlorat.

Det kom en ny officiell amerikansk rapport om situationen i landet i slutet av förra månaden och i den mån den togs upp i debatten var det i form av tendentiösa vantolkningar om talibanernas oövervinnerlighet och folkliga stöd.

Det är inte riktigt det det står.

Igår visade PBS en intervju med general McChrystal som, i den mån den alls uppmärksammas, förmodligen kommer att spinnas som "Afghanistanbefälhavaren tror inte att NATO vinner".

Det är inte riktigt det han säger.

Gör er själva en tjänst och titta på hela intervjun istället för att läsa referatet skrivet av någon som inte har intresse av att förstå.

Konfliktens natur

2010-05-08T22:03:00.010+02:00

Jag satt och läste en ny CNAS-rapport av Andrew "Abu Muqawama" Exum, Leverage: Designing a Political Campaign for Afghanistan, när det slog mig att vänsterns oförmåga att förstå Afghanistankonfliktens natur beror på hemblindhet.

Låt mig förklara.

Arash tittade förbi bloggen och var pinsam tidigare i veckan. Som en en representativ företrädare för bloggvänstern så är hans förståelse av väpnade konflikter infantil och simplistisk.

Rent generellt finns det en föreställning vänsterut att krig är någonting som militärer ägnar sig åt för att säkra storkapitalets intressen. Visst är det så att många konflikter handlat om kontrollen av resurser, men det är inte den enda orsaken.

Faktum är att vi som art är betydligt mer ideella än så.

Krig är kulturella. Vi är betydligt mer villiga att döda för vad vi tror på, och identifierar oss med, än för vad som gynnar oss ekonomiskt. Det förra har sin grund i djupa strukturer i vår hjärna som är betydligt äldre än vårt genus; att förneka vår biologi är en dålig grund för vilken förklaringsmodell som helst.

Ett vardagligt exempel på vad jag menar är fotboll.

Det som gör fotboll till världens största publiksport är inte det världsomspännande intresset för män i kortbyxor som springer efter en boll. Fotboll är ritualiserat stamkrig. Den som är av avvikande mening kan ju som ett litet experiment sätta sig i en klack iklädd fel färger.

Man kan ju tycka att en politisk riktning som ser sig själv som progressiv borde hålla sig för god för att går folkmördares, piraters och gudskrigares ärenden. Det direkt tvångsmässiga stödet för allt och alla som är fiender till väst är närmast oidipalt.

Det är dock inte oväntat. Fiendens fiendelogiken leder dem obönhörligt till att bli nyttiga idioter. Churchill sade sig ha varit beredd att gå i allians med djävulen för att besegra Hitler, men behövde bara gå så långt som att gå i säng med Stalin. Hur långt är den svenska vänstern, definierat som Aftonbladet och vänsterut, beredd att gå?

Vänstern, speciellt den utomparlamentariska och den bloggande delen, definierar sig själv i opposition till sin motståndare vilket betyder den patriarkala imperialistiska globala kapitalismen. Glömde jag något epitet? Det spelar ingen roll för det betyder de nuvarande politiska och ekonomiska maktstrukturerna i USA och EU, The Man eller ännu enklare: pappa.

Så trots att man själv motiveras av ideologisk övertygelse lämnar inte denna ideologi utrymme för förklaringsmodeller som inkluderar immateriella drivkrafter bakom konflikter. Talibanerna är FNL i turban som utkämpar ett antiimperialistiskt befrielsekrig mot USA-imperialismens ekonomiska utsugning av tredje världens folk.

Punkt slut.

Krig är politiska. Fredrik den store av Preussen ska ha sagt att diplomati utan vapenmakt är som en orkester utan instrument. Om han nu inte gjorde det så borde han ha gjort det. Det är väldigt sant.

Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det betyder inte att vi i alla lägen ska tillgripa våld utan att vi måste förhålla oss realistiskt till våldsanvändning för att påverka konflikters utgång. Både vår egen och andras.

Exum citerar i inledningen min egen favorit i ämnet: General Sir Rupert Smith och hans The Utility of Force – The Art of War in the Modern World. Den som inte läst den bör göra det.

CNAS-rapporten tar upp just det jag påpekade för Arash att det är den politiska aspekten som är den verkliga utmaningen. Nu när tillräckliga resurser tillförs ISAF är utgången på slagfältet närmast en självklarhet. Men kan politikerna utnyttja det handlingsutrymme detta skapar och hur ska USA och dess allierade i Afghanistan, däribland Sverige, hantera det faktum att deras intressen i stora delar inte sammanfaller med Karzairegeringens.

Kan vi utnyttja de taktiska och operativa framgångarna för att nå strategiska och politiska framsteg?

Vänstern, och Karzais politiska fiender i Afghanistan, framställer slentrianmässigt Karzai som en USA-marionett; om så ändå vore fallet, då vore kriget i stort sett vunnet.

Rapporten föreslår att Obamaregeringen tillämpar metodik lånad från amerikansk militär kampanjplanering för att ta fram en politisk kampanjplan för Afghanistan.

Den tar upp de politiska, säkerhetsrelaterade och finansiella påtryckningsmedel som finns tillgängliga för att påverka Kabul, identifierar huvuddelen av det nuvarande biståndet som kontraproduktivt och fokuserar på behovet av en samordnad diplomatisk linje som kan driva den Afghanska politiken i rätt riktning.

Syftet bör vara att sätta tydliga gränser för Karzai; gällande till exempel förhandlingarna med Shuran i Quetta och de kommande parlamentsvalen. Viktigare än vad som händer på den nationella nivån är dock dugligt politiskt ledarskap på provins- och distriktsnivå. Varje politisk kampanj behöver dessutom ta hänsyn till förhållandet mellan Kabul, Islamabad och Delhi. Ännu en begränsande faktor är att opinionen i det truppbidragande länderna inte förväntas stödja en fortsatt insats i nuvarande, eller strax under nuvarande, omfattning längre än ytterligare två år.

Rapporten anslutas med tre rekommendationer:

Genomför en en översyn av den civila strategin motsvarande den militären genomförde under 2009
Bygg en fungerande relation till Karzai och ge honom en utländsk motpart i Kabul med en civil motsvarighet till McChrystals militära befogenheter
Använd USA:s och ISAF-ländernas påtryckningsmedel för att tvinga fram lokalt valda, eller av Kabul utnämnda kompetenta, distriktsguvernörer

Om den civila kampanjen misslyckas rekommenderar CNAS att USA och NATO drar tillbaka sina egna markstridsförband och stöder regeringssidan i det då uppflammande inbördeskriget med mer indirekta medel. Ett scenario vars konsekvenser för Afghanistan och hela regionen gör behovet av en översyn av den civila insatsen i landet akut.

Uppdatering: Obama verkar i alla fall delvis redan vara inne på Exums linje.

Vad var det jag sa...

2010-04-19T20:04:00.002+02:00

Den tyska federala åklagarmyndigheten har idag meddelat att man lägger ner förundersökningen mot överste Georg Klein som beordrade bombningen av de stulna tankbilarna utanför Kunduz 4 september förra året.

Ordern utgjorde inget brott mot tysk eller internationell lag.

Vilket är vad jag själv hävdade när det begav sig. Angreppet utfördes inte enligt gällande insatsregler, men var inte ens i närheten av att utgöra ett brott mot krigets lagar.

Verstöße gegen innerdienstliche Vorgaben, insbesondere gegen einzelne Einsatzregeln (Rules of Engagement) sind nicht geeignet, völkerrechtlich zulässige Handlungen einzuschränken, weil solche Einsatzregeln rein intern gelten und ihnen keine völkerrechtlich verbindliche Rechtswirkung nach außen zukommt.

Till Tomten

2010-04-11T12:38:00.015+02:00

Bara ett av försvarsministerns två utspel inför vårbudgeten var oväntat, men bägge medför risker inför framtiden.

För att börja med överraskningen: Black Hawk som interimshelikopter. Jag har tidigare skrivit om hur svårdödad Helikopter 14 är och det är just den delen som även fortsätter att oroa mig.

Black Hawk som interimshelikopter skapar fler problem än det löser; Black Hawk/Seahawk som ersättare för det havererade Hkp 14-projektet är däremot väldigt vettigt.

UH-60M, eller MH-60S, som en markoperativ Hkp 16A och MH-60R som en marinoperativ Hkp 16B kan lösa alla uppgifter som Försvarsmakten har för medeltunga helikoptrar, utom möjligen trupptransport, lika bra som den fortfarande halvvirtuella Hkp 14A/B. Att parallellt anskaffa två multifunktionsplattformar, i för litet antal, för att lösa samma uppgifter skulle ta helikoptereländet inom FM till nya höjder.

Därmed inte sagt att det inte kommer att hända.

Om jag får lämna min helikopterönskelista till Tomten så ser den för de närmaste åren ut såhär: 30 stycken Sikorsky Seahawk (även känd som Knighthawk) MH-60S och 10 stycken Sikorsky Seahawk MH-60R. Skälet till att jag föredrar Sierra över Mike är att den har större likheter med Romeo och därmed underlättar logistik och underhåll för vad som fortfarande är en liten helikopterflotta.

Inga Hkp 14. Alls. Speciellt inga Bertil och ingen TMS.

Det Black Hawk/Seahawk skulle behöva kompletteras med vore ett mindre antal, säg tio, tyngre trupptransporthelikoptrar som Boeing CH-47F Chinook eller AgustaWestland AW101 Merlin. Den senare kan även fås med samma T700-motorer som Black Hawk-serien.

Jag önskar Allan Widman lycka till i sin fortsatta kamp för att få slut på den härdsmälta Hkp 14 utgör i svensk materielförsörjning. För allas vår skull.

Beslutet att även långsiktigt bibehålla u-båtsvapnet, men med väldigt få båtar tillverkade i väldigt korta serier, innebär att vi kommer att ha u-båtar, men förmodligen inte när och där vi behöver dem.

Ungefär som med helikoptrarna idag.

Föregångslandet

2010-04-06T13:27:00.006+02:00

När Reinfeldt och Borg skapade De Nya Moderaterna var förebilden New Labour. Genom att triangulera, det vill säga anamma de delar av motståndarens politik som attraherar mittenväljare, vann det "nya" partiet här som där. När nu Gordon Brown bett drottningen att få upplösa parlamentet och utlysa nyval kan det bli så att den brittiska politiken åter utgör exempel för vår egen.

Den starka brittiska ekonomin under New Labour byggde på en stark finanssektor och ökade offentliga utgifter; bägge sektorerna befinner sig idag i kris. Som Clinton-kampanjen en gång observerade: “it’s the economy stupid”.

En del på försvarsbloggarna vill kanske tro att försvarsfrågan kommer att spela en viktig roll i höstens svenska valrörelse, men det vore i så fall första gången. Se Clinton.

Om SAAB Automobile tvingats lägga ner hade det inte varit någon tvekan om utgången av höstens val, men nu blir det den ekonomiska optimism som råder under sommaren, eller inte, som kommer att avgöra. Själv upplever jag att hjulen snurrar i mycket hög takt, men valmanskåren består inte enbart av IT-konsulter i Stockholm…

Fokus på Kandahar

2010-03-18T19:57:00.007+01:00

Afghanistanbefälhavaren general McChrystal och NATO:s högste civile representant ambassadör Mark Sedwill höll en presskonferens för Pentagons presskår via telefon igår.

Fokus börjar nu skifta från Helmand till Kandahar, men det betyder inte att Moshtarak på långa vägar är över. Det innebär snarare att de operationer ISAF sedan flera månader genomför för att "forma slagfältet" i och kring Kandahar kommer att trappas upp.

Kandhar-operationen verkar även bli det första stora, och kanske avgörande, provet för underrättelsechefen generalmajor Flynns underrättelsereformer. En god insikt i den lokala politiska, ekonomiska och sociala situationen i operationsområdet blir helt nödvändig för framgång i en mycket komplex situation.

McChrystals chef den regionale befälhavaren general Petraeus vittnade för sin del inför senatens försvarsutskott i tisdags. Ämnet var egentligen nästa års budget, men situationen i Afghanistan och Pakistan tog naturligtvis upp en stor del av de nästan tre timmarna.

Kundfokus

2010-03-11T21:37:00.012+01:00

I samband med domen i Länsrätten så undrade jag över ifall Hägglunds tänkte göra ett allvarligt försök att vinna nästa upphandling på egna meriter eller förlita sig på sin politiska tyngd; det verkar som om man tänker försöka sig på både och.

Samtidigt som den politiska kampanjen fortsätter så har företaget meddelat att man, trots tidigare osäkerhet, ska lämna ett anbud på 113 pansarterrängbilar till försvaret.

Den förenklade och väsentligt billigare versionen av SEP 8x8, som även marknadsförts internationellt som Thor, benämns Alligator. De första detaljerna kring fordonet tyder på att företaget använt den tid överklagandet köpte dem väl och att man faktiskt har en vilja, och en chans, att vinna upphandlingen genom att ha det bästa erbjudandet.

Det blir inte bara billigare utan obeprövad och onödig spetsteknologi utan dessutom bättre. Försvaret behöver inte i första hand innovativa utan fältmässiga pansarfordon. Om det nu är vad Hägglunds beslutat att erbjuda till ett konkurrenskraftigt pris önskar jag dem lycka till.

Om de ska klara leveranstiden så kan de behöva det.

Hemläxa

2010-03-07T13:46:00.001+01:00

Jag har ägnat förmiddagen åt hushållsarbete och att lyssna på några paneldebatter på C-SPAN; jag måste skaffa mig ett liv.

Johns Hopkins School of Advanced International Studies anordnade ett tvådagars seminarium förra veckan om vilka lärdomar som går att dra om COIN-konflikter från Vietnam till Afghanistan, och vilka av dessa som är tillämpbara på situationen i Afghanistan.

Fredagens första paneldiskussion behandlade Irakkriget. Journalisten och författaren Linda Robinson deltog tillsammans med stora delar av CNAS: Patrick Cronin, Andrew Exum och Thomas Ricks.

För att anknyta till gårdagens inlägg så påpekade Andy Exum att det inte handlade om att göra om den amerikanska försvarsmakten till en ren COIN-styrka utan att den behövde vara flexibel nog hantera bland annat COIN, eftersom en framtida fiende alltid kommer att använda de medel USA har bristfälliga motmedel mot.

Den andra tog upp Afghanistan och panelen bestod av Colin Jackson från Naval War College, Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace (som skaffat skägg), Gerald Meyerle från CNA Strategic Studies, USA:s Afghanistanambassadör 2005-2007 Ronald Neumann och John Wood från Near East and South Asia Center for Strategic Studies.

Det hettade till en smula mellan Gilles Dorronsoro och Gerald Meyerle på ämnet vad som gick att lära från den sovjetiska erfarenheten i Afghanistan. Dorronsoro hävdade att de sovjetiska framgångarna under slutet av 80-talet berodde på att KGB var betydligt bättre på underrättelsearbete och hade en bättre partner i det Afghanska kommunistparitet. Detta gjorde Meyerle märkbart upprörd. Han hävdade att det sovjetiska uppträdandet enbart borde tjäna som ett varnande exempel.

En sak som var tydlig är att det är väldigt svårt att dra slutgiltiga och självklara lärdomar av historien, så man ska kanske inte räkna med att det någonsin uppstår konsensus om huruvida operation Moshtarak är/var framgångsrik.

Jämförande krigsvetenskap

2010-03-06T19:07:00.023+01:00

Foto: CJCS

På försvarsbloggarna, speciellt Krigsvetenskapsakademiens Strategi och krigskonst, har debattinläggen och kommentarerna för ett svenskt sega gubbar-försvar börjat komma allt tätare. Jag håller som bekant inte med. Vi kan inte positivt påverka vår säkerhet eller våra intressen genom att trycka i skogen, om den inte ligger i Finland.

En svensk expeditionär förmåga behöver byggas för att möta svenska behov, så vi ska inte dra för omfattande slutsatser av den amerikanska diskussionen om deras försvarsmakts framtid; men man kan dra nytta av andras erfarenheter utan att för den skull göra en copy-paste.

USA:s ÖB amiral Mike Mullen höll en föreläsning på Kansas State i onsdags. Han tog bland annat upp sina erfarenheter av det moderna krigets natur och hur USA:s försvarsmakt och regering bör hantera det. Mullen betonade tre punkter:

Militärmakt, eller snarare militära förmågor och resurser, bör inte vara den sista utvägen
Våld bör, i största möjliga utsträckning, utövas precist och principfast
Kvaliteten på personal, träning och system är viktigare än antalet plattformar

Den första punkten kan av en svensk publik upplevas som väldigt provocerande, men vad han menar är att militären har en unik förmåga till snabba insatser i alla typer av kriser och katastrofer och att den är en tillgång i även politiska och diplomatiska sammanhang. Militären bör därför vara inblandad från första början i en whole of governement approach.

Det bör kanske för säkerhets skull påpekas att han talar om den amerikanska militären.

I USA har Foggy Bottom obetydliga resurser jämfört med Pentagon, USA lägger lika mycket på försvar som resten av världen tillsammans, men i Sverige har SIDA nästa lika stor budget som Försvarsmakten. Deras problem är att de icke-militära instrumenten är för svaga och vårt att de civila har allvarliga samarbetssvårigheter.

Jag antar att alla har sina problem.

Det är en sak att inte oroa sig över antalet plattformar om man för befälet över planetens överlägset mest kapabla försvarsmakt; en helt annan att göra det när man är nere på sin sista.

Mullen hade även en väldigt bra liknelse för hur framgång eller seger i Afghanistan skulle se ut:

In other words, success in these types of wars is iterative; it is not decisive. There isn’t going to be a single day when we stand up and say, that’s it, it’s over, we’ve won. We will win but we will do so only over time and only after near constant reassessment and adjustment. Quite frankly, it will feel a lot less like a knock-out punch and a lot more like recovering from a long illness.

Det var ju en mycket mer kortfattad och kärnfull formulering än mitt eget utdragna försök för någon vecka sedan. En utskrift och video från föreläsningen samt den efterföljande frågestunden finns här.

Petraeus möter pressen och Georgia Tech

2010-02-21T22:20:00.014+01:00

General McChrystals närmste chef, USA:s regionale befälhavare för mellanöstern och centralasien, general David Petraeus var på NBC:s Meet The Press idag. Innan han tillträdde sin nuvarande post var han befälhavare i Irak under The Surge, som han även var den huvudsaklige arkitekten bakom.

Han är i stort sett försiktigt optimistisk angående Operation Moshtarak och den COIN-kampanj operationen ingår i, även om han själv föredrar "realistisk", och han avfärdar helt behovet av tortyr för att få viktiga fångar som mulla Baradar att samarbeta.

Det senare kan för en svensk publik verka som ett lite onödigt uttalande, men förre vicepresidenten Dick Cheney har sedan regeringsskiftet drivit linjen att det är landsförräderi att inte tortera fångar.

Amerikansk politik blir inte mer begriplig om man följer den nära.

Intervjun refereras även av BBC, NBC:s utskrift av hela intervjun finns här och video nedan (inslaget är uppdelat i flera klipp).

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

För den som har en dryg timme att fördriva höll Petraeus även en presentation och besvarade frågor på Georgia Tech 19 januari (det går med fördel att hoppa fram till 0:11:57).

För att kompensera ordflödet i gårdagens inlägg så håller jag mig kort ikväll...

Vinstchanser

2010-02-20T17:12:00.037+01:00

Debatter om Afghanistaninsatsen på nätet handlar ofta till viss del om ifall kriget kan vinnas, och i förlängningen, ifall vi håller på att vinna eller förlora. Synen på Operation Moshtarak är ett aktuellt och konkret exempel.

Går den bra eller dåligt?

Den har inte levererat en slutgiltig seger över Talibanerna, men det var aldrig avsikten eller förhoppningen. Den drar ut på tiden, men det kan till stora delar vara ett resultat av att välja en lugn och metodisk taktik för att minimera civila förluster. Se inslaget från Channel 4 nedan för ett exempel på vad jag menar.

Vad ligger då bakom åsikten om att NATO håller på att förlora mot Talibanerna i Nad-e-Ali? Jag menar att det är ett försök att tillämpa det totala industriella krigets paradigm på en begränsad väpnad konflikt.

Det största exemplet på det Stora kriget är andra världskriget vars permanenta plats i vår populärkultur, med uttryck som spänner från MoH till Tony Beevor, gör att det fortfarande är själva definitionen av krig i mångas världsbild. Det som var utmärkande för andra världskriget, som total mobilisering av hela samhället och totala krigsmål syftande till motståndarens förintelse som stat och/eller nation, återfinns delvis även i andra krig före och efter.

Man kan förenklat säga att det började med Napoleon och slutade med MAD.

Napoleon revolutionerade vad krig mellan stater innebar. Revolutionen och republikanismen möjliggjorde för första gången en total mobilisering av alla resurser i en västerländsk stat. Hans motståndare hade politiska system som innebar små expeditionära arméer som i praktiken var för små och dyra för att riskera att förlora.

Som Stalin skulle observera mer än ett århundrade senare så har kvantitet en egen kvalitet i sig; i alla fall i ett totalt krig skulle jag vilja tillägga.

Den ideologiska och politiska motivationen av massarméerna som följde i Napoleons spår utnyttjade den nyvaknande nationalismen och frihetsretorik; exempel på bägge återfinns ännu i de flesta länders nationalsånger (se klippen nedan). Bägge användes även för att mobilisera båda sidorna i det amerikanska inbördeskriget. I det kriget tvingade industrialiseringen av kriget fram tidiga exempel på den tendens till skyttegravskrig som skulle komma att utmärka västfronten under första världskriget.

Generationen som utkämpade "Det stora kriget" hade vant sig vid fred mellan Europas industrialiserade stater. Krig var något som fördes mot dåligt beväpnade vildar kolonierna. I de krig som fördes i samband med Tysklands enande hade den Preussiska tekniska, taktiska och operativa överlägsenheten gjort dem korta och relativt oblodiga. 1914 hade alla stormakterna egna generalstaber, järnvägar och mobiliseringsförberedelser.

Varken de unga män som uppfyllda, och omgivna, av nationalistisk yra marscherade mot fronten eller de som ledde dem insåg konsekvenserna av ett totalt industrialiserat krig mot en jämbördig motståndare. Deras uppfattning om vad krig, och att vinna ett krig, innebär skulle dock fortfarande kännas igen av en nutid som i övrigt ser deras förväntningar som naiva:

Mobilisera den egna armén och ställ om hela samhället från fred till krig
Besegra fiendens armé i en serie fältslag
Inta fiendens huvudstad
Diktera fredsvillkoren

Det totala krigets logik nådde sin tragiska höjdpunkt i och med atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Förutsättningarna för framtida konflikter ändrades för alltid med det första sovjetiska atombombsprovet 1949. Konsekvenserna av kärnvapenkrig var först inte uppenbara för en generation politiska och militära ledare som vant sig vid andra världskrigets slakt. Innan ett kärnvapenkrig hann bryta ut utvecklades dock doktriner som såg kärnvapenstyrkorna mer som ett medel för avskräckning än en vapen bland alla andra.

Tröskeln blev så hög att kalla kriget förblev kallt i Europa; övriga världen hade inte samma tur.

Koreakriget var det första kriget i den långa stormaktskonfrontation vi brukar benämna kalla kriget och det sista krig som nästan utkämpades av en stormakt enligt det totala industriella kriget. Den amerikanske befälhavaren general Douglas MacArthur ville, helt i linje med hur det förra kriget förts, genomföra omfattande kärnvapenangrepp mot mål i södra Kina. Istället fick MacArthur sparken och USA varken mobiliserade eller tillgrep kärnvapen.

Det Lilla kriget har existerat parallellt med det stora i århundraden. Samtidigt som Napoleon omdanade hur stater utkämpar krig myntades termen Guerilla ("litet krig") för motståndet mot den Franska ockupationen av Spanien. Ickestatliga entiteters militära förmåga har lite gemensamt med den hos en stats militär, men stamkrigaren och rövaren fanns långt innan soldaten och polisen.

Det statliga våldsmonopolet är både en förutsättning för, och ett resultat av, starka stater som kontrollerar hela sitt territorium. Det är inte på något sätt en naturlag utan måste aktivt upprätthållas.

Det Lilla krigets mål är, liksom dess medel, som regel begränsade. Innan Usama bin Ladin hade ingen föreslagit att erövra hela världen med terrorism, bakhåll och vägbomber. Även stater utkämpar dock begränsade väpnade konflikter; inte bara mot ickestatliga aktörer utan även mot varandra.

Det Lilla kriget mot en stat, oavsett om det är den egna eller en ockupationsmakt, handlar om att störa statens maktutövning genom våldsaktioner riktade mot svaga punkter som logistik eller ämbetsmän i sina hem. Syftet är att provocera fram överreaktioner från staten, etablera den egna bilden av konflikten bland befolkningen i övrigt samt göra det så kostsamt för staten att den drar sig tillbaka och låter de små krigarna ta över kontrollen.

Om en gerillakampanj innehåller regelrätta fältslag har den antingen gått riktigt illa eller så är det ingen gerillakampanj. Det var ingen gerillaarmé som intog Saigon 1975, det var den reguljära Nordvietnamesiska.

"Interventioner" har varit betydligt vanligare än "krig" de senaste årtiondena. Detta är inte bara en fråga om politiskt korrekt nyspråk. Rent folkrättsligt så är krig något som utkämpas mellan två stater. Dagens konflikter är som regel antingen subnationella eller överstatliga. De har ofta sina rötter långt tillbaka men då doldes de av det större Kalla kriget och tolkades i den kontexten.

Ett land där stormaktsrivalitet samverkade med subnationella konflikter på ett katastrofalt sätt är Afghanistan.

Den moderna afghanska staten grundades 1747 av Ahmad Shah Durrani. Under 1920-talet hade kortlivade försök att importera kemalistiska idéer mött våldsamt motstånd, men den pashtunska monarkin överlevde fram till en statskupp 1973; en ny kupp 1978 förde kommunistpartiet till makten (en Aprilrevoultion att motsvara Oktoberrevolutionen).

Det här öppnade sprickor längst flera dimensioner inom det afghanska samhället:

Mellan höger och vänster i en västerländsk mening
Mellan modern sekulär stad och traditionell islamistisk landsbyggd
Mellan och inom olika folkgrupper, stammar och klaner

Konflikten blir väpnad när en samling Gudskrigare, eller Mujahedin, börjar ett Litet krig mot kommunistregeringen i Kabul. USA väljer att i det läget hälla bränsle på elden genom att ge dessa stöd enligt logiken att fiendens fiende är min vän - eller i alla fall min tillfälliga allierade.

USA:s mål är att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda så mycket som möjligt.

Kommunistregeringen i Kabul sätter hårt mot hårt och i mars 1979 tillträder Hafizullah Amin som ny president. Hans hårdhänta och kompromisslösa metoder stärker bara upprorsmännens ställning och situationen blir kritisk för den seniore partnern Sovjetunionen.

Sovjetunionen har genom sin officiella ateism redan en viss oro över lojaliteten hos delar av den muslimska befolkningen i de centralasiatiska delrepublikerna. Den islamistiska revolutionen i Iran och det tilltagande islamistiska upproret i Afghanistan ses som allvarliga hot mot statens säkerhet. Eftersom den afghanska ledningen inte verkar förmögen att lösa uppgiften behöver den uppenbarligen "hjälp"; denna kommer i from av den sovjetiska invasionen på julafton 1979.

Sovjetunionens mål är att säkra en stabil och lydig regering i Afghanistan som kan hindra vågen av islamistisk radikalisering från att fortsätta norrut.

De två supermakternas respektive mål leder till att kriget i Afghanistan är två helt olika typer av konflikter beroende på om man befinner sig i Washington eller Moskva.

USA utkämpar ett Litet krig via ombud. Eftersom målet inskränker sig till att skada Sovjetunionens intressen räcker det att genom de pakistanska och saudiska underrättelsetjänsterna ge de lokala små krigarna medel att göra detta. Hur detta sker, vilka det gynnar i regionen och vilken påverkan detta får på situationen efter kriget ses inte som relevant.

USA:s krigsmål uppnås om det Lilla kriget blir framgångsrikt i att motverka statens maktutövning eller orsakar fienden betydande förluster.

Sovjetunionen utkämpar ett begränsat krig för att slå ner ett uppror i en klientstat; man bekämpar med andra ord ett Litet krig både direkt och genom ombud. Detta är en betydligt större utmaning än att bedriva ett uppror eftersom det kräver kontroll över befolkning och territorium och inte bara möjlighet att verka inom dem.

Sovjetunionens krigsmål uppnås om det Lilla kriget misslyckas, statens maktutövning blir effektiv samt att den egna kontrollen över den staten bibehålls.

Så vem vann?

Det beror på vad man menar med att vinna.

USA lyckades mycket väl med att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda. Även om Sovjetunionen till slut tvingades dra sig tillbaka så lämnade man efter sig en kommunistregering som behöll kontrollen över de afghanska städerna tills Sovjetunionens sammanbrott tog bort dess förutsättningar för att överleva.

Det är däremot mycket enkelt att säga vilka som förlorade; runt 1,5 miljoner afghaner förlorade sina liv.

Komplexa konflikter med begränsade mål får sällan tydliga och slutgiltiga utfall. De är inte totala förintelsekrig utan politik med andra medel. Konsekvenserna för de som är direkt drabbande kan dock fortfarande bli absoluta.

Så kan vi vinna nu, och i så fall: vinner vi? Det beror på hur man definierar vinna, men jag skulle svara: "ja" och "vi får se".

Vårt, det vill säga Sveriges, FN:s, EU:s, NATO:s och USA:s, mål i Afghanistan är att skapa en stabil stat som inte utgör en fristad för terrorister. Den militära delen av det uppdraget vilar på NATO:s ISAF-styrka, där Sveriges militära insats i Afghanistan ingår, och målet med den insatsen är att stabilisera säkerhetsläget och bygga upp Afghanistans kapacitet att ta över säkerhetsansvaret.

Sedan president Obamas tillträde har USA:s ledarskap för insatsen förnyats och både en ny strategi och tillräckliga resurser har tillförts; eller tillförs under första halvåret i år.

En del misstolkar tal om att besegra Talibanerna som en avsikt att nedkämpa dem till siste talib, men så är icke fallet. Det viktiga är inte att döda Talibaner utan att hindra dem från att uppnå sina mål. För att utkämpa sitt Lilla krig så behöver de kontrollera befolkningen och hindra staten från att kontrollera territoriet.

Den nu pågående Operation Moshtarak är första gången som alla element samverkar som tänkt. Tillräckliga NATO-styrkor för att ta mark utan att förlita sig på tyngre eldunderstöd, afghanska enheter som i största möjliga mån står för direktkontakten med lokalbefolkningen samt en afghansk och internationell civil insats i den militärens fotspår.

Det är inte säkert att det lyckas, men om vi ska vinna i Afghanistan så är det såhär det behöver göras.

Även om Talibanerna förlorar kontrollen över landsbygden i sina kärnområden i Helmand och Kandahar så har de dock fortfarande kvar sin fristad i Pakistan.

Eller har de det?

Den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI byggde en gång upp Talibanrörelsen som ett sätt att säkra ett pålitligt Indienfientligt strategiskt djup i Afghanistan. Talibanernas exilregering Det islamiska emiratet Afghanistans Shura majlis har om något år tillbringat ett årtionde i Quetta, Pakistan.

Den senaste veckan har dock tre mycket tunga Talibanledare gripits av ISI: rörelsens näst högste ledare mulla Abdul Ghani Baradar, skugguvernören i Kunduz mulla Abdul Salam och skugguvernören i Baghlan mulla Mir Mohammad.

Om det här är början på en trend, och det här innebär att Pakistan börjar agera mot den afghanska delen av Talibanrörelsen på samma sätt som man agerat mot delar av den rent inhemska, då kan det innebära att Quetta shuran inte längre är säker i Quetta.

Om Talibanerna förlorar sin fristad i Pakistan så är de besegrade inom ett år.

Om.

Bara det utökade tryck dessa gripanden utgör, när de nu kommer samtidigt med en NATO-offensiv för att beröva Talibanerna kontrollen över sina kärnområden i Afghanistan, är dock mycket välkommet.

Det tyder kanske inte nödvändigtvis på att vi vinner, men vi har i alla fall slutat förlora.

Regeringslådan

2010-02-14T01:10:00.008+01:00

Operation Moshtarak, den senaste offensiven i Afghanistan, kom inte som en överraskning för någon eftersom den medvetet basunerats ut i förväg. Tanken var att ge civilbefolkningen möjlighet att lämna området, eller ta skydd, och Talibanerna en möjlighet att slinka undan.

Målet är nämligen att ta kontroll över området; inte nödvändigtvis döda Talibaner.

Visa större karta

Det här är den första större operation som helt, och från början, följer general McChrystals COIN-strategi. Alla skillander jämfört med Khanjar, som genomfördes strax efter hans tillträde som befälhavare, är till det bättre.

Betydligt större andel Afghanska styrkor (1/3 av markstridsförbanden istället för 1/10)
Operationen är politiskt förankrad på nationell, regional och lokal nivå i Afghanistan
Färdigt civilt biståndspaket
Färdig "regeringslåda" med lokal guvernör, administration och polis

Risken för något som liknar något av slagen om Fallujah är obefintlig. Den militära operationen går än så länge enligt planerna och förväntas inte stöta på några större problem. Den verkliga utmaningen kommer dock när "regeringslådan" ska öppnas.

Kommer innehållet att imponera på lokalbefolkningen nog för att vinna över dem?

Även om det här inte är Det Avgörande Slaget så är det såhär kriget är tänkt att vinnas. Prototypen behöver visa sig tillräckligt lovande för att bygga vidare på om vi ska ha en chans till framgång.

So far so good.

Behovsanalys

2010-02-07T02:01:00.026+01:00

Jag hamnade i en debatt med Sumatra om bland annat sega gubbar bland kommentarerna till ett inlägg på Strategi och krigskonst för två veckor sedan. Det här ganska långa inlägget är delvis en fortsättning på den.

Jag har varit lite osynlig på min egen och "de vanliga" bloggarna under veckan, men både Chefsingenjören och Wiseman tog igår upp pågående förändringar i vår strategiska situation; hur vi påverkas av USA:s QDR och Medvedev-doktrinen respektive hur vår ovilja att låta den solidaritetsförklaring vi avgett få någon som helst substans påverkar andras bild av oss.

I samband med solidaritetsförklaringen har jag några gånger uttryckt det som att den måste få bli dimensionerande eller dras tillbaka. Det här inlägget är ett försök att vara mer konstruktivt, mindre om vad jag är mot och mer om vad jag är för, och definiera vad jag menar med dimensionerande.

Ryssland har varit Sveriges största säkerhetsutmaning i över trehundra år. För ett litet grannland till Ryssland spelar det mindre roll om det senare har tsarvälde, kommunistdiktatur eller pseudo-demokratiskt och nationalistiskt styre; Ryssland är Ryssland och om man inte är försiktig så kan man bli det själv med.

Ibland räcker det inte ens att vara försiktig.

Sedan Sovjetunionens fall har de baltiska staternas återvinna frihet inneburit att Rysslands tillgång till Östersjön begränsas till St Petersburg längst in i Finska viken och den lätt avskurna Kaliningradenklaven. Den politiska omvälvningen kring Östersjön var större än de nya gränserna och innebar inte bara att de baltiska länderna utan även Sverige och Finland integrerades i västliga strukturer.

Under det sena 90-talet var förhoppningar om rysk vilja att integreras i väst tillsammans med rysk militär svaghet oemotståndliga skäl för Sveriges politiker att, med Baltikum och Finland som buffert, lägga statens medel på saker som vinner röster.

Så påbörjade Försvarsmakten sin ”strategiska time out”. Konsekvenserna kan sammanfattas som avrustning; ständiga omorganisationer och flyttkaruseller med påföljande organisatoriskt kaos samt en knappt mätbar operativ ambitionsnivå.

Det enda kvantifierbara målet som överlevde var storleken på de internationella insatserna. Det här har lett en del till att ge de internationella insatserna skulden för invasionsförsvarets avveckling. Ståndpunkten har bland annat varit vanlig i samband med debatterna kring den så kallade Afghanistandoktrinen.

Jag tror tvärtom att vi kan tacka de internationella ambitionerna för att vi har kvar något försvar överhuvudtaget. När konsensus inom det svenska försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget var att den eviga freden brutit ut i Norden var det bara behovet av internationella insatser som kunde motivera försvarsanslagen.

Samtidigt som vi själva blivit så nära NATO-medlemmar ett land kan bli utan att faktiskt vara det har vi även hjälpt de baltiska länderna med vapen och aktiv hjälp in i NATO. En rationell politik helt i linje med svenska säkerhetsintressen om än inte svensk säkerhetspolitisk retorik.

Så länge våra östra grannländer är oberoende och väl förankrade i NATO och EU är ett omfattande isolerat ryskt anfall mot svenskt territorium i det närmaste omöjligt. Logistikkedjan från St Petersburg och Kaliningrad håller inte för flera divisioner på andra sidan Östersjön.

Därför är Baltikums fortsatta frihet ett vitalt svenskt säkerhetsintresse.

Även ett begränsat isolerat anfall är extremt osannolikt. Det Gotlandsscenario som Bo Pellnäs framfört under flera år är mer sannolikt men bara som en del av en större operation för att invadera och ockupera ett eller flera baltiska länder. I det läget skulle frambaserade kust- och luftvärnsrobotförband på Gotland kunna skära av Baltikum från förstärkningar.

I ett större perspektiv är det svenska samhället och den svenska ekonomin extremt beroende av system av system och globala flöden. Ett bra exempel på det senare är Operation Atalanta. Att skydda sjöfarten är en av flottans kärnuppgifter som aldrig borde avvecklats och vi behöver kunna ha en närvaro där våra flöden är sårbara.

Det kan dock lika gärna behöva ske i Östersjön som i Adenviken och i det senare fallet med en motståndare med tillgång till mer än lätta vapen och små motorbåtar. Även om konsekvenserna av ett storskaligt angrepp naturligtvis är värre är sannolikheten för något som kan liknas vid kanonbåtsdiplomati betydligt högre.

De säkerhetspolitiska slutsatserna bör vara att bygga upp ett operativt nordiskt försvarssamarbete inom NATO. Bara NATO har de nödvändiga strukturerna för det nära samarbete som skulle krävas och de enda nordiska länderna utanför NATO är Finland och Sverige.

För tio år sedan fanns kanske möjligheten att EU skulle bygga upp en parallell ledningsorganisation under fransk ledning, men det franska återinträdet i NATO:s alla strukturer har stängt den dörren. De resurser för militär ledning och samverkan EU behöver i framtiden kommer att ”lånas” av NATO utöver de för mindre fredsbevarande operationer.

Försvarsmakten är redan helt NATO-anpassad och i och med solidaritetsförklaringen har vi även redan tagit hela risken med att ingå en allians. Det är dock bara genom fullt medlemskap som vi får fördelarna med den investering vi gjort.

Som jag skrivit tidigare så finns det dock historia som förskräcker när det gäller hur Sverige anslutit sig till internationella samarbeten.

När det gäller den amerikanska orminriktningen så påverkar den oss mindre än övriga Europa. Den hjälp vi skulle behöva i ett krisläge vore flyg- och amfibiestridskrafter som snabbt kan omgrupperas globalt.

Hur bör då försvaret se ut för att möta hoten ovan inom ramen för den säkerhetspolitiken? Det som behövs för det nationella militära försvaret är ett starkt skalförsvar. Utöver detta krävs en robust expeditionär snabbinsatsförmåga i närområdet och en begränsad förmåga till insatser utanför det.

Den försvarsmakt som beskrivs i IO 2014 är otillräcklig för att möta de två inledande behoven; den går dock att bygga vidare på om man behåller viss dimensionerande utrustning och infrastruktur. Det handlar med andra om en målbild för IO 2020.

Det finns mycket som är bra med den pågående omställningen som behöver tas till vara:

Fokus på operativ förmåga och på snabbt gripbara modulära förband med anställda och kontrakterade soldater
För snabbinsatser i närområdet, och de flesta insatser utanför det, är bataljonstridsgrupp den relevanta förbandsstorleken
Den höjda ambitionsnivån för Hemvärnet

Det som oroar är bland annat att:

Genomförande av det nya personalförsörjningssystemet verkar hafsigt och forcerat
En kris i närområdet kräver förmåga till brigadstrid; vilket kräver mer än brigadstaber
Steget från målsättning till levererbar operativ effekt är mycket långt och dyrt

Det som saknas på armésidan är reservbrigader eller möjligen reservbrigadstridsgrupper. Plural. Förband som inte behöver rotera genom perioder av beredskap och insats på samma sätt som de övriga kontraktsförbanden men väl hållas samövade och fullt utrustade. Organisatoriskt bör de vara uppbyggda som de övriga manöverförbanden för att bibehålla full interoperabilitet och modularitet, men eftersom det rör sig om förband som normalt bara ska mobiliseras vid en allvarlig kris i närområdet bör det dock uteslutande röra sig om mekaniserade förband.

Dessutom behöver RBS 97 bytas ut mot ett modernt system med lång räckvidd och förmåga att bekämpa både kryssnings- och medeldistansrobotar; det vill säga MEADS eller SAMP/T.

Det som saknas på marinsidan är volym och slutförda projekt. Visbykorvetterna behöver färdigställas; inklusive RBS 15 Mk3/4, luftvärnsrobotar och UAV. Om klassen håller vad den lovar bör den förlängas med tre fartyg. För att klara eskortrollen bör fyra till sex lätta fregatter anskaffas. Ett modernt alternativ med låg risk kan vara att ta rygg på den Israeliska MEKO CSL ordern som verkar vara på gång. A26 ordern behöver utökas till tre enheter för en ubåtsflottilj på sex u-båtar i två klasser och ett andra stridsstödsfartyg beställas.

Syftet med dessa nya kölar är att alltid ha svenska ytstridsfartyg på Östersjön och u-båtar under dess yta.

Alltid.

Om vi ska kunna verka med brigadstridsgrupp i Baltikum behöver vi dessutom kunna få dit den och hålla den försörjd. I ett läge med förhöjd spänning, vilket är en förutsättning för att behovet ska uppstå, krävs det eskortfartyg för det.

Det som saknas på flygvapensidan är vapen-, stör- och spaningssystem till Gripen samt helikoptrar. Nya jaktrobotar är på gång men hur blir det med ersättarna för RB 75 och BK 90? På sikt kan en operativ efterföljare till nEUROn ge Flygvapnet förmåga att bekämpa mål djupt inne i fientligt luftrum. En lösning som finns tillgänglig redan idag, och till ett väsentligt lägre pris, är kryssningsrobotar som KEPD 350 Taurus.

Flygvapnet var väldigt diskreta angående Sk 37E "Störviggen" så länge de flög, så det är möjligt att den nuvarande förmågan bara är hemlig; man kan ju alltid hoppas. Spaningskapseln SPK 39 börjar bli materielprojektens Duke Nukem Forever. Det är kanske dags att börja titta på alternativen.

Någon gång kring 2020 behöver även samtliga Gripar börja moderniseras till en så ambitiös E/F-modell som möjligt. Den som vill spara pengar på HTM:en bör titta på videoklippet nedan.

Även om och när eländet med Helikopter 14 får ett slut och alla 18, eller möjligen 25, maskinerna är operativa någon gång på andra sidan 2020 så kommer de att vara alldeles för få. 18 medeltunga helikoptrar räcker inte ens för ubåtsjakt, räddning och stöd till jägar- och specialförbanden. Transport av trupp och last för ens de två lätta bataljonernas behov kräver lika många till även om vi inskränker oss till att kunna lyfta en kompani i taget.

Nu när det gamla bassystemet är avvecklat, och Flygvapnets numerär så låg, måste baserna få eget permanent luftförsvar och fortifikatoriskt skydd. Ska vi kunna ta emot andra länders stridsflyg behöver det förberedas med bland annat upprättandet av reservbasbataljoner.

Som Clausewitz påpekade så är den bästa strategin att alltid vara stark. Om ett användande av militära maktmedel mot ett av grannländerna i väst innebär väpnad konflikt med ett samlat Norden inom NATO så lockas ingen rysk ledare av alternativet.

Vi uppnår därmed den framtid av hundvalpar, fred och Pripps blå-stunder i skärgården vi är ute efter.

Jag hoppas att jag tolkat Folkpartiets försvarspolitiska utspel rätt i att det är i samma riktning som mina förslag ovan. Allan Widman skrev på sin blogg igår att han skulle lägga upp ett inlägg i frågan under dagen. Vi får ser om det verkar fortsätta peka i rätt riktning.

Uppdatering: Intervjun i SvD och på ledarbloggen var ju i alla fall lovande.

Frånvaromeddelande

2010-01-25T21:26:00.000+01:00

När jag började blogga hade jag ursprungligen tänkt att vara lite bredare i mitt ämnesval. Nu blev det mest försvars- och säkerhetspolitik eftersom det är frågor jag inte kan lufta IRL utan att omgivningen snabbt får något frånvarande i blicken.

Om de är artiga.

Till skillnad från de flesta som bloggar om försvarsfrågor är det inget professionellt intresse, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag till skillnad från dem varken behöver vara anonym eller vinna era röster.

Forsno är ett nick och inte en pseudonym; jag syns med både namn och bild till höger.

Jag har dock funderat över om jag inte presenterar en mer begränsad bild av mig själv än vad jag skulle gjort om jag hade varit anonym. Till exempel lyser allt som har med både privatliv och jobb att göra som regel med sin frånvaro i bloggen, även om det naturligtvis ibland färgar det jag skriver.

Yrkeslivet kommer dock att ställa lite större krav på min tid de kommande veckorna så det kan bli lite glest mellan inläggen.

Oroande taktikutveckling

2010-01-18T12:22:00.007+01:00

Talibanerna har under morgonen genomfört en terroristattack mot Kabul som ser ut att ha använt en vidareutveckling av den taktik Lashkar-e-Taiba använde i Bombay 2008. Det ser dock ut som om självmordsbombare spelat en större roll den här gången.

Det här är inte ett tecken på att Talibanerna är på väg att erövra Kabul.

Det är dels bevis på att de organisatoriska skillnaderna mellan al-Qaida, Lashkar-e-Taiba och Talibanerna inte utgör något hinder för operativt samarbete eller militärtaktiskt utbyte; även om de inte är del av samma organisation är de alla del av samma jihad.

Det är dels någonting som kunde hänt i vilken huvudstad som helst och som kommer att hända i fler huvudstäder.

Han e bakom're!

2010-01-13T18:27:00.041+01:00

Jag är för ett svensk NATO-medlemskap, men mot att vi fortsätter att backa in i alliansen på samma sätt som vi backade in i EU.

EU-medlemskapet presenterades för medborgarna som en ekonomisk nödvändighet i samband med en finanskris. Genom att framställa EU som det frihandelsområde det ursprungligen var, snarare än den politiska union det var på väg att bli, gick det att ansöka och gå med utan att ifrågasätta den svenska självbilden.

Att undvika de grundläggande frågorna har dock varit starkt bidragande till att den svenska opinionen efter 15 år av medlemskap fortfarande är uppdelad i Ja och Nej; även om den dimensionen tack och lov är i avtagande.

En svekdebatt är inte helt obefogad i Europafrågan och svek är ingenting vi vill ha förknippat med vår säkerhetspolitik. Den risken finns. På ett liknande sätt har nämligen den försvars- och säkerhetspolitiska förändringen sedan början av 90-talet skett utan någon som helst debatt i kärnfrågan.

Försvarsmakten är idag mer NATO-anpassad än de flesta NATO-länders, samtidigt som förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige är obefintlig och de ensidiga utfästelser vi gör i solidaritetsförklaringen går längre än de i Atlantfördragets artikel fem.

Inget av detta är tillfälligheter eller utan djupa rötter i vår nutidshistoria.

När "Sveriges beredskap är god" gick från att vara en besvärjelse till att bli grunden i den svenska neutralitetsmytologin var regering och försvarsledning realister nog att inse att Sverige omöjligt kunde stå emot Sovjetunionen utan hjälp från NATO.

Medborgarna ansågs dock inte mogna nog att betros med kunskap om landets verkliga strategiska överväganden. Tro nu inte för ett ögonblick att detta rörde sig om att hålla någonting hemligt från Sovjetunionen; de visste redan allt och vi visste att de visste.

Med åren fick myterna allt större betydelse i och med att nya generationer av politiker växt upp med dem. Den svenska neutralitetspolitiken var inte längre egennyttig, och vad som räddat oss undan kriget, utan moraliskt överlägsen (och vad som räddat oss undan kriget).

Det är kanske bättre för självkänslan att tro att det var vår höga moral snarare än vår järnmalm som höll oss ur kriget och uppbyggligare att tro att det var unika svenska kvalitéer, snarare än det faktum att vårt land inte låg i ruiner, som låg bakom rekordåren.

Någon som anmanat den här värdsbilden har dock svårt att se poängen med att söka europeiska eller transatlantiska lösningar på våra utmaningar; därav det fortsatta behovet av att inte tala klarspråk.

Det är därför väldigt positivt att allt fler börjar kräva en öppen och saklig debatt om Sveriges förhållande till NATO; nu senast med en debattartikel av Annika Nordgren Christensen och Ulf Henricsson i SvD.

Jag tycker för övrigt att Annika Nordgren Christensen och Allan Widman med flera ska börja debattera NATO i alla tillgängliga fora tills de ortodoxas tystnad blir så pinsam att även den trognaste partifunktionär måste ta debatten.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att ha tvingat in oss själva i NATO när den nuvarande situationen blivit tillräckligt ohållbar. Min gissning är att detta i så fall inträffar efter 2015 men innan 2025 och utan föregående debatt.

I alla fall ingen där Socialdemokratiska partiföreträdare deltar frivilligt.

Rubriken bör läsas på gammaldags Stockholmsdialekt; tänk Robban Aschberg, Jacques Wallner eller Jerry Williams.

Summ und Brumm

2010-01-13T12:31:00.023+01:00

BAE Systems Hägglunds marknadsdirektör Tommy Gustavsson-Rask uttalar sig till Radio Västernorrland angående företagets chanser i AWV 2014 Mk II. Hägglunds är osäkert på om de ska delta i upphandlingen.

– Vårt SEP-fordon är byggd för en svängdiameter på 16 meter, säger Tommy Gustafsson-Rask, marknadsdirektör. I det nya underlaget sägs det 23 meter som gynnar våra konkurrenter.

Det bör i sammanhanget påpekas att det var ändringen under pågående upphandling snarare än kravet i sig Länsrätten hade invändningar mot. I den nu aktuella RFQ:n är skallkravet att fordonen ska kunna vändas mellan två väggar med 23 meters mellanrum och börkravet 16 meter.

Ett fordon behöver med andra ord klara 23 meter för att få delta i upphandlingen men kan tillgodoräkna sig förmågan att klara 16 meter; en förmåga som för övrigt inte på något sätt är unik för SEP.

Det här vet naturligtvis även Hägglunds marknadsavdelning.

Det skulle dock vara tjänstefel av dem att erkänna de verkliga anledningarna till att de behöver överväga ifall de kan konkurrera: att de får svårt att få ner priset till just de 2,5 miljarder de nämner och att tillräckligt snabbt leverera operativa fordon i tillräckligt antal.

Klassisk spinn. Så klassisk att det fick mig att tänka på Wagner och inledningen på andra akten av Den flygande holländaren:

Summ' und brumm', du gutes Rädchen,
munter, munter, dreh' dich um!
Spinne, spinne tausend Fädchen,
gutes Rädchen, summ' und brumm'!

Uppdatering: Det första YouTube-Klippet jag hittade hade inte tillräckligt med oomph så jag lade först in en aria som kommer strax efteråt; sjungen av den alltid lika gudomliga Nina Stemme. Jag hittade dock till slut versionen nedan från en Bayreuth-uppsättning, med som man kan förvänta sig betydligt mer schwung. Andra akten börjar vid 2:58.

Kvalitet eller kvantitet?

2010-01-11T19:26:00.008+01:00

Robert Haddick, från Small Wars Journal och Foreign Policy, har skrivit en artikel med rubriken What Afghanistan Can Learn from Colombia i högertankesmedjan American Enterprise Institutes tidskrift The American.

Se där bevis på att jag inte får hela min världsbild, eller i alla fall inte alla mina argument, från CNAS.

Haddick menar att situationen i dagens Afghanistan har stora likheter med 90-talets Colombia; om något så var våldet, korruptionen och området under gerillans kontroll mer utbredda i det senare fallet. Lösningen i fallet Columbia var att stärka kvalitén på arméns professionella manöverförband kombinerat med lokala värnpliktiga hemvärnsplutoner.

En viktig faktor i den ökade förmågan för manöverbataljonerna var att gå från en helikopterstyrka med 20 helikoptrar till en med 255. Ett närmast surrealistiskt antal jämfört med svenska förhållanden.

En fördel med lokala hemvärnsförband i Afghanistan skulle enligt Haddick vara att möjligheten att tjänstgöra lokalt skulle minska risken för deserteringar, något som idag är ett mycket stort problem för ANA. Frågan är om det finns tid till att bygga kvalitet när det inhemska stödet för insatsen är så skakig i ISAF-länderna, men lokal milis borde gå snabbare att få på fötter än luftburna bataljoner.

Det finns redan ett Afghan Public Protection Program att bygga på, men det är än så länge ett pilotprojekt i Wardak.

Nya ministernomineringar

2010-01-09T11:45:00.007+01:00

President Karzai har lämnat in en ny lista med ministernomineringar till parlamentet. Förra helgen avvisades 17 av 24 då nominerade, den mest ökände av dem Isamil Khan, och ingen av dessa har nominerats igen. Dock har ännu inga nya namn nominerats till ministerierna för vatten och energi samt kommunikation.

Kanske vill Karzai fortfarande kunna locka någon lokal storman med affärsmöjligheterna som följer med kontrollen av stora infrastrukturprojekt.

Talmannen Mohammad Younus Qanuni hoppas på att kunna hålla omröstningen på torsdag.

Om de nya nomineringarna är lämpliga ministrar återstår att se, men som jag skrev sist så tycker jag att det, trots eventuella olägenheter och förseningar, är positivt att det afghanska parlamentet tar sin roll på allvar.

Best Practice

2010-01-06T12:14:00.000+01:00

Idag tänkta jag laga copypasta på rapporten i gårdagens inlägg. I Fixing Intel tar författarna upp ett föredömligt exempel från Helmand:

In late June 2009, a small number of U.S. Marines and British soldiers were the only foreign forces in Nawa, a district of 70,000 farmers in Afghanistan’s Helmand province. The American and British troops could not venture a kilometer from their cramped base without confronting machine gun and rocket fire from insurgents. Local farmers, wary of reprisals by the Taliban, refused to make eye contact with foreign soldiers, much less speak with them or offer valuable battlefield and demographic information.

The tide began to turn in Nawa on July 2, when 800 Marines descended in helicopters and began sweeping across the district on foot, establishing nearly two dozen patrol bases in villages and cornfields along the way. Five months later and with few shots fired by Marines after their initial operation, the situation in Nawa is radically different. Insurgents find it substantially more difficult to operate without being ostracized or reported by farmers; government officials meet regularly with citizens to address their grievances, removing this powerful instrument of local control from the Taliban’s arsenal; the district center has transformed from a ghost town into a bustling bazaar; and IED incidents are down 90 percent. Nawa’s turnaround, although still fragile, could not have occurred without population-centric counterinsurgency techniques. This evolution illustrates the pivotal role intelligence plays when a battalion commits itself to understanding the environment at least as well as it understands the enemy.

The men of 1st Battalion, 5th Marines who fanned out across the district that hot July morning had to operate with no more supplies than they could carry on their backs. For weeks, they had no hardened bases, little electricity, and only radios for communication. The battalion S-2 and deputy intelligence officers, finding their unit widely dispersed across an alien environment without classified or unclassified data networks, responded with two particularly farsighted decisions. First, they distributed their intelligence analysts down to the company level, and second, they decided that understanding the people in their zone of influence was a top priority.

By resisting the urge of many intelligence officers to hoard analysts at the command post, the S-2 and his deputy armed themselves with a network of human sensors who could debrief patrols, observe key personalities and terrain across the district, and – crucially – write down their findings. Because there were not enough analysts to send to every platoon, the infantry companies picked up the slack by assigning riflemen to collate and analyze information fulltime.

While the concept of forming mini S-2 shops at the company level is not new (the Army calls them Company Intelligence Support Teams; Marines call them Company-Level Intelligence Cells), it is uncommon for them to be staffed with more than a pair of junior soldiers. First Battalion, Fifth Marines saw things differently. Alpha Company, for instance, dedicated five non-commissioned officers to their intelligence cell.

The battalion intelligence officers refused to allow the absence of a data network to impede the flow of information. Each night, the deputy intelligence officer hosted what he called “fireside chats,” during which each analyst radioed in from his remote position at a designated time and read aloud everything learned over the last 24 hours. Using this approach, daily reports incorporated a wide variety of sources: unclassified patrol debriefs; the notes of officers who had met with local leaders; the observations of civil affairs officers; and classified HUMINT reports. The deputy intelligence officer typed up a master report of everything called in by analysts and closed each “chat session” by providing them with an updated list of questions – called “intelligence requirements” – for the companies to attempt to answer.

In the earliest days of the operation, many of these questions dealt with basic logistical matters, such as the location and conditions of roads, bridges, mosques, markets, wells, and other key terrain. Once these were answered, however, the focus shifted to local residents and their perceptions. What do locals think about the insurgents? Do they feel safer or less safe with us around? What disputes exist between villages or tribes? As the picture sharpened, the focus honed in on identifying what the battalion called “anchor points” – local personalities and local grievances that, if skillfully exploited, could drive a wedge between insurgents and the greater population. In other words, anchor points represented the enemy’s critical vulnerabilities.

The battalion soon found one to exploit. Many local elders, it turned out, quietly resented the Taliban for threatening their traditional power structure. The Taliban was empowering young fighters and mullahs to replace local elders as the primary authorities on local economic and social matters. Despite this affront to the elders, they were too frightened to openly challenge the Taliban’s iron-fisted imposition.

Based on its integrated intelligence, 1st Battalion, 5th Marines took steps to subvert the Taliban power structure and to strengthen the elders’ traditional one. The battalion commander partnered with the district governor, traveling with him constantly and participating in impromptu meetings with citizens to build their confidence in Afghan and U.S. security. To demonstrate the benefits of working with the Afghan government, the battalion facilitated development projects that addressed grievances identified through coordinated surveys of the populace by Marines and civilian officials. These efforts paid off. The district governor persuaded elders to reconstitute a traditional council featuring locally selected representatives from each sub-district. The council now serves as the primary advisory board to the Afghan government in Nawa.

To be sure, various chips had to fall the right way in order for our forces to enable this positive turn of events. Nawa was lucky to have a charismatic governor and a modern battalion commander who, together, ran their joint effort like a political campaign as much as a military operation. The robust presence of security personnel (there was one Marine or Afghan soldier or policeman for every 50 citizens) was also vital.

But the battalion’s intelligence effort was equally decisive. Battalion leadership understood that driving a wedge between the people and the insurgents would advance the U.S.-Afghan mission, and it geared its intelligence toward understanding the environment, knowing this would ultimately make Marines safer than would over-concentrating on the IED threat. Crucially, the battalion commander took an active role in feeding and guiding the collection effort. His priority intelligence requirements, which he frequently updated, asked who the local powerbrokers were and what social dynamics were ripe for exploitation. A visitor to the district center of Nawa last June, before the battalion arrived, would today not recognize the bustling marketplace. Farmers who last summer would have said nothing upon spotting the Taliban burying a roadside bomb now chase them away themselves.

[---]

To the extent that intensive intelligence analysis pays dividends against IEDs, it appears to occur when analysts are closest to where the problem lies – at the ground level. Even then, the effort seems to have less impact than analysis aimed at exploiting social networks and associated powerbrokers to marginalize insurgents across the board. As an example, one brigade in Regional Command East devoted a robust multi-functional team of intelligence collectors and analysts solely to countering IEDs and without a doubt, they had a positive impact. There was only a 20 percent increase in IEDs in their area, compared to triple-digit percentage increases in IED attacks in neighboring brigade battle spaces. But these results pale in comparison to the experience of 1st Battalion, 5th Marines in Nawa, where they not only saw a zero increase in IED attacks, but experienced a 90 percent decrease in IED activity. The 1st Squadron, 91st Cavalry Regiment in Nuristan and Kunar, and the 3rd Squadron, 71st Cavalry in Logar experienced comparable drops in violence. This evidence is admittedly anecdotal, but it is not irrelevant. Any comparison of approaches with results this divergent merits investigation and replication of the successful model.

[---]

The success of the battalion in Nawa became known not through intelligence channels, but from reports by American news outlets. In our search for details, we were unable to find significant information in official reports and summaries reaching headquarters level. Ultimately, one of us had to fly to Nawa to get the full story in person. As an investigative effort, this is acceptable. As a coherent and effective intelligence system, it is a failure.

In the end, however, the Nawa anecdote is doubly instructive. While it demonstrates the extent to which the intelligence community above the battalion level is out of touch – officers are oblivious even to big successes in the field – it also offers clues about how to fix the problem.

To begin, commanders must authorize a select group of analysts to retrieve information from the ground level and make it available to a broader audience, similar to the way journalists work. These analysts must leave their chairs and visit the people who operate at the grassroots level – civil affairs officers, PRTs, atmospherics teams, Afghan liaison officers, female engagement teams, willing NGOs and development organizations, United Nations officials, psychological operations teams, human terrain teams, and staff officers with infantry battalions – to name a few.

People at the grassroots level already produce reams of reports and are willing to share them. Little of what they write, however, reaches Afghanistan’s five regional commands, and even less reaches top decision-makers and analysts in Kabul and beyond. Some reports remain trapped at the ground level because of a lack of bandwidth, while others get pushed up only to be “stove-piped” in one of the many classified-and-disjointed networks that inevitably populate a 44-nation coalition. But even where there is a commonly available network, such as the unclassified Internet, little from the ground level in Afghanistan reaches a central repository where customers who need information can access or search for it. Instead, vital information piles up in obscure SharePoint sites, inaccessible hard drives, and other digital junkyards.

Although strenuous and costly efforts are underway to move to a common, classified network and to establish a few master databases, eight years of disunity has shown that technology alone is not the answer. To solve the problem, specially trained analysts must be empowered to methodically identify everyone who collects valuable information, visit them in the field, build mutually beneficial relationships with them, and bring back information to share with everyone who needs it.

This is easier to do in Afghanistan than it might appear. Helicopters routinely shuttle between PRTs and brigade and battalion headquarters, offering analysts what their predecessors in the Cold War and in conventional conflicts could only dream of – firsthand, in-person access to the ground-level environment they are analyzing. Information essential to the successful conduct of a counterinsurgency is ripe for retrieval, but analysts that remain confined to restricted-access buildings in Kabul or on Bagram and Kandahar Airfields cannot access it.

Jag ska försöka vara lite mer originell i nästa inlägg.

X & Y

2010-01-05T15:25:00.020+01:00

The Guardian, och DN, uppmärksammar en rapport från CNAS med titeln Fixing Intel: A Blueprint for Making Intelligence Relevant in Afghanistan skriven av ISAF:s underrättelsechef generalmajor Michael T Flynn, kapten Matt Pottinger från dennes stab och Paul D Batchelor från DIA.

Det är med andra ord ett dokument med betydligt större tyngd än man vanligen ser från en think tank eftersom det skrivits av personer som leder underrättelsearbetet i Afghanistan; inte bara såhär skulle man kunna göra utan såhär blir det.

Rapporten analyserar bristerna med den befintliga processen och presenterar ett antal åtgärder som ska ge en underrättelsefunktion som är bättre lämpad för den COIN-kampanj ISAF börjat genomföra.

Huvudproblemet har inte varit brister i informationsinhämtningen utan i sammanställningen och analysen. Underrättelseanalytikerna har, mest av tradition och vana, koncentrerat sig på att sammanställa information om motståndarens aktiviteter åt beslutsfattare högt upp i beslutskedjan.

Uppgifter om lokala ekonomiska, politiska och sociala förhållanden har både centrala beslutsfattare och kompanichefer ”på marken” fått söka i media.

Bland åtgärderna finns att analytiker inte längre ska arbeta funktionsindelat utan geografiskt och ges frihet att besöka de enheter som står för underrättelseinhämtning i fält samt att det inrättas regionala Stability Operations Information Centers där analytiker och ”informationsmäklare” ska se till att allas informationsbehov möts.

Det mesta verkar vettigt och förändringarna borde i stort sett vara genomförbara innan nästa stridssäsong.

The Guardian sätter rapporten i samband med självmordsbombningen som dödade sju CIA-anställda på FOB Chapman 30 december. De har sökt, men inte fått, någon kommentar till rapporten från CIA.

Drevlogiken och ”hemlig” nutidshistoria leder dem i det här fallet fel. Det här är inte det senaste skottet i den byråkratiska kampen mellan militären och CIA. Här kan det vara på sin plats med lite bakgrundsinformation.

I Sverige är underrättelsetjänsten militär. MUST är en del av försvarsmakten. FRA, FOI och FMV är alla civila myndigheter under Försvarsdepartementet.

Den brittiska, och sedermera amerikanska, modellen är dock att landets huvudsakliga underrättelsetjänst är civil och formellt underställd utrikesdepartementet men i praktiken rapporterar direkt till regeringschefen.

I Storbritannien heter den civila utrikes underrättelsetjänsten Secret Intelligence Service (SIS) och den militära Defence Intelligence Staff (DIS); i USA Central Intelligence Agency (CIA) och Defense Intelligence Agency (DIA).

Det här är något förenklat eftersom det i de två länderna finns ett stort, i USA:s fall mycket stort, antal myndigheter som är aktiva inom underrättelseinhämtning och -analys.

Sedan 11 september 2001 har det pågått en dragkamp mellan Pentagon och Langley om vem som ska leda det hemliga ”Kriget mot terrorismen”. CIA blev belagda med vissa begränsningar i Intelligence Authorization Act och dåvarande försvarsminister Rumsfeld hävdade att militären däremot kunde genomföra alla hemliga operationer man ansåg nödvändiga för att ”förbereda slagfältet” – utan att fråga eller informera någon i kongressen.

Sagt och gjort.

Den hemliga delen av de amerikanska specialförbanden finns samlade under Joint Special Operations Command (JSOC) och de gav sig ut på en global jakt efter al Qaida; det är vissa av dessa operationer som Seymour Hersh på The New Yorker kallat mordkommandon.

JSOC:s befälhavare mellan 2003 och 2008 var dåvarande generallöjtnant Stanley A McChrystal.

Så när general McChrystals handplockade underrättelsechef generalmajor Flynn kritiserar även CIA finns det en historik. Därmed inte sagt att syftet med den nya inriktningen är att minska CIA:s roll. Till att börja med är kritiken explicit riktad mot hela underrättelse-funktionen i Afghanistan, både den militära och civila, med mycket av udden riktad mot den militära underrättelseanalysens fokus på IED:er.

TT och DN missar, som vanligt när det gäller militära frågor, målet grovt och ger intrycket att rapporten hanterar CIA som verkar sköta all underrättelsetjänst i Afghanistan. Det är en sak att inte vara insatt i frågan, men att i rubriken inte ens veta hur man (inte) använder citattecken? Vem skulle ha sagt att "CIA kan för lite om Afghanistan"? Av sammanhanget skulle man kunna förledas att tro att det rör sig om ett Flynn-citat.

Tabloidfasoner.

Om vi ger motståndarna till Afghanistaninsatsen rätt och fortsätter göra samma misstag som under de första åtta åren men med fler trupper kommer det även att ge samma nedslående resultat.

Det är just för att göra den här typen av förändringar som Flynn blev tillsatt i juni förra året. Att snabbt bygga upp en underrättelsefunktion som är mer anpassad till de behov en befolkningscentrerad COIN-kampanj har är avgörande för dess framgång.

Uppdatering: SvD

Slutligen för de läsare som inte är gamla nog att känna igen referensen i rubriken:

Röster från andra sidan

2010-01-03T09:02:00.005+01:00

Det är möjligt att den afghanska demokratin är död, men någon verkar i så fall ha glömt att upplysa det afghanska parlamentet om den saken.

17 av de 24 som nominerats till ministerposter i Karzais nya regering underkändes i en votering i lördags.

The most high-profile scalp was that of the water and power minister, Ismail Khan, a warlord in the western province of Herat during the 1990s civil war who is accused of corruption and human rights abuses. Critics say he is an example of how the president remains beholden to regional powerbrokers.

Om Afghanistan ska få en fungerande demokrati så måste afghanerna bygga den själva. Det verkar som om de inte är så ointresserade av detta som det getts sken av.

Kulturkampf

2010-01-01T20:22:00.007+01:00

Jag satt och slösurfade och lyssnade på Neu!, vilket kändes om en lagom ambitiös sysselsättning såhär på nyårsdagen, när jag stötte på ett samlingsklipp med Combat Cameras produktioner under 2008-2009 på YouTube.

Det är lätt att driva med Combat Camera och hela den ”marknadskommunikation bristfälligt maskerad som information”-genre enheten är en militär representant för. Det är faktiskt så lätt att jag tänker avstå och skriva om den betydligt knepigare relaterade frågan om motsättningarna mellan militär och civil kultur istället.

Poängen med att ha en försvarsmakt är att ge staten förmåga till väpnad strid; det vill säga döda människor och förstöra saker.

Detta är något man som regel undviker att tala om i de vulgära termerna, men det är vad det i grunden handlar om. Inom mer teknikintensiva vapenslag kan man kanske till vardags tänka i abstraktioner om att man strider mot andra plattformar, men det finns ingenting abstrakt med vad som händer efter att en sjömålsrobot träffat en fartygssida.

Just därför att det är så obehagligt, och bokstavligen abnormt, undviker vi att tala om den egentliga kärnverksamheten i den offentliga försvarsdebatten. Det känns mycket bättre att framställa utlandsmissioner som bistånd och den nationella uppgiften som att vara ännu en blåljusmyndighet.

Men staten har redan biståndsarbetare på SIDA och räddningstjänsten har redan brandmän; inga andra myndigheter har dock soldater.

Under stormaktstiden var gapet mellan den civila och militära verkligheten mindre eftersom fattigdom, missväxt och sjukdom gjorde döden ständigt närvarande i bondesamhället. Idag gör förväntningarna om ett långt liv, fritt från risker, våld och uppoffringar, det nästan oöverstigligt.

När den officiella bilden av utlandsstyrkan som bistånd möter den afghanska verkligheten med eldöverfall och IED:er uppstår inte oväntat en viss kognitiv dissonans hos den bredare allmänheten. Att framställa militära insatser som närmast civila för att minska de politiska kostnaderna förenade med att beordra dem kan framstå som lockande, men bara om man räknar med att aldrig hamna i skarpt läge.

Tråkigt nog kommer en motståndare aldrig ta hänsyn till vad som är inrikespolitiskt opportunt i Sverige annat än för att hitta politiska svagheter att utnyttja.

Kulturskillnaderna mellan det militära och civila är inte bara oundvikliga utan även nödvändiga. Om den militära och civila kulturen är identisk i ett industrialiserat land innebär det antingen ett militariserat samhälle eller en oanvändbar militär. Den militära subkulturen behöver dock vara förankrad i det samhälle den ska skydda.

Kulturkrockar förekomer även inom Försvarsmakten och blir som tydligast när det gäller inställningen till värnpliktens avskaffande.

Wisemans inlägg om riskerna med det nya personalförsörjnings-systemet brukar som regel få mothugg av yngre truppförande officerare från Armén eller Amfibiekåren. Man kan förklara det med att de senare aldrig upplevt ett fungerande värnpliktsförsvar, och därför inte ser något värde i värnplikten, eller med att det finns en kulturskillnad när det gäller synen på den militära identiteten.

Även om en bild säger tusen ord är det svårt att överbrygga allt detta med några YouTube-klipp som dessutom ska vara säljande.

Gott nytt år och god ny upphandling!

2009-12-31T10:48:00.012+01:00

När FMV accepterade Länsrättens dom meddelade man att en ny upphandling av pansarterrängbilar skulle ske under december och sent igår kväll, på årets sista arbetsdag, gick man ut med sin anbudsförfrågan.

Anbudsförfrågan sker genom en RFQ istället för en RFP och avsikten är att minimera behovet av förhandlingar genom att tydligare specificera vad som upphandlas. En av de punkter Länsrätten hade synpunkter på var brister i underlaget och det verkar som om verket vill vara säkert på att slippa den kritiken den här gången.

Det viktigaste skälet är dock att IOC 2014 för den första bataljonen kvarstår vilket innebär att kontraktet behöver tecknas innan halvårsskiftet; det är helt enkelt ont om tid.

Anbuden ska vara inne senast vid midnatt tisdag 9 mars. Vi får vänta tills dess för att se hur många tillverkare som gör Patria och BAE Systems Hägglunds sällskap i returmatchen.

Jag vill även passa på att önska alla ett gott nytt år, alldeles oavsett vilka affärer ni har på gång – eller inte!

Die Hard

2009-12-22T18:26:00.017+01:00

Det här ganska långa inlägget handlar om varför Helikopter 14 förmodligen kommer att införas oavsett vilka operativa konsekvenser det får för Försvarsmakten under hela tiotalet. De som följt inläggen och kommentarerna kring Försvarsmaktens helikoptrar på Wiseman's Wisdoms och Chefsingenjören är förmodligen bekanta med bakgrunden men jag inleder ändå med en resumé.

I samband med beslutet om att samla alla försvarsmaktens helikoptrar en gemensam organisation 1997 beslutades även att minska antalet helikoptertyper till två som skulle kunna lösa alla de befintliga typernas uppgifter och kunna växla mellan dem.

Varje helikopter skulle införas i två versioner, en marin- och en markoperativ, och utrustas med modulära uppdragsutrustningar som skulle kunna växlas mellan helikopterindivider efter behov. Man valde att genomföra både omorganisation och anskaffningar samtidigt och med en mycket hög ambitionsnivå, men inte nödvändigtvis med motsvarande resurser.

Resultatet har till stora delar blivit nedslående och i vissa delar även allmänt känt.

Flygsäkerhetsbrister till följd av de ständiga omorganisationerna och de av budgetskäl motiverade nedskärningarna av övningsverksamheten har lett till flera olyckor med dödlig utgång. Problemen med att försörja först NBG 2008 och sedan Afghanistaninsatsen med räddningshelikoptrar har för första gången gjort Helikopterflottiljens materielförsörjning till ett hett debattämne. I den del av den heta debatten som förts på nätet har det ofta framförts önskemål om en snabb anskaffning av Black Hawk; det kommer enligt min mening aldrig att bli aktuellt.

Hindret för den amerikanska helikoptern är det helikopterprojekt vars omfattande förseningar lett till tal om interimslösningar överhuvudtaget:

Helikopter 14
Det beslutades från politiskt håll att behovet av en ny medeltung helikopter skulle lösas genom en gemensam nordisk upphandling av medeltunga helikoptrar, men slutresultatet blev att alla de nordiska länderna köpte olika typer.

Danmark hoppade av och köpte den något större AugustaWestland AW101 Merlin, Finland valde NHIndustries NH90 TTH, Norge NH90 NFH och Sverige NH90 HCV.

Svenska Hkp 14 är en NH90 med 24 cm högre takhöjd, kallad HCV eller High Cabin Version internationellt, utrustad med SAABs ledningssystem TMS. Reklamfilmen för TMS visar hur systemet möjliggör den flexibilitet som är själva grundtanken bakom Helikopter 14-systemet, det finns dock tre anledningar till att den är helt datoranimerad.

Den första är att hela NH90-programmet är kraftigt försenat. Målsättningarna har varit mycket ambitiösa och helikoptern använder många nya tekniska lösningar som kolfiberskrov och fly-by-wire. Beställare är ett samarbetsprojekt mellan de fem europeiska NATO-länderna Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna och Portugal. Tillverkare är det europeiska konsortiet NHIndustries dominerat av fransk-tyska Eurocopter. Kombinationen av spetsteknologi, multinationella kommittéer och dito konsortier så gott som utesluter en smidig utvecklingsprocess.

NH90 står för NATO Helicopter 90; som i 1990-talet, vilket upplevdes som futuristiskt på 1980-talet när projektet började planeras.

Den andra är att Sverige valde en unik version av en redan unik helikopter. Flygvapnets 18 HCV utgör en liten andel av de 529 beställda NH90-helikoptrarna och de 511 helikoptrar de övriga tretton länderna har beställt är alla i TTH och NFH-versionerna.

Detta innebär till exempel att certifieringen av den svenska versionen måste invänta certifieringen av den tyska TTH-versionen innan den ens kan påbörjas.

Den tredje är att NH90 inte bara är världens första serietillverkade medeltunga helikopter med fly-by-wire. Det elektroniska styrsystemet är bara en del av ett helt integrerat system som styr alla helikopterns funktioner från att övervaka motorerna till att genomföra vapeninsats. Detta integrerade system ska, i Sveriges fall, i sin tur integreras med ett eget ledningssystem som behöver tillgång till vitala system som autopilot, sensorer, vapen och datalänk.

Det är mycket enkelt att skriva ”TMS ↔ brandvägg ↔ FMS”, men mycket svårt att implementera det.

Enligt den ursprungliga planen skulle den sista av de 18 helikoptrarna i den första delserien redan varit operativa. Det talas nu om att den markoperativa Hkp 14A kan få begränsad operativ förmåga 2017 och den sjöoperativa Hkp 14B 2020. Den insats som beskrivs i reklamfilmen är med andra ord inte möjlig ”2011” men kanske 2021.

Det är inte nödvändigtvis fel att välja en teknisk lösning som ligger i absolut framkant om den ger praktiska fördelar som uppväger riskerna för försening och fördyring; om man hanterar de riskerna och slutligen: har råd.

När alla nya stridsfordon i västländerna är utrustade med ledningssystem kan det tyckas självklart att de som flyger helikopter till striden ska ha tillgång till liknande funktionalitet. Frågan är om det är värt priset, i pengar och försenad operativ förmåga, för att få vara först i världen med det.

Jag har inget svar på den frågan och den är hursomhelst rent akademisk; skälet till varför det förhåller sig så är:

Det svenska militärindustriella komplexet
Termen det militärindustriella komplexet syftar på symbios mellan politik, militär och försvarsindustri. Det yttrar sig bland annat genom en försvarspolitik som fokuserar mer på industri- och regionalstöd än faktiska operativa behov.

Känns det bekant?

Kostnaden för ledningssystemet TMS utgör ungefär 2 av de 6,5 miljarderna Hkp 14-projektet kostar. Det är den kopplingen till svensk försvarsindustri som gör Hkp 14 i det närmaste osårbar. Den som inte tror mig bör dra sig till minnes reaktionen när Patria slog Hägglunds i den första AWV2014-upphandlingen.

SAAB AB har under de senaste årtiondet medvetet, bland annat genom flera stora företagsköp, gått från att vara en tillverkare av stridsflygplan till en leverantör av system och system av system.

Att byta fokus från plattformar till system är mycket logiskt. Systemen behöver uppdateras kontinuerligt och byts ofta flera gånger under en plattforms livstid. Dessutom är marginalerna mer tilltalande. När Airbus behöver sälja 500 A380-flygplan för att gå med vinst blir det viktiga att sälja Erieye-system och inte ifall det installeras på en SAAB 2000 eller en Embraer EMB-145.

Så målet är inte att börja tillverka helikoptrar utan att etablera ett nytt nischsystem, motsvarande Erieye eller Arthur, som erbjuder goda synergieffekter med den övriga produktportföljen.

Att avbryta Hkp 14-projektet nu skulle även tvinga fram ett indirekt erkännande av allvarliga misstag som att beställa en för Sverige unik version av NH90 istället för TTH och att fortsätta avvecklingen av Hkp 4 när det blev klart att vissa kritiska förmågor som ubåtsjakt skulle bli tio år försenade.

Eftersom alla regeringar sedan 1997 haft del i det som hänt skulle det tappas både socialdemokratiska och borgerliga ansikten. Hanteringen inom Försvarsmakten och FMV har inte heller utmärkt sig. I alla fall inte positivt; FMV varit en mycket svag beställare jämfört med sin finska motsvarighet.

Hkp 14 kommer med andra ord införas oavsett hur sent. Vilket öppnat för en interimslösning för att säkra den medeltunga helikopterförmågan tills dess. De alternativ som nämnts från officiellt håll är huvudsakligen kopplade till modifieringar, och eventuellt nyanskaffningar, av Hkp 10, Allan Widman lobbar hårt för en återaktivering av Hkp 4 som avvecklades 2008 trots avsaknaden av ersättare och som jag nämnde inledningsvis så finns det en nätopinion på försvarsmaktsbloggar för Black Hawk.

Risken finns att en interimslösning inte kan fås operativ snabbt nog att överbrygga förmågeglappet och att ett projekt avsett att ensa helikopterflottan får som konsekvens att den istället består av ett litet antal helikopterindivider i ett stort antal modeller.

Om det överhuvudtaget finns pengar över till någon nyanskaffning eller återaktivering.

Det är kanske nödvändigt att skriva av tiotalet som ett förlorat årtionde och koncentrera sig på att få en fungerande medeltung helikopterförmåga på tjugotalet? Om man läser mellan raderna i den statliga helikopterutredningens första delbetänkande ligger det onekligen i farans riktning.

Man skulle kunna säga att om man tagit fan i båten återstår bara att ro, eller för att anknyta till inläggets titel:

Yippee-ki-yay, motherfucker!

Tack Stanley

2009-12-19T11:04:00.005+01:00

Behovet av MEDEVAC/CASEVAC i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan ser ut att vara löst. Sorgebarnet Hkp 10B kommer som bekant inte att vara klar för insats innan våren 2011, men USA kommer att ha räddningshelikoptrar i beredskap på Camp Marmal i Mazar-i-Sharif för att täcka behoven tills dess.

Vi få komma ihåg att tacka general McChrystal för det vid tillfälle.

Det här är goda nyheter för Afghanistanstyrkan, men medför risken att opinionen nu accepterar ett tioårigt glapp i den medeltunga helikopterförmågan. Allan Widman behöver nog tjata ännu mer om fyrorna, eller någon annan kostnadseffektiv och snabb interimslösning, tills Hkp 14 blir fullt operativ på andra sidan 2020.

Obamas tur

2009-12-14T12:42:00.001+01:00

Efter att hans regeringsmedlemmar, diplomater och generaler lagt grunden har så president Obama själv börjat argumentera för sin Afghanistanstrategi i en intervju med CBS 60 Minutes. Intervjun, som sändes i USA igår söndag, spelades ursprungligen in 7 december.

Watch CBS News Videos Online

Genom att inte retirera från Afghanistan har Obama förlorat stora delar av de nätrötter som spelade en viktig roll i att få honom vald. Bloggare på Huffington Post och MoveOn.Org har förklarat Obamas beslut med att ”generalerna” lurat och/eller tvingat på honom det här alternativet. Det är därför viktigt att presidenten gör klart att han handlar som han gör därför att han, efter att ha noga övervägt alternativen, är övertygad om att det är rätt.

Punkt slut.

Walter Reed syftar på militärsjukhuset Walter Reed Army Medical Center; Dover på Dover Air Force Base dit all militär personal som dödats utomlands flygs och Arlington på militärkyrkogården Arlington National Cemetary.

Informationskrigföring

2009-12-10T14:08:00.009+01:00

Obamas långa beslutsprocess landade till slut i en väl övervägd strategi, men det kommer att ta lång tid och kräva stora insatser för att reparera skadan av att lämna den offentliga debatten till Afghanistaninsatsens kritiker i tre månader.

Wiseman brukar säga att krig är en materielsport. Jag har ett mer humanistiskt perspektiv; om än inte nödvändigtvis mer humant. Väpnade konflikter är i grunden politiska konflikter och folkviljan är det som är avgörande. Även om det finns exempel på krig som varit så totala att de slutat med att någon sida blivit helt utplånad är det vanliga att en, eller flera, deltagande sidor till slut får nog.

Eller för att citera Gunnery Sergeant Hartman i Stanley Kubricks Full Metal Jacket: "It is a hard heart that kills".

När målen för konflikten är begränsade och avlägsna blir bilden av den betydligt viktigare än objektiva fakta på marken. En dominerande narrativ är inte oberoende av den observerbara verkligheten men utgör en gruppsykologisk process; en kollektiv perception. En effektiv informationskampanj bygger på fakta, men att ha fakta på sin sida är i sig otillräckligt eftersom en bra produkt faktiskt inte säljer sig själv.

När McChrystal ställde upp på en längre 60 Minutes-intervju, och åkte och talade på ett seminarium i London, möttes det av närmast hysteriska protester från krigsmotståndare i USA som såg det som en informationskampanj från generalens sida. De hade inte helt fel. McChrystal inser hur avgörande informationsoperationer är för framgång i Afghanistan, men avsikten var snarare att genomföra Obamas politik än att påverka den; vid den tiden trodde få amerikanska militärer att den behövde påverkas.

Resultatet blev att alla i ledande ställning i USA belades med munkavle.

Nu har dock försöken att vinna opinionen återupptagits. Till exempel har McChrystal efter utskottsförhören passerat Riz Kahn och Christiane Amanpour på vägen tillbaka till Kabul. Förhoppningsvis kan momentum vändas mot talibanerna inte bara på marken utan även i det kollektiva medvetandet.

Hm, det där sista lät ju okaraktäristiskt New Age för att komma från mig. Vad kommer härnäst? Att stirra på getter?

McChrystal och Eikenberry inför kongressutskott

2009-12-09T01:05:00.007+01:00

General McChrystal och ambassadör Eikenberry vittnade under tisdagen inför representanthusets och senatens försvarsutskott. Bemötandet var ungefär som väntat. Republikanerna försökte få dem att säga att presidenten inte gav dem allt de behövde och de mer progressiva demokraterna försökte få dem att erkänna att insatsen är menings- och utsiktslös.

I bägge fallen utan framgång.

Förre presidentkandidaten senator John McCain är en av senatens största hökar och senator Jim Webb är en av de tuffaste kritikerna av Afghanistankriget. Jag tar med två klipp med herrarnas frågor som ger en ganska heltäckande bild av de sex och en halv timmarna utan att ta lika lång tid i anspråk.

Jag har även lagt in pdf:er med de inledande uttalandena och det går att se utfrågningen i sin helhet på C-SPAN.

Final/Not for distribution
Statement of Ambassador Karl Eikenberry Before the House Armed Services

Bakom kulisserna

2009-12-06T17:44:00.020+01:00

New York Times har idag en artikel om den tre månader långa beslutsprocessen bakom tisdagens Obamatal. Den bygger på ett antal anonyma källor som ska styrka varandra så den kan tänkas ligga nära sanningen. Min egen erfarenhet av beslutsprocesser där motstridiga viljor och synsätt ska samsas är att det är svårt nog att enas om vad man beslutat; närmast omöjligt att enas om hur man kom fram till det.

Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.

Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.

"The White House suspected the military of leaking details of the review to put pressure on the president. The military and the State Department suspected the White House of leaking to undercut the case for more troops. The president erupted at the leaks with an anger advisers had rarely seen, but he did little to shut down the public clash within his own government."

Enligt artikeln så är de rykten som cirkulerat i media om att vicepresident Joe Biden, säkerhetsrådgivare James Jones och vita husets stabschef Rahm Emanuel drivit på för en mindre och snävare strategi fokuserad på terroristbekämpning sanna. Mot Bidens grupp av skeptiker stod en grupp som ville ge McChrystal det han bad om; bestående av utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates och ÖB Michael Mullen.

Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.

I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.

Det är detta som tagit tre månader.

Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.

Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.

"Still, for the first time, he made it clear that he was ready to send more troops if a strategy could be found to ensure that it was not an endless war. He indicated that the Taliban had to be beaten back. “What do we need to break their momentum?” he asked.

Four days later, at a meeting with the Joint Chiefs of Staff on Oct. 30, he emphasized the need for speed. “Why can’t I get the troops in faster?” he asked. If they were going to do this, he concluded, it only made sense to do this quickly, to have impact and keep the war from dragging on forever. “This is America’s war,” he said. “But I don’t want to make an open-ended commitment."

Gates ledde så framtagandet av en ny plan, kallad Option 2A, som minskade den amerikanska truppförstärkningen från 40 000 till 30 000 man med förhoppningen att andra NATO-länder skulle stå för mellanskillnaden. Dessa trupper skulle tillföras under 18 månader. Obamas reaktion var att han ville ha en snabbare förstärkning och ett snabbare tillbakadragande.

Han ville ha en surge.

Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.

Perception

2009-12-03T11:53:00.007+01:00

Min första reaktion på Obamas tal, och uppfattning om den reviderade strategin, var ganska skeptisk. Min stora oro var att den amerikanska regeringen övergivit den integrerade militära och civila strategi man presenterade i mars, och den COIN-kampanj McChrystal tagit fram för att implementera den militära delen, för en diskret rusning mot utgången.

Jag kan börja med att säga att jag är lättad och lugnad.

Den nya strategin är i själva verket bara en mer avgränsad och förtydligad version av den tidigare
Tillbakadragandet av amerikanska enheter, och överlämningen till afghanska enheter, som ska inledas under juli 2011 gäller bara markstridsförband och utgör inte på något sätt en ”reträtt”
Det huvudsakliga syftet med att sätta ett datum för när det här överlämnandet ska inledas är att sätta press på den afghanska regeringen

Problemet är att min första reaktion i huvudsak var en produkt av att ha följt den amerikanska debatten de senaste månaderna och att mina farhågor lugnades först efter att ha lyssnat mig genom fem timmar utskottsförhör från onsdagen.

Det har under flera år funnits en mycket livlig amerikansk debatt mellan ”terroristbekämpare” och ”upprorsbekämpare”. Den har ursprungligen huvudsakligen förts mellan experter men allteftersom COIN-doktrinen fått inflytande över den amerikanska politiska och militära ledningen har den blivit alltmer offentlig.

När Obamaregeringen började behandla McChrystalrapporten och utvärdera hur man skulle gå vidare internt i början av augusti tog man en tre månader lång time-out från den offentliga arenan. Det tomrummet fylldes av spekulationer och spinn. En av de tolkningar som kom att dominera var att konflikten mellan CT- och COIN-lägren nu utkämpades i de strategimöten som pågick i Vita huset; och att CT-lägret under vicepresident Bidens ledning höll på att vinna.

Vi får vänta på de traditionella avslöjande politiska memoarerna för att få en bättre bild, men om det fanns en sådan konflikt så tyder slutresultatet snarare på att det blev en närmast total COIN-seger.

Den egna långa tystnaden gör att det kommer att krävas en massiv mediekampanj från den amerikanska regeringen för att förklara vad man faktiskt försöker göra. Det är inte många, på någon sida av Atlanten, som har tid eller intresse nog att lägga den tid på att följa parlamentariska utskottsförhör som undertecknad gör.

Utskottsförhören fortsätter idag torsdag klockan 15:00 svensk tid och kan följas live på C-SPAN.

Uppdatering: Clinton och Gates upprepar sin viktigaste talkingpoint på Meet The Press.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Rien ne va plus

2009-12-02T02:58:00.039+01:00

Så har Obama slutligen hållit sitt Afghanistantal och kanske gett konturerna av en Obamadoktrin för amerikansk utrikespolitik. Talet var i huvudsak riktat till en inhemsk publik och lade fram en tredelad plan för Afghanistan och Pakistan.

De tre delarna av strategin är:

En 18 månader lång förstärkning av de amerikanska militära styrkorna i landet för att pressa tillbaka Talibanerna och snabbt bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna följd av en gradvis avveckling av insatsen
En civil kraftsamling i Afghanistan där han antydde att man om det blir nödvändigt kommer att arbeta runt regeringen i Kabul
Ett fördjupat samarbete med Pakistan

Den reviderade strategin kan sammanfattningsvis beskrivas som CT Plus eller kanske möjligen COIN Quick. Om den fungerar vet vi med säkerhet först efter att vi dragit oss ur, men tidsplanen känns mer motiverad av nästa amerikanska presidentval än några praktiska överväganden.

Det känns dessutom inte som om händelseutvecklingen i Afghanistan kommer att tillåtas påverka tidsplanen och att ISAF förmodligen kommer att avvecklas parallellt med den amerikanska truppnärvaron.

[Jag har ändrat uppfattning, se nästa inlägg, men låter ändå det sista stycket stå kvar.]

Uppdatering: McChrystal kommenterar Obamas tal och de kommande utmaningarna vid onsdagsmorgonens videokonferens.

Vietnamigt

2009-12-01T20:23:00.012+01:00

Amerikanska media och webbfora närmar sig kokpunkten inför president Obamas tal om den nya Afghanistanstrategin på West Point klockan två i natt svensk tid.

De trötta klyschorna om hur Afghanistan är Obamas Vietnam har rätt i en aspekt: den amerikanska opinionen börjar bli lika polariserad som under Vietnamkriget.

Sedan valnederlaget i förra årets presidentval har Republikanerna drabbats av en ledarskapskris där partiet riskerar att kapas av den yttersta dumhögern personifierad av Sarah Palin och Rush Limbaugh. När nu oppositionen inskränkts till ren obstruktion har yttersta dumvänstern inom Demokraterna drabbats av minnesförlust och hybris.

Den kollektiva minnesförlusten yttrar sig i mycket arga anklagelser om Obamas oerhörda svek när han inte omedelbart drar hem alla trupper från Afghanistan. Han ska tydligen genom någon sorts telepati lovat dem att avsluta kriget i Afghanistan. Det vara bara för alla andra som det lät som upprepade löften om att avsluta det stora misstaget i Irak och tillföra tillräckliga resurser för att vinna i Afghanistan.

Övermodet består i att tro att bara för att oppositionen för tillfället är nere för räkning så är det riskfritt att splittra det egna partiet inför kongressvalet 2010. För de kan väl inte vara så förvirrade att de tror att Obama kommer att upphäva de order han gav i söndags om de bara är tillräckligt högljudda?

Jag tar med ett klipp med Keith Olberman från gårdagens Countdown på MSNBC. Han hinner häva ur sig en bedövande och bedrövande mängd faktafel under dryga nio minuter. Det skulle bli för långt om jag skulle rätta alla så jag låter dem, i alla fall för tillfället, alla stå oemotsagda. Poängen är att ge ett exempel på demokraternas vänsterflygels ståndpunkt.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Jag nöjer mig med att citera Rob Riggles klassiska replik: ”AAARGH, HIPPIES! BOARDS!”

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

Marines in Berkeley

www.thedailyshow.com

Daily Show
Full Episodes

Political Humor

Health Care Crisis

Dripp dropp

2009-11-24T17:21:00.022+01:00

Enligt de senaste läckorna och ryktena i Washington kommer president Obama att tillkännage sitt beslut om strategi och styrkenivåer för Afghanistan efter Thanksgiving. Ett sent möte mellan presidenten och hans rådgivare i måndags kväll ska ha varit det sista strategimötet innan Obama bestämmer sig.

Det beslut som ska vara det mest sannolika är en förstärkning med ytterligare 34 000 amerikanska soldater under 2010. Förstärkningarna kommer att tillföras gradvis och med ”avfarter” för att sätta press på den afghanska regeringen att bekämpa korruption och snabbare ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

En tydlig skillnad jämfört med den nuvarande strategin är ett tydligare fokus på en explicit exit strategy: när och hur USA och NATO ska lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna själva.

Mycket av debatten inom den amerikanska ledningen under de senaste månaderna har varit mellan förespråkare av en strategi baserad på Counterinsurgency, eller COIN, och anhängare av en baserad på Counterterrorism, eller CT; skillnaden mellan att försöka vinna över befolkningen eller döda terrorister.

På grund av bristande förståelse för vad detta innebär har många krigsmotståndare stött den senare linjen; i media ofta identifierad med vicepresident Biden. Den innebär visserligen färre trupper, men även utökad användning av flyg- och specialförband; det vill säga just de "terrorbombningar" och "krigsförbrytelser" som får före detta nedrustningsambassadörer och försvarsministrar att bli hysteriska.

CT kommer förmodligen att spela en stor roll framöver, men det betyder inte att Obama kommer att uppehålla sig vid det när han presenterar sitt beslut. Det är nämligen ingen nyhet. Sedan årsskiftet har antalet robotangrepp med förarlösa flygplan i Pakistan ökat markant, och även antalet dödade ledande jihadis. De amerikanska operationerna i Afghanistan leds av den amerikanska militären under mycket stor mediebevakning medan de i Pakistan utförs av CIA i stort sett utan att lämna spår i den västerländska offentligheten.

För att stabilisera Afghanistan krävs en tonvikt på COIN men för att bekämpa al Qaida, och dess hangarounds, krävs CT. Det är dock inte opportunt att påpeka att det här är två olika saker.

De militära förstärkningarna ska, igen enligt ryktet, bestå av 23 000 soldater i tre armébrigader och en marinkårsbrigad; 7 000 man i en nytt amerikanskt divisionshögkvarter för ISAF-styrkorna i södra Helmand och slutligen ytterligare 4 000 instruktörer för att utbilda och handleda den afghanska armén.

Någon vecka efter tillkännagivandet väntas ett nytt NATO-toppmöte om att utöka den övriga alliansens bidrag till ISAF. Flera NATO-länder, tydligast Storbritannien, har flaggat för att en amerikansk förstärkning är en förutsättning för att de ska utöka sina egna ISAF-kontingenter.

Det har varit tal om amerikanska förstärkningar av ISAF-förbanden utanför de södra och västra regionerna, där man redan har en betydande närvaro, detta hade dock krävt en betydligt större förstärkning än den ovan. Den svenska Afghanistanstyrkan i det tyskledda Regional Command North kan med andra ord, oavsett den lokala händelseutvecklingen, inte räkna med en utökad amerikansk närvaro där.

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Hur nära det här är det faktiska beslutet får vi, igen enligt ryktet, veta i början av nästa vecka. Om McChrystal dyker upp i Washington under helgen så är det ett tydligt tecken på att beslutet är fattat och ska rullas ut.

Rockad

2009-11-20T11:12:00.001+01:00

Jag såg just Jan Björklunds tal till Folkpartiets landsmöte på 24 Direkt. Det verkar som om den borgerliga rockaden nu är avslutad. Jag är gammal nog att komma ihåg när Folkpartiet var ett socialliberalt mittenparti till vänster om ett nyliberalt Moderaterna.

Tempus fugit.

Nya Moderaternas trianguleringsstrategi, ”lånad” av Blairs New Labour, har lämnat en lucka på högerkanten av borgerlig politik, men Folkpartiets vandring högerut började redan under Maria Leissners korta ordförandeskap på 90-talet; så det är mer en fråga om långsiktiga parallella processer än enbart taktik inför 2010.

När denna trend sammanfaller med valtaktiska behov blir dock den politiska logiken oövervinnerlig.

Det kommer att ta ett tag för mig att rita om min mentala karta, men det är dags att börja tänka på Folkpartiet som högerpartiet och Moderaterna som mittenpartiet.

Varför känns det som om Rod Serling när som helst ska kliva in i bild från höger, lite nonchalant rökande i trenchcoat, och välkomna oss till The Twilight Zone.

Repitatativ

2009-11-18T15:38:00.013+01:00

FMV avstår inte helt oväntat från att överklaga länsrättens dom och kommer att starta en ny upphandling av pansarterrängbilar till de nya lätta mekaniserade bataljonerna när domen vinner laga kraft på fredag.

Om det nu verkligen blir AWV 2014 eller snarare AWV 2016 återstår att se.

Eftersom en av de punkter länsrätten anmärkte på var den korta anbudstiden är det tveksamt om kontraktet hinner tecknas innan valet nästa år. BAE Systems Hägglunds har framgångsrikt lobbat oppositionen för en ny inriktning av materielförsörjningen så frågan är hur upphandlingen kommer att påverkas av detta.

Eller tänker Hägglunds ge sig in i matchen och försöka vinna genom att, den här gången, ha det bästa erbjudandet? Konstigare saker har hänt.

Mina tidigare inlägg i frågan.

Lagom

2009-11-13T14:46:00.006+01:00

The Guardian har intervjuat David Kilcullen angående Obamas beslutsprocess; eller kanske snarare obeslutsamhetsprocess. Det här citatet sammanfattar hans ståndpunkt:

He noted that Obama, in a speech to troops in Jacksonville, Florida, a fortnight ago, had said he would never lightly put them in harm's way.

"That's not the situation we are in. As an analogy, you have a building on fire, and it's got a bunch of firemen inside. There are not enough firemen to put it out. You have to send in more or you have to leave. It is not appropriate to stand outside pontificating about not taking lightly the responsibility of sending firemen into harm's way. Either put in enough firemen to put the fire out or get out of the house. That is my analogy of where we are. Either of those approaches could potentially work."

He added: "If you have 40,000 troops it would be do-able. Anything less than 25,000 is throwing good money after bad."

Han presenterar även en ovanligt realistisk exit strategy:

"Our way out is to go to Karzai and say 'We are done here'. We will be leaving in two to five years. If you do not want to be left hanging from a lamppost, like Najibullah [the former Afghan president hanged in Kabul in 1996 when the Taliban took control], this is what you need to do. I think that would work," Kilcullen said.

Det lät nog ännu bättre med australiskt uttal.

Mer Kilcullen, den här gången i BBC:s The Forum.

Försoning

2009-11-12T23:37:00.029+01:00

Ibland framförs försoning som lösningen på den nuvarande konflikten i Afghanistan. Det framställs i värsta fall som att försoning skulle bli den naturliga konsekvensen av ett trupptillbakadragande; som om alla Afghanistans problem skulle försvinna tillsammans med de utländska trupperna.

Det är inte så enkelt.

De i en amerikansk kontext liberala tankesmedjorna Center for American Progress och New America Foundation anordnade en paneldebatt med ämnet Reconciliation and Insurgency - Political Strategies in the Afghan War i torsdags. Medverkande var Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace, Michael Semple från Carr Center on Human Rights Policy och Joanna Nathan tidigare analytiker vid International Crisis Group.

Alla panelmedlemmarna var överens om att försoning bara kan utgöra en del av en större politisk lösning och att shuran i Quetta inte har någon anledning att förhandla så länge talibanerna vinner militärt.

Gilles Dorronsoro hade en intressant invändning mot general McChrystals strategi. Han menar att försöken att kontrollera byarna i södra Afghanistan är dömda att misslyckas; det är enligt honom omöjligt för en utländsk aktör att vinna över den pashtunska befolkningen på landsbygden. Man bör istället nu koncentrera sig på att säkra de större städerna i söder.

Angående konsekvenserna av ett trupptillbakadragande var Gilles Dorronsoro och Michael Semple oense. Den förre ansåg att talibanerna skulle ta makten inom tre månader och Michael Semple att de skulle få svårare att rekrytera i bredare folklager och att inbördeskriget därför skulle bli ett utdraget utnötningskrig.

Konsekvenser

2009-11-11T18:08:00.012+01:00

Den svenska Afghanistanstyrkan blev idag utsatt för en vägbombning under en patrull med afghanska styrkor i den sedan länge oroliga pashtunfickan mellan Masar-i-Sharif och Sheberghan.

Jag tänker bara i förbigående nämna min irritation över omnämnanden om den dödade tolken som ”förolyckad” och insinuanta frågor krig Galtens skyddsnivå; den som dör i strid är ”stupad” och inget fordon är osårbart. Om soldaterna hade åkt Toyota hade alla dödats omedelbart.

Jag tycker nämligen att det finns en viktigare fråga här:

Att två allvarligt skadade soldater behöver vänta två timmar på kvalificerad sjukvård bara fyra mil från campen är helt oacceptabelt. Man talar om den gyllene timmen efter en allvarlig skada när det är avgörande att påbörja kvalificerad medicinsk behandling. Om man sätter in vården senare ökar riskerna för död eller livslångt handikapp betydligt.

Det här är ett exempel på att materielförsörjningen har operativa konsekvenser; speciellt när den inte fungerar. Vi har länge sett behovet av helikoptrar för att evakuera skadade soldater under insater. Ursprungligen skulle Försvarsmakten haft tre Hkp 10B operativa till NBG 2008, men dessa har fortfarande inte levererats till Helikopterflottiljen.

Vem bär ansvaret för beslutet att driva modifieringen av tre Super Pumor till Hkp 10B som ett eget projekt istället för att beställa en lösning från tillverkaren? Den eller de personerna har anledning att må rätt dåligt just nu.

Faites vos jeux

2009-11-07T15:59:00.015+01:00

När Karzai först offentligt kommenterade sin ”valseger” fanns där formuleringar om att den nya regeringen skulle spegla hela Afghanistan och tal om försoning med i alla fall delar av talibanerna.

Den som var mycket naiv och helt obekant med afghansk politik kan möjligen ha tolkat detta som en antydan om en mjölig samlingsregering. Det innebar i själva verket att Karzai undergräver Abdullahs möjligheter att skapa en livskraftig opposition genom att köpa över tunga ledare från den gamla Norra alliansen.

Både talibanerna och deras nyttiga idioter i väst hävdar som vanligt att valet var uppgjort av de utländska ockupanterna.

Detta har tråkigt nog ingenting med verkligheten att göra.

FN och USA hjälpte Karzai till makten men hans maktbas är afghanskt. Det är just det som driver korruptionen inom statsförvaltingen; det är så man köper inflytande i Afghanistan. Pengarna som förskingras kommer visserligen från väst, men de köper oss ingenting eftersom vi inte låtsas om spelet.

Om Afghanistan vore ockuperat så skulle det här vara lätt att avhjälpa, vi skulle bara behöva byta ut de ämbetsmän vi var missnöjda med och ändra regler och lagar för att förhindra korruption, men Afghanistan är inte ockuperat och har inte varit det sedan Sovjetunionen lämnade landet 1989.

Ockupation innebär inte utländsk militär närvaro utan utländskt militärt styre.

Vårt inflytande över den Afghanska regeringen är därför beroende av utpressning – eller diplomati om man nu vill vara fin i kanten. Vårt enda påtryckningsmedel är dock att dra tillbaka vårt stöd. Karzai har satsat på att vi fortsätter att stödja honom oavsett vad han gör eftersom vi inte kan acceptera alternativet och vunnit varje gång.

En tolkning av Obamas tystnad kring storleken och inriktningen på den fortsatta amerikanska militära närvaron de senaste månaderna är att detta varit del av ett chicken race mellan honom och Karzai.

Afghanska utrikesdepartementet har nu i ett ilsket fördömande av Kai Eide markerat att det inte blir några reformer. Hela det internationella samfundet behöver därför ställa ultimativa krav på Karzai, och man ska aldrig framföra tomma hot.

Om Karzai slutgiltigt vägrar minska korruption och vanstyre inom sin regering lämnar det oss bara två mycket oattraktiva alternativ: att avlägsna honom med våld eller avveckla vår närvaro. Det första alternativet skulle inte ha några möjligheter att vinna afghanernas förtroende och det andra leder förmodligen till ett mångårigt inbördeskrig och hundratusentals döda afghaner.

Det finns tyvärr ett tredje alternativ: att inte göra någonting alls utan bara låta oss bli beskjutna och bestulna tills väljarkårerna i ISAF-länderna tröttnar. Jag säger ”tyvärr” för det här är det alternativ våra regeringar med största sannolikhet kommer att välja och i slutändan blir konsekvenserna desamma som för alternativ två; det bara drar ut på det oundvikliga och kostar mer.

Det hela ger en känsla som påminner mig om att försöka kontrollera en bil med sommardäck utan låsningsfria bromsar som fått sladd i en isig nedförsbacke; det finns fortfarande saker man kan göra men frågan är om det hjälper.

Delseger för det militärindustriella komplexet

2009-10-31T14:32:00.026+01:00

Länsrätten gav Hägglunds rätt på fyra punkter i överklagandet av FMV:s upphandling av nya pansarterrängbilar och kräver att upphandlingen görs om. Hägglunds kommentar till domslutet antyder dock att företaget förväntar sig att den i så fall inte blir i konkurrens.

Marknads- och försäljningsdirektör Tommy Gustavsson Rask säger till SVT att Hägglunds förväntar sig att politikerna nu ”tar sitt ansvar” och ger besked innan årsskiftet för att inte de 320 lagda varslen ska verkställas. En ny upphandling tar ännu längre tid än den förra eftersom den korta anbudstiden var en av de punkter länsrätten slog ner på; den är förmodligen inte klar innan nästa årsskifte.

Hägglunds förtroende för det egna erbjudandet är med andra ord så lågt att de inte ens tänker försöka konkurrera med Patria. De förlitar sig på att företagets politiska inflytande ska ge dem ordern utan någon upphandling överhuvudtaget.

De spelar sitt Gå till kontraktstecknande! Gå direkt till kontraktstecknande utan att passera FMV!-kort, men efter det nedslående resultatet förra gången är det kanske inte så konstigt.

En central del i Hägglunds överklagande var kritiken mot FMV:s utvärderingsmodell men Länsrätten delade i det fallet inte företagets uppfattning. Nästa upphandling kommer därför förmodligen att använda samma utvärderingsmodell som sist gav ordern till Patria.

Det ger Hägglunds två alternativ: de kan antigen förbättra sitt erbjudande eller undvika en öppen upphandling enligt LOU; de väljer det senare.

Även om den nuvarande regeringen skulle stå på sig och dra igång en ny konkurrensutsatt upphandling så kommer den inte att hinna slutföras innan nästa val. I kampanjen som löpt parallellt med överklagandet har BAE Systems Hägglunds haft hjälp av resten av försvarsindustrin, arbetarrörelsen och media.

Om företaget kan hålla liv i den koalitionen över valet är de förmodligen i mål.

Föreläsande

2009-10-24T13:39:00.012+02:00

Irländaren Michael Semple höll en föreläsning på Carr Center for Human Rights Policy 15 september som nu lagts upp på YouTube. Semple är förmodligen mest känd för att ha utvisats från Afghanistan 2007 för att han, som en del av sitt uppdrag som biträdande chef för EU-missionen i landet, haft kontakter med talibanerna. Även för den som inte vill lyssna på all 89 minuterna, vilket rekommenderas, kan det vara intressant att höra hans svar på en fråga om det afghanska valet 00:49:22.

I sammanfattning menar han att FN-ledningen medvetet lät Karzai stjäla valet och att kritiken av valfusket kuppades igenom av Peter Galbraith när Kai Eide var i Norge för att fira sin bröllopsdag.

Det är väldigt intressant att höra så utförligt från någon som är så insatt i både landets historia och alla turerna efter Kabuls fall 2001. Det är även rätt intressant hur han avslutar med att såga hela PRT-konceptet jämt med fotknölarna. Den enda verkliga poängen med dem är enligt honom att få länder som egentligen inte vill vara i Afghanistan att adoptera en provins och långsiktigt ge bistånd till den; enligt Semple står och faller Afghanistans utveckling med ett framgångsrikt samarbete mellan ISAF och UNAMA.

Jag är inte i en position att säga att han har fel.

Ett system där den civila och politiska dimensionen i provinserna är FN:s snarare än ett enskilt lands angelägenhet är förmodligen den långsiktiga lösningen. Vi bör dock inte vänta på den utan fortsätta att stärka vår civila närvaro i PRT MeS eftersom en förändring av hela upplägget måste ske i samordning och samförstånd med hela världssamfundet.

Sånt tar tid vi inte har.

Processande

2009-10-20T11:16:00.005+02:00

Jag har full förståelse för att en del processer måste ta tid. Jag inser att saker ibland måste tas i en viss ordning för att slutresultatet av en process kan vara nödvändigt för att påbörja nästa. Jag inser att beslutsprocesser lyder under vissa maktpolitiska begränsningar.

Omvärlden tar dock sällan hänsyn till våra interna processer, och när våra motståndare gör det är det för att utnyttja deras svagheter.

Jag förstår att en mellanchefs perspektiv utgår från verksamhetens operativa behov och sällan behöver innefatta de strategiska frågor som upptar den högsta ledningens tid; och vice versa. Jag inser även att en fallenhet för maktspel är den viktigaste förutsättningen för att nå toppen och har, liksom många andra, erfarenhet av att ledningen kan uppvisa en total likgiltighet för verksamhetens realiteter.

Så i princip förstår jag hur general McChrystal har det.

Samtidigt som beslutsprocessen i USA och valprocessen i Afghanistan haltar vidare, och upptar bägge ländernas ledningar, lägger dock talibanerna sin energi på att vinna kriget.

Tick tack...

En sista chans?

2009-10-17T12:34:00.004+02:00

Det ser ut som om det kanske blir en andra valomgång i Afghanistan till slut, och enligt BBC:s Newsnight i veckan så kommer Obamas farligt utdragna time out att sluta i en betydande förstärkning av den amerikanska insatsen i linje med McChrystals rekommendationer.

Som vanligt i Afghanistan skulle det här inte garantera framgång, men tillsvidare avstyra ett misslyckande.

Föredömlig militärbyråkrati

2009-10-14T19:53:00.014+02:00

Den amerikanska armén har lånat mycket tankegods från den tyska. Ett resultat av detta är man planerar och utreder i en omfattning som skulle gjort von Moltke talför. Nu senast har man släppt ett nytt reglemente för försvarsmaktsgemensamma upprorsbekämpningsoperationer i samarbete med andra myndigheter, eller joint counterinsurgency operations, som kompletterar det tidigare arméreglementet FM 3-24.
Joint Publication JP 3-24 Counterinsurgency Operations
Jag tar även med arméreglementet för den som vill friska upp minnet.
US Army Field Manual FM 3-24 Counterinsurgency
JP 3-24 lägger fast doktrin och är därför naturligtvis inte lika brutalt ärlig som McChrystal-rapporten, men har fortfarande ett realistiskt – hantverksmässigt – förhållande till verkligheten.

Jag kan inte undgå att göra vissa kopplingar till den svenska debatten kring Afghanistaninsatsen.

Från vänster hörs ofta slagord av typen ”det går aldrig att besegra en gerilla”; det gör det visst och såhär gör man. Från regering och berörda myndigheter hörs ofta floskler som antyder att lovvärda målsättningar i sig utgör en genomförbar operativ plan; det gör de inte, men såhär sätter man ihop en.

Grundorsaken till att regeringen är luddig är naturligtvis att den, liksom en gång regeringen Persson, vill ge sken av att insatsen i Afghanistan motsvarar den efter en olycka eller naturkatastrof. Afghanistans historia sedan 1978 är visserligen mycket olycklig men Talibanerna är ingen naturkraft.

De är våra fiender.

Fienden har övertygelse, intelligens och initiativförmåga som naturen saknar, och som kommer att besegra oss om vi inte respekterar dem.

Obamas krig

2009-10-14T10:29:00.009+02:00

De inom president Obamas eget parti som är motståndare till Afghanistaninsatsen, och de är många, framställer ofta det kommande beslutet om eventuella truppförstärkningar som avgörande för om kriget i Afghanistan ska bli Obamas.

Det här är naturligtvis ett absurt synsätt.

USA är i krig och Barak Obama är landets president; Afghanistan har varit Obamas krig sedan han tillträdde.

Obama's War är även titeln på en dokumentär i PBS:s Frontline-serie. Det är den sortens ambitiösa reportage vi nästan aldrig ser i svenska massmedier; journalistik av och för vuxna. För den som vill förstå situationen i Afghanistan bortom reflexmässiga jämförelser med Vietnamkriget är det en väl använd timme.

Det är dessutom intressant att få argumenten för de två sidorna i den amerikanska Afghanistandebatten presenterade. I USA är nämligen debatten om huruvida insatsen ska ha en civil komponent; här huruvida den ska ha en militär.

ÖB kräver civil ledning

2009-10-05T09:19:00.008+02:00

ÖB Sverker Göransson efterlyser civil ledning av insatsen i Afghanistan i en debattartikel i dagens DN. Andra debattörer, och även jag själv, har förspråkat samma sak så jag är naturligtvis glad att ÖB är inne på den linjen; om även regeringen vore det skulle jag bli direkt optimistisk.

Han avslutar med en uppmaning om att alla, oavsett åsikt om hur insatsen ska se ut, bör ge sitt stöd till våra soldater som gör den. Då är det min tur att hålla med.

Mycket snack och lite verkstad

2009-10-05T01:48:00.029+02:00

Det börjar se ännu mörkare ut för Afghanistan. Allt mer tyder på att policykonflikten inom den amerikanska regeringen är verklig.

Nu senast verkar ett anförande som Afghanistanbefälhavaren McChrystal höll vid ett seminarium anordnat av International Institute for Strategic Studies i torsdags retat upp Obamas säkerhetsrådgivare, den före dette marinkårsgeneralen James Jones, och även presidenten själv; det påstås till och med att det korta möte McChrystal hade med Obama i Köpenhamn ska ha varit en tillrättavisning för den förres frispråkighet.

Det faktum att Obama i praktiken tagit en time out från Afghanistan för att omvärderar sin egen strategi, sex månader efter att den presenterats, och inte gör några märkbara ansatser att motverka mediebilden av inre slitningar inom regeringen tyder på att strategin som presenterades i mars kan komma att rivas upp.

Det troligaste skräckscenariot är att han kommer att försöka få militären att gå med på att låtsas försöka genomföra den nuvarande strategin men med helt otillräckliga resurser. Det vill säga en kompromiss som fortsätter att möta den nedåtgående spiralen av terror och korruption med tomma hot och löften.

Den verkliga katastrofen vore dock om vicepresident Bidens idéer om en billig terroristbekämpningskampanj vinner gehör. Denna innebär att förlita sig på bomber och specialförband för att jaga al Qaida vid gränsen med Pakistan samtidigt som man tar hem alla markstridsförband; det vill säga lämnar alla delar av Afghanistan som inte ligger nära en amerikansk flygbas till Talibanerna.

Vad är det då som gör mig så pessimistisk? Först är det fråga om att situationen i Afghanistan är kritisk. Jag delar helt McChrystals analys och slutsatser: om inte Talibanernas framgångar hejdas, och börjar vändas, inom ett år blir dessa irreversibla.

Det andra, och avgörande, är att jag börjar bli övertygad om att Obama är mycket snack och lite verkstad. Vårdreform-, klimat- och finansregleringsfrågorna har alla inletts med stolta linjetal följda av ingenting. Det tyder inte bara på ovilja utan oförmåga att ta inrikespolitiska konflikter för att nå verkliga resultat.

På samma sätt som det kommer att antas en lag som kommer att heta någonting med sjukvårdsreform kommer det att presenteras någonting som kallas Afghanistanstrategi.

Det intressanta är vad dessa innebär.

Inte för maktspelet i Washington DC utan för USA:s oförsäkrade och Afghanistans folk.

Kalla fötter?

2009-09-28T12:09:00.008+02:00

Afghanistanbefälhavaren McChrystals begäran om förstärkningar ska nu vara på väg till den amerikanske presidentens bord.

I amerikanska media har Afghanistandebatten inom Obamaregeringen beskrivits som en konflikt mellan på den ena sidan vicepresident Biden och på den andra utrikesminister Clinton och militärledningen. Vad president Obama till slut beslutar återstår att se. Vissa signaler tyder tyvärr på att han omprövar den Afghanistanpolitik ha presenterade i mars.

Den antiterrorisminriktning som Biden förespråkar är inte ny utan innebär i stort en återgång till Bushregeringens strategi, fast med ännu mindre styrkor och utan några ambitioner att stabilisera eller bygga upp Afghanistan.

Att byta tillbaka ett halvår efter att man gått ut med en ny strategi, och fått med sig sina allierade på den, skulle lamslå det internationella samfundets insatser i Afghanistan just när landet står och väger efter det stulna valet.

Vad Obama bör göra är att fullfölja den Afghanistanpolitik han påbörjat. Den garanterar inte framgång, men alternativen garanterar misslyckande. Obama har redan valt helt rätt befälhavare och behöver nu ge honom resurser att lösa uppgiften.

Watch CBS Videos Online

McChrystals rapport i pdf till slut

2009-09-21T16:05:00.021+02:00

Den icke-hemligstämplade versionen av general McChrystals Afghanistanrapport har så till slut dykt upp i pressen. Det som strukits är mer ingående beskrivningar av säkerhets- och underrättelseläget. Rapporten beskriver nuläget och föreslår en militär strategi för ISAF som kan nå de mål som beskrivits i USA:s och NATO:s övergripande strategi för Afghanistan.

Rapporten menar, som väntat, att situationen är kritisk och kräver omedelbara åtgärder:

"[--- M]ore importantly, we face both a short and long-term fight. The long-term fight will require patience and commitment, but I believe the short-term fight will be decisive. Failure to gain the initiative and reverse insurgent momentum in the near-term (next 12 months) – while Afghan security capacity matures – risks an outcome where defeating the insurgency is no longer possible."

Nuläget beskrivs utan några större försök att dölja problemen med hur ISAF hittills utfört sitt uppdrag:

"As formidable as the threat may be, we make the problem harder. ISAF is a conventional force that is poorly configured for COIN, inexperienced in local languages and culture, and struggling with challenges inherent to coalition warfare. These intrinsic disadvantages are exacerbated by our current operational culture and how we operate.

Pre-occupied with protection of our own forces, we have operated in a manner that distances us – physically and psychologically – from the people we seek to protect. In addition, we run the risk of strategic defeat by pursuing tactical wins that cause civilian casualties or unnecessary collateral damage. The insurgents cannot defeat us militarily; but we can defeat ourselves."

Kontrasten med den officiella NATO-rapporten för 2009 är skarp. Den föreslagna nya militära strategi för ISAF rapporten förespråkar bygger på fyra pelare:

ISAF ska i "radikalt" större omfattning integreras och samverka med de afghanska säkerhetsstyrkorna för att möjliggöra en snabbare utökning av de senares förmåga
ISAF ska prioritera stödet av en god afghansk myndighetsutövning lika högt som det rena säkerhetsarbetet
ISAF:s operationer ska i fösta hand inriktas på att återta initiativet och vända utvecklingen till upprorsmännens nackdel
ISAF ska prioritera de områden där befolkningen är under störst hot

Rapporten innehåller med andra ord inga större överraskningar; mest beroende på att de som arbetat med att ta fram underlag för den uttalat sig löpande i amerikanska media.

Skälet till att den kommer ut i offentligheten just nu har huvudsakligen med amerikansk inrikespolitik att göra. Opinionen har svängt under sommaren till att bli alltmer kritisk till insatsen i Afghanistan, och inom några veckor kommer Obama att få en begäran om stora truppförstärkningar på sitt bord.

Det är dock den lokala politiken i Afghanistan som är det mest akuta hotet mot framgång för det internationella samfundet. Utan en andra, bättre övervakad, valomgång blir en omvald president Karzai utan legitimitet inte bara i omvärldens utan även i afghanernas ögon. Utan en någorlunda fungerande, och någorlunda legitim, regering i Afghanistan kan ingen NATO-strategi besegra Talibanerna.

Rapporten i sin helhet finns att läsa här:
Assessment Redacted 092109
Den politiska delen av Afghanistanstrategin behandlas bara översiktligt i rapporten eftersom denna behandlar den underordnade militära strategin. För den som är intresserad finns den övergripande amerikanska strategin för regionen beskriven här:
Afghanistan-Pakistan White Paper

Fiendens fiende

2009-09-17T09:33:00.005+02:00

Lena Andersson har en kolumn i dagens DN där hon, med anledning av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”, tar upp paradoxen att den kulturkonservativa främlingsfientliga högern i Danmark påstår sig försvara kulturradikalism för att kontrastera mot kulturkonservativa muslimer.

Hon avslutar med:

Så hur ska samhället bära sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det berömda locket och låta hatet koka över leder bara till mer förakt och förråelse, visar det danska exemplet. Verklighet skapas av ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att man observerar och talar om tillvaron oavsett hur den ser ut, och att var och en och inte minst konsten är fri att göra påståenden om idéer, värderingar och religioner. Fast helst inte bara en av dem och aldrig i mobbningssyfte.

Att infantilisera minoriteter är heller inte lösningen, och inte att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström framhåller måste det göras med anständighet och framför allt med likvärdigheten som princip, vilket framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som intervjuas i boken: ”Jag har lov att vara här och du har lov att vara här.” Det är en bra grund, om man bara är medveten om att sådant som blasfemi och hädelse ofta har ansetts just oanständigt i sin samtid, men som oumbärliga landvinningar i efterhand.

Jag har för ovanlighetens skull inga invändningar, sarkasmer eller tillägg. Hon har helt rätt.

Prost!

2009-09-08T12:21:00.005+02:00

Stämningen i vissa engelsktalande media börjar gå från kritisk till direkt fientlig mot den tyska insatsen. Times har en artikel idag om att personal vid det tyska PRT-högkvarteret var bakfulla på fredagsmorgonen efter flygattacken utanför Kunduz.

General McChrystal är missnöjd och har beordrat alkoholförbud.

Det här bråket riskerar att spåra ur om inte de underliggande orsakerna får en lösning; att sopa det under mattan är inte en hållbar sådan. Alla länderna i ISAF behöver komma överens om uppdraget, medlen och metoderna.

Ground Truth

2009-09-07T15:10:00.023+02:00

Mer detaljerad information om NATO-bombningen av två kapade tankbilar söder om Kunduz i fredags har börjat komma ut. En reporter från Washington Post fick följa med McChrystals undersökningsteam och ger en bild av spänningarna mellan tysk och amerikansk militär i Afghanistan (amerikanerna tycker att det är tyskarnas tendens till att sitta och trycka på campen som är grundorsaken till att det blev ett stort antal civila dödsoffer).

Tydligen byggde den tyske befälhavaren överste Georg Klein beslutet om att bomba på ett telefonsamtal från en afghansk källa och relativt lågupplösta bilder från ett amerikanskt stridsflygplans värmekamera. Tyskarna bedömde även hotbilden sådan att man inte ville sända ut egen trupp för att undersöka platsen direkt efter anfallet.

Detta innebär två avsteg från McChrystals instruktioner kring användning av flygunderstöd.

General McChrystal har tidigare gjort sig känd för att leda från fronten och se till att operationer utförs som han avsett; det var ett av de viktigaste skälen till han fick jobbet. Även om inte mer kommer ut så kan man anta att befälhavaren för den tyska ISAF-kontingenten kommer att utsättas för ett betydande tryck.

Incidenten kommer dessutom mitt i en tysk valrörelse vilket gör saken ännu mer intressant.

I sakfrågan tycker jag att den som stjäl diesel vid ett vadställe klockan halv tre på morgonen visserligen inte kan anses som oskyldig, men knappast begår ett brott som förtjänar döden. Hade reglerna för hur flygunderstöd ska användas följts hade förmodligen inga bomber fällts; i alla fall inte utan förvarning. Om tyskarna satt in markstridsförband istället är det möjligt att man även då behövt direkt flygunderstöd, men då hade det kunnat ledas bättre och alla civila i området hade haft en möjlighet att sätta sig i säkerhet när striden började.

Jag har dock svårt att se hur det som skedde skulle kunna utgöra ett brott mot krigets lagar. Lastbilarna var legitima militära mål, närmsta by var två kilometer bort och klockan var halv tre på morgonen.

I ett pressmeddelande om Kunduzbombningen blandar Urban Ahlin ihop OEF och det amerikanska ISAF-deltagandet. Det är ISAF som sedan 2006 utkämpat i stort sett dagliga strider i södra Afghanistan. Strider där man ofta förlitat sig på flygunderstöd. Det är ohederligt att försöka vinna den interna opinionen inom socialdemokratin genom att framställa det som att den svenska insatsen är helt skild från den amerikanska. Det är den inte och det bör den heller inte vara.

Hemmafronten

2009-09-06T17:15:00.013+02:00

Motståndarna till den internationella insatsen i Afghanistan har fått styra debatten på bägge sidor av Atlanten under de senaste månaderna vilket synts i opinionsundersökningarna.

Motståndarna i Sverige har en tendens av komma från vänster och förespråka ett totalt tillbakadragande från en pacifistisk utgångspunkt. I USA finns det dock även motståndare från höger som vill dra tillbaka alla markstridskrafter och förlita sig till underrättelsetjänst, specialförband och flygstridskrafter för att hindra Talibanerna från att etablera en ny regering. Den här senare gruppen är helt öppen i sin likgiltighet för hur det går för afghanerna.

Utan politiskt stöd på hemmaplan blir en fortsatt närvaro i Afghanistan omöjlig. I USA har förespråkarna av Obamas politik, både bland militärledningen och opinionsbildare, börjat argumentera för sin sak under veckan. Rösten som saknas är dock Obamas. Att vända opinionen kan bli lika svårt som att vända utvecklingen på marken i Afghanistan, men är en förutsättning för det.

Det svåra med att bemöta argument som i stort består av slagord baserade på lite mer än fördomar med argument baserade på fakta är att det senare tar lång tid. Verkligheten är krånglig och passar sällan in en enkla berättelser om gott och ont; i Afghanistan och Pakistan i ännu högre grad än i Sverige.

Den pakistanske journalisten, författaren och debattören Ahmed Rashid har en debattartikel i dagens Washington Post. Den är en kort sammanfattning av vad som gått fel under de senaste åtta åren och vad som behöver göras nu. Så för den som har lite mer tid över lägger jag till ett klipp från förra årets bokturné för Descent into Chaos. Det är på en hel timme, men hinner på den täcka mycket av bakgrunden till sakernas tillstånd i Afghanistan och Pakistan.

Ett bra exempel på att man kan vara mycket kritisk mot hur insatsen i Afghanistan genomförts utan att vara motståndare till den.

Gervaisianskt

2009-09-01T10:58:00.008+02:00

Afghanistanbefälhavaren Stanley McChrystals nya rapport om läget i landet och förslag på ny inriktning börjar uppmärksammas även i svensk press. Redan arbetet med rapporten har dock genererat en hel del artiklar och inslag i, framförallt engelskspråkiga, media under de senaste månaderna så ingen borde vara förvånad över de delar av innehållet som läckt ut.

Till den som uppskattar The Office eller Extras rekommenderas Ole Rothenborgs artikel i DN där han blandar ihop rapporten, som inte offentliggjorts, med ett styrdokument som publicerades förra veckan. I papperstidningen är det en helsida med bildbyline och en stor färgbild på McChrystal som drar blicken till sidan.

Är det värt pengarna att prenumerera på en dagstidning bara för det oavsiktliga underhållningsvärdet?

Snövit II

2009-08-24T10:11:00.004+02:00

Varför tycker Israel att det då och då är lämpligt att ha ett stort offentligt bråk med Sverige om yttrandefrihet? Även om man inte kan kräva att israeliska regeringsmedlemmar ska vara insatta i den svenska grundlagen borde någon på den israeliska ambassaden här vara det.

De borde därför veta att den svenska regeringens handlingsutrymme är mycket begränsat; så det kan inte vara det att de vill ha svenska eftergifter.

Har det inrikespolitiska fördelar för en israelisk regering att vara i mycket offentliga, men för Israel helt ofarliga, konflikter med små neutrala europeiska länder?

Vilka då?

Frågan är inte retorisk. Jag förstår faktiskt inte hur det här gynnar Netanyahus koalitionsregering. Det finns ju till exempel, för tillfället, inga politiska skandaler att distrahera väljarna från.

Defaitism och anständighet

2009-08-23T12:43:00.047+02:00

Jag tyckte att det började bli dags att sammanfatta alla argument om Afghanistaninsatsen jag framfört, både här på bloggen och på andra ställen, till en mer sammanhängande ståndpunkt. Så det här inlägget är lite längre än vanligt och tar även upp en del saker jag behandlat i tidigare inlägg.

Lögner
Det har framförts en del direkta lögner av kritiker till insatsen. Den vanligaste är att den amerikanska militära operationen Enduring Freedom, ofta förkortad OEF, skulle sakna folkrättslig legitimitet och enbart fått säkerhetsrådets godkännande i efterhand. Innan OEF inleddes hade resolution 1368 förklarat attackerna 11 september för ett hot mot internationell fred och säkerhet samt erkänt USA:s rätt till självförsvar och 1373 krävt att alla misstänkta terrorister skulle utlämnas. Angreppen inleddes först sedan Talibanerna vägrat.

En annan lögn är att det bara är Bonnöverenskommelsen som utgör ISAF:s mandat och att Bonnkonferensen är illegitim eftersom den utgjordes av afghanska exilledare. Frågan om en internationell styrka liknande dem i det forna Jugoslavien väcktes först av den av FN anordnade konferensen i Bonn, men mandatet har förtydligats och förnyats ett antal gånger av både Säkerhetsrådet och afghanska regeringar.

Men redan månaden innan Bonnkonferensen, när man dagen efter att Kabul fallit till Norra alliansen uttryckligen välkomnar störtandet av Talibanerna, uppmanade Säkerhetsrådet i resolution 1378 medlemmarna att säkra Kabulområdet med militära medel.

Bonnkonferensen var det mest representativa forum som gick att uppbringa i december 2001, men följdes så snart det var praktiskt möjligt av två loya jirga, president- och parlamentsval. Se även min tidigare tidslinje. ISAF:s närvaro har stöd från samtliga nationella folkvalda institutioner i Afghanistan och enligt samtliga opinionsundersökningar av en betryggande majoritet av det afghanska folket.

Krig eller inte
Motståndare till insatsen i Afghanistan hävdar som regel att vi befinner oss i krig och förespråkarna att vi inte gör det. Jag skulle säga att det beror på vad man menar med krig.

ISAF:s uppdrag är att bidra till säkerhet och återuppbyggnad genom att ge militärt stöd till afghanska myndigheter. Detta leder oundvikligen till att de som inte vill se vare sig återuppbyggnad eller några afghanska myndigheter anser sig i konflikt med inte bara den afghanska regeringen utan även ISAF. Eftersom grunden för dessa gruppers inflytande bygger på våldsanvändning borde det inte förvåna någon att den konflikten är väpnad.

Talibaner och diverse andra rövarband är med andra ord definitivt i krig med oss.

Frågan blir då om vi är i krig med dem. Kanske inte enligt det krigsbegrepp vi vant oss vid sedan värnplikt och nationell mobilisering spred sig utanför den första franska republiken; det vill säga ett industrialiserat mellanstatligt krig. Vi är dock helt klart i en begränsad väpnad konflikt med flera icke-statliga entiteter. Vi är i vad Rupert Smith kallar ett krig bland folket.

Bomber och truppnivåer
Det största misstaget som både USA och Europa gjort sig skyldiga till i Afghanistan är att man inte tillfört de resurser som krävts för att utföra de uppgifter man tagit på sig. Det är det helt otillräckliga antalet marktrupper som tvingat fram ett beroende av flygunderstöd för deras överlevnad.

Nästan alla civila afghaner som dödats av USA och NATO har fallit offer för flygbomber. Bomberna har huvudsakligen släppts för att ge flygunderstöd till egen trupp (Close Air Support – CAS). Det är enligt krigets lagar tillåtet att i strid bekämpa militära mål; även med bomber och i privata bostäder. Det är även ett säkert sätt att vända befolkningen mot sig.

Detta har med andra ord varit både moraliskt förkastligt och kontraproduktivt men utgör inte ett folkrättsbrott.

En av den nye amerikanske befälhavaren McChrystals första åtgärder när han tillträdde för tre månader sedan var att utfärda nya restriktiva direktiv för när flygunderstöd fick användas. Idag pågår inget ”bombkrig” i Afghanistan. Under tre veckors strider kring staden Garmser i södra Helmandprovinsen, en del av den amerikanska marinkårens offensiv operation Khanjar, släpptes en 227-kilosbomb. Inte trots att man genomförde en stor offensiv med tusentals man utan just därför. För två år sedan släpptes fem och ett halvt ton bomber i understöd av en brittisk offensiv under lika lång tid i samma område. Förstärkningarna leder inte till fler utan färre civila dödsoffer.

Afghanska brister
Motståndare till insatsen har helt riktigt påpekat att den afghanska regeringen är korrupt, att den afghanska demokratin har allvarliga brister och att NATO misslyckats med att skapa fullgod säkerhet i hela landet.

Jag har dock aldrig fått förklarat för mig på vilket sätt detta utgör argument för att avbryta alla försök att förbättra situationen och åka hem.

Men det stämmer att Afghanistan är väldigt trasigt. 30 år av krig har slagit sönder de sociala, politiska och ekonomiska strukturer som fanns i ett redan då underutvecklat land. Ett land som dessutom idag kombinerar korruptionen hos en afrikansk biståndsfinansierad kleptokrati med den hos en sydamerikansk drogekonomi. Tiotals miljarder av förskingrade medel och mutor gör myndighetsutövning i Afghanistan till en mycket lönande näringsverksamhet.

Defaitism
Det hävdas av motståndare till insatsen att det är omöjligt att lyckas eftersom afghanerna besegrade Sovjetunionen och eftersom militärt våld aldrig kan leda till fred. Det första påståendet är missvisande och det andra felaktigt.

De gudskrigare som nötte ut Sovjetunionen beväpnades av en supermakt och hade ett betydligt större folkligt stöd än dagens talibaner; stödet för ISAF:s närvaro är större i Afghanistan än i Sverige. Medlen och metoderna är inte jämförbara, och målet med den nuvarande interventionen är betydligt mer blygsamt än det sovjetiska. De talibaner som vill lägga ner vapnen och driva sina intressen med demokratiska medel är välkomna att göra det. Skälet att så inte sker är kopplat till varför militärt våld i det här fallet är oumbärligt för fred.

Om Talibanerna är framgångsrika finns det ingen anledning för dem att kompromissa.

Det enda sättet att få dem till förhandlingsbordet är genom att tvinga dem dit. Det enda sättet att tvinga dem dit är genom att försvaga dem. Det enda sättet att försvaga dem är genom att hindra dem från att kontrollera befolkningen. Den militära delen av att hindra dem från att kontrollera befolkningen är att ha säkerhetsstyrkor där befolkningen finns.

Den som försöker ge sken av att militärer skapar krig och politiker fred avslöjar sin okunnighet om världshistorien och krigets natur. Militär förmåga är ett politiskt verktyg. Krig är alltid politik, men som tur är gäller inte det omvända.

Men även om det inte är omöjligt att skapa ett stabilt Afghanistan är det extremt svårt och risken för ett misslyckande i de pashtunska provinserna i södra och östra Afghanistan är stor.

Talibanerna har starkt stöd bland befolkningen i sina ursprungsområden och försök att bekämpa dem med hjälp av små förband och flygunderstöd har vänt nya grupper mot regeringen och de internationella styrkorna. Dessa lokala grupperingar är nu i en lös allians med Talibanerna och brukar ofta buntas ihop med dem i media.

Även den omfattande korruptionen inom de afghanska myndigheterna har bidragit till att försvaga förtroendet. Det är fortfarande en majoritet av afghanerna som stöder regeringen och ISAF, men det är en mindre majoritet än för några år sedan.

Det är i det här läget som den nya amerikanska regeringen byter strategi. Obama gick till val på att avsluta kriget i Irak och vinna det i Afghanistan. Den nya regionala strategin för Afghanistan och Pakistan fokuserar på att vinna befolkningens stöd och använder en koordinerad insats av militära och civila medel från för att uppnå detta. Tanken är att även koordinera egna, allierade och internationella organisationers insatser i hela regionen. Den absolut viktigaste delen av strategin är att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna och att stärka den afghanska regeringens legitimitet.

Om det inte går att etablera en i lokalbefolkningens ögon legitim myndighetsnärvaro i södra Afghanistan under de närmaste två åren är det troligt att truppbidragande länder börjar se kriget som förlorat och tar hem sina markstridsstyrkor. Detta gäller även USA. Obama kan inte behålla uppemot 100 000 man i Afghanistan inför presidentvalet 2012 utan påvisbara framgångar.

Oavsett vad som orsakar det skulle ett förtidigt tillbakadragande av NATO-styrkorna inte leda till fred utan inbördeskrig.

Den afghanska regeringen skulle förlora den lilla kontroll man har över de södra och östra delarna av landet och i praktiken bli en ny version av Norra alliansen. Den skulle få fortsatt stöd av Iran, Ryssland, Kina, Indien och USA; och därför med största sannolikhet kunna behålla kontrollen av alla provinser norr om Hindukush.

Talibanerna har under de senaste åren blivit ännu tydligare i sin pashtunnationalism. Det har hjälpt dem att vinna stöd bland pashtunerna i söder, men samtidigt gjort det i det närmaste omöjligt att vinna anhängare från andra folkgrupper i Afghanistan. De senare utgör tre femtedelar av befolkningen.

De talibanstyrda delarna skulle inte kunna ha några synliga regeringsinstitutioner eftersom dessa skulle vara sårbara för angrepp med flygstridskrafter. De skulle dock tillsammans med gränsprovinserna i Pakistan utgöra ett de facto självständigt Pashtunistan under talibanernas kontroll. Den militära styrkan hos Talibanerna, kombinerat med deras goda relationer med delar av de pakistanska säkerhetsorganen, skulle då utgöra ett allvarligt existentiellt hot mot den nuvarande pakistanska staten.

Kombinationen al Qaida och pakistanska kärnvapen skulle få konsekvenser långt utanför regionen.

Utmaningarna i Afghanistan som helhet, och i synnerhet i söder, är med andra ord enorma. Det svenska ansvaret är dock för en betydligt mer hanterbar del av problemet.

Anständighet
Sveriges riksdag beslutade 2005 att vi skulle ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif och de fyra provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Sar-i-Pul från Storbritannien. Vi har som stat och nation tagit på oss att stödja säkerhet och återuppbyggnad i ansvarsområdet. Jag vill bestämt hävda att anständigheten kräver att vi gör en allvarligt menad ansats att uppfylla det löftet.

Sverige har, liksom många andra länder som bidrar med trupp till ISAF, försökt hålla insatsen så liten och så billig som möjligt. Inte bara billig i ekonomiska termer utan ännu viktigare: i inrikespolitiska. Riksdag och regering valde det lugnaste ansvarsområdet för att komma undan med att skicka en styrka på mindre än 400 personer för att ansvara för ett område stort som Götaland, täckt av berg och där de få vägar som finns är i mycket dåligt skick. Om styrkan var liten gick det att framställa åtagandet som litet.

Den militära insatsen behöver minst fördubblas men allvarligare är att vi inte genomför den koordinerade insats av militära och civila myndigheter uppgiften kräver; och som vi påstår att vi förespråkar. I PRT MeS finns idag personal från Försvarsmakten och Polisen. SIDA och UD har dock sin personal stationerad i Kabul och har haft så lite kontakt som möjligt med Afghanistanstyrkan. Det har utlovats ett bättre samarbete och en SIDA-närvaro på två personer i Mazar-i-Sharif till hösten. Det återstår att se om de kan överkomma sin myndighets institutionella militära beröringsskräck.

Utöver detta behöver det dessutom finnas en senior företrädare för UD på plats i Mazar-i-Sharif för att hantera den politiska dimensionen; och helst även leda hela insatsen.

Försvarsmakten utbildar afghansk militär och stöder afghansk militär och polis i deras operationer
Polisen utbildar sin afghanska motsvarighet
SIDA bedriver synliga biståndsprojekt i ansvarsområdet
UD hanterar politiska kontakter och samordnar de övriga myndigheternas insatser

Inte antingen militär eller civil närvaro utan både och; samtidigt. Vad är det som är så omöjligt?

Obamablind

2009-08-20T09:43:00.008+02:00

Frilansjournalisten Lennart Berggren har en debattartikel om Afghanistan i DN idag. Artikeln belyser några av de problem Afghanistan och den internationella insatsen står inför; framför allt korruption och bristen på fungerande inhemska säkerhetsstrukturer.

Det som är lite intressant i sammanhanget är att den nuvarande amerikanska Afghanistanpolitiken i stort sett förbigås i den. Obamas politik är nämligen i allt väsentligt i linje med Berggrens förslag, med ett undantag: den amerikanska ledningen anser att truppförstärkningar är nödvändiga för att uppnå de målen.

Berggren är inte ensam utan snarare symptomatisk för den blindhet för vad den nya amerikanska regeringen försöker uppnå i Afghanistan som genomsyrar den svenska debatten. Är det för att det blir så mycket lättare att hävda att allt USA gör är fel om man bara hittar på vad det är USA gör?

Frågestund

2009-08-17T16:30:00.006+02:00

Afghanistanstyrkans chef Olof Granander svarade på frågor i en chat på DN.se idag. Själv ställde jag frågan:

Hur fungerar samarbetet med SIDA, vilka projekt driver de inom PRT MeS ansvarsområde och skulle du vara hjälpt av att få en egen biståndsbudget (som amerikanska befälhavare har)?

Och det diplomatiska svaret blev:

Sida finns från och till på plats här i Mazar e Sharif. Det är deras uppgift att bedriva bistådsarbete och det är de bra på. Regringen har beslutat att denna del skall öka och från i höst har vi flera Sida medarbetare stationerade här och genom nära samarbete blir resultatet på sikt lika bra som någon annan lösning.

Jag tolkar svaret som att SIDA:s insats i det svenska ansvarsområdet kring Mazar-i-Sharif varit precis så obetydlig som det sägs, men att det utlovats ett större bidrag från dem framöver och Granander har inget annat val än att utgå från att det kommer att vara tillräckligt.

Även jag hoppas att det blir så; även om jag inte tror att det blir så.

Och nu blir det reklamfilm...

2009-08-16T18:43:00.023+02:00

Sten Tolgfors har satt datum på när värnplikten ska vara avskaffad och en delvis upprörd debatt har följt på bloggar med militär anknytning. Jag förstår att motståndarna behöver få lätta på trycket, men tror att avvecklingen av värnplikten redan är oåterkallelig.

Det är huvudsakligen en fråga om trögheten i försvarspolitiken. Det här är bara det senaste steget i en process som började vid Berlinmurens fall. Oppositionen försöker framställa sig som värnare av värnplikten idag, men är de som har tagit de flesta av de stegen.

Storleken på den nya Armén är så liten den kan vara och fortfarande, med nöd och näppe, kontinuerligt kunna hålla drygt tusen man i utlandstjänst. Ansvaret för territorialförsvaret, eller kanske snarare det minimala upprätthållandet av den territoriella integriteten, faller på Hemvärnet och dess lyckade förvandling till Nationell skyddsstyrka à la Territorial Army.

Detta mycket slimmade försvar är det som Anders Karlsson beskyller för att komma att "sparka grus på kaserngården". Hans alternativ innehåller ännu mer frivillighet, är ännu mer underfinansierat och ger väsentligt lägre beredskap.

Att ha mage att kalla frivillig mönstring på nätet för värnplikt är för övrigt vad jag kallar chutzpah.

Det är även en fråga om hur mycket som återstår av försvarets förmåga att upprätthålla ett meningsfullt värnpliktsförsvar. Hur länge sedan var det en majoritet av en årskull genomförde värnplikten? Hur länge sedan var det vi övade mobilisering? Även om den politiska viljan skulle finnas, vilket den inte gör, så vore det mer en fråga om att bygga upp än att bevara värnplikten.

Både omställningen till, och den långsiktiga personalförsörjningen av, ett yrkesförsvar medför risker och svårigheter. Men om en ny regering återinför "värnplikt" efter nästa riksdagsval kommer det att leda till systemkollaps.

När det nu blir nödvändigt att attrahera soldater på den öppna arbetsmarknaden får Försvarsmakten en ny utmaning: den som historieberättare. Ett varumärke byggs i det kollektiva medvetandet. Det byggs av det du berättar om det med hjälp av marknadsföring, av upplevelser och av det andra säger om det.

I varumärkesbyggande har behovet av en attraktiv historia blivit allt viktigare i takt med den allt större betydelsen av sociala media. Att få den historia som berättas om en att spegla de värderingar man vill att varumärket ska stå för är målet; allt annat är bara medel. Det här är inte bara en fråga om hur man gör reklam utan behöver ha sin grund i den faktiska verksamheten och vara tillräckligt nära den befintliga uppfattningen för att accepteras av tillräckligt många med inflytande över de sociala nätverk de tillhör.

Försvarsmakten är inte på något sätt omedveten om den här utmaningen. Det är just det här behovet som ligger bakom Swedish Combat Camera och centraliseringen av mil.se. Min huvudsakliga kritik mot hur man inledningsvis skött uppdraget är att man gjorde informationstjänsten för lik reklam. Gör informationen fördelaktig genom att styra verksamheten rätt och låt reklamen vara reklam. Jag tänkte visa några exempel på rekryteringsfilmer från några länder med yrkesförsvar för att inspirera det senare.

Även andra länder använder rekryteringsfilmer liknande de Försvarsmakten gjort för Utlandsstyrkan och NBG. Reklam där man presenterar militär tjänstgöring som huvudsakligen en möjlighet att göra en humanitär insats i de länder som är mindre lyckligt lottade än det egna. Här är den spanska versionen.

Genom att hänvisa till insatser som redan gjorts erbjuder man tittaren en möjlighet att få vara del av historien och därmed även de positiva egenskaperna hos varumärket. Om man har en målgrupp som är mottaglig för ett budskap som anspelar på våldsanvändning kan även internationella insatser med stridande förband tas med, som i den här TV-spotten för australiska armén. Den hänvisar till alla större australiska operationer utanför landets gränser under de senaste hundra åren, men utan att visa några bilder som kan ses som stötande.

För länder med längre och stoltare militärhistoria än Australien kan det räcka med namnen på ett antal orter och länder. Austerlitz, Verdun och Normandie har i sig en så stark laddning att den känsloladdade musiken nästan blir överflödig. Nästan. Det här fungerar i sitt ursprungsland Frankrike. Frågan är hur det skulle fungera i ett land där nationell stolthet inte tar sig lika öppna eller traditionella uttryck; som Sverige. Skulle det gå att använda Lützen, Lund, Narva, Kongo, Bosnien och Afghanistan utan folkstorm?

Ett annat land där patriotiska budskap tas på blodigt allvar snarare än möts med oförståelse eller hån är USA. Få militära organisationer har så starkt varumärke som den amerikanska marinkåren. Något man lever gott på när det ska rekryteras – eller budgetförhandlas. Den här spotten skulle inte fungera i något annat västland, minst av allt här i Sverige, men den kan vara intressant att se ändå.

Stolthet och sentimentalitet kan dock även ta sig andra uttryck. Den här låter anhöriga till spansk militär personal tala om sina känslor för dem inför firandet av försvarsmaktens dag. Om nationens stolthet är för stor kan kanske familjens vara mer lagom även här? Det kan vara intressant i sammanhanget att den spanska försvarsmakten inte alls har samma status i det egna samhället som t ex den amerikanska eller brittiska.

Om man vill bli uppfattad på ett visst sätt kan det enklaste vara att bara säga hur man vill bli uppfattad, som berättarrösten i det har klippet för brittiska marinkåren.

Alla rekryteringskampanjer är inte gällande samma personalkategorier och därför inte riktade mot samma målgrupp. Den brittiska armén rekryterar till exempel inte officerare med samma kampanjer som man gör soldater. Den här har, liksom flera svenska rekryteringskampanjer för officerare, ett problemlösningstema.

Försvarsmakten har fördelen att stora delar av verksamheten är visuellt tacksam. I brist på bättre idéer kan man därför med förhållandevis enkla medel göra en actionfylld reklamfilm som säljer på äventyr och fysiska utmaningar. Här är ett exempel från nederländska marinkåren.

Om man slutligen lägger till en kamerakran, en steadycam och lite post-production kan man få den här franska musikvideon om det spännande livet i armén.

Att lösa uppgiften

2009-08-15T00:17:00.015+02:00

Svenska freds ordförande Anna Ek och Sten Tolgfors debatterade Afghanistaninsatsen i gårdagens Aktuellt. Eller kanske snarare ”debatterade” eftersom bägge två huvudsakligen drog sina standardargument utan att bemöta den andres.

Detta föregicks av en inslag med en normal mängd småfel och tveksamma antydningar:

Att "inga utländska styrkor lyckats knäcka motståndet" i Helmand är kan ge intrycket att konflikten står mellan USA och Helmandprovinsen istället för mellan Talibanerna och Kabulregeringen.
De av svenska soldater dödade angriparna var visserligen förmodligen afghaner, men att bara beskriva dem som detta är ett ordval som signalerar mer än det förhållandet.
Storbritanniens nye arméchef talade om en brittiskt närvaro i någon form i minst 40 år: ”The Army’s role will evolve, but the whole process might take as long as 30 to 40 years.”. Detta är inte samma sak som 40 år av väpnad konflikt.
Översten som presenteras med ”även från amerikanskt håll” är kanadensare; eller menas kanske från nordamerikanskt håll?

Studiosamtalet var som sagt ganska intetsägande, men Anna Ek sa några saker jag vill kommentera.

Hon skyller det försämrade säkerhetsläget under de senaste åren på att vår oförmåga att, i den vanlige afghanens ögon, skilja vår FN-mandaterade insats i ISAF från den ”offensiva militära krigföringen” i amerikanska OEF.

När det gäller risken för sammanblandning skulle jag gå ännu längre och säga att den vanlige afghanen naturligtvis inte gör någon skillnad på vilken FN-resolution en viss militär operation av utländska soldater stöder sig på.

Det föregående inslaget och samtalet i studion kan ge det felaktiga intrycket att de omfattande strider som pågår i Helmand inte är ISAF-operationer. Det är de. De är operationer för att uppnå just det även Anna Ek vill uppnå: ”skydda den afghanska civilbefolkningen mot upprorsmakare och kringströvande rövarförband.” Det räcker inte att vänligt men bestämt be dem sluta försöka ta makten och/eller berika sig med våld. Det krävs även ett visst inslag av välriktat och effektivt militärt våld för att nå önskad effekt.

Jag menar även att hon har fel om orsakerna till talibanernas framgångar. Det är inte det folkliga stödet för talibanerna som ökat utan vår tidigare passivitet som straffar sig.

Skälet till att det tidigare var lugnt i Helmand var att det inte fanns någon ISAF-närvaro där och de få uttrycken för den afghanska statens inflytande som fanns i provinsen var de som var så ineffektiva att de inte vara värda besväret att utplåna. Talibanerna fick bygga upp sin styrka, och sitt inflytande, i lugn och ro så när ISAF väl fått resurser att börja arbeta även i södra Afghanistan var de redo.

Grundproblemet var allt som inte gjordes under åren innan våldet började ta fart men det förvärrades av att ISAF-förbanden i Helmand under flera år saknade tillräckliga resurser för att lösa uppgiften. Mest beroende på att bara en handfull länder var beredda att riskera sina trupper i strid.

De problem vi har med överfall på den svenska styrkan beror på liknande underlåtenhetssynder. Under lång tid har vi låtit ”upprorsmakare och rövarförband” ta allt större plats även i vårt ansvarsområde. Viljan från officiellt svenskt håll att framställa insatsen som riskfri ledde till att insatsens storlek, utrustning och uppträdande begränsades utan någon hänsyn till vårt åtagande; att ansvara för det internationella säkerhetsstödet i fyra afghanska provinser.

Liksom amerikaner, britter, kanadensare och danskar bör vi börja ta vår uppgift på allvar.